14 augusti. SDF-styrkor med civila som befriats från IS i Manbij. Foto: VOA
Den senaste veckan har bilder från befrielsen av Manbij i Syrien kablats ut över världen. Män som för första gången på länge får raka av sig skägget och kvinnor som kan kasta av sig burkan utan rädsla för Islamiska statens moralpolis. Erövringen av Manbij kommer efter månader av amerikanska flygbomber och en markoffensiv från det kurddominerade Syriens demokratiska krafter SDF. 1744 människor, varav minst 438 civila, satte livet till i striderna mellan 31 maj och 12 augusti enligt Syriska människorättsobservatoriet SOHR. 213 personer ska ha dödats av USA:s flygbombningar de sista två veckorna i juli, enligt aktivistgruppen ”Raqqa is being slaughtered silently”.
SDF är en styrka som bildades i huvudsak av syrisk-kurdiska PKK-avläggaren PYD:s enheter uppbackade av en mindre grupp arabiska FSA-styrkor och andra enheter. Skapandet av SDF har underlättat amerikanska vapenleveranser och flygunderstöd till stridande med kopplingar till den i Turkiet terrorstämplade PKK-gerillan. USA vill hålla sig på god fot med Natomedlemmen Turkiet samtidigt som man vill stödja PYD:s styrkor som visat sig framgångsrika i kampen mot IS.
Manbij är en arabiskdominerad stad och även om uppgifterna går isär om andelen arabiska respektive kurdiska soldater i just den här SDF-operationen så väcker styrkans nära kopplingar till PYD oro. PYD:s väpnade styrkor YPG/YPJ har flera gånger, bland annat i en Amnesty-rapport från 2015, anklagats för att försöka ändra den etniska sammansättningen till kurdernas favör i spåren av strider mot IS. Särskilt Turkiet oroar sig för ett expansivt självstyrande kurdiskt område i norra Syrien. Erdogan-regimen har i dagarna krävt att Manbij överlämnas till arabiska styrkor och att YPG drar sig tillbaka.
”Självklart har vi förväntningar. USA lovade att koalitions- och SDF-styrkorna där skulle åter röra sig öster om Eufrates-floden efter Manbij-operationen”, sade Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu på måndagen till nyhetsbyråer.
Operationen i Manbij kom till efter förhandlingar mellan Turkiet och USA som försäkrat att den inte är ett led i en expansion av den PYD-dominerade Rojava-administrationen i norra Syrien. Samtidigt stödjer USA också enheter i den Fria syriska armén FSA som bekämpar Assad-regimen. Tidigare i år, i skuggan av ryska flygbombningar, erövrade YPG tidigare FSA-kontrollerade områden i Aleppo-provinsen. Motsättningarna mellan YPG och FSA har fortsatt sedan dess. 12 juni rapporterade SOHR och YPG om att FSA-rebeller beskjutit kurdiska ställningar med amerikanska TOW-missiler. Det är en illustration över den svåra balansgång USA spelar i Syrien.
USA är beroende av SDF och därmed YPG i kampen mot IS, men framgång i den kampen hänger på att sunni-araber i erövrade områden kan återvända och bygga upp sina liv. Om de känner sig utkörda av kurdiska YPG-styrkor bäddar det för ytterligare konflikter i framtiden. Frågan är om USA har tillräckligt inflytande över SDF och YPG för att kunna garantera att den etniska sammansättningen i städer och byar befriade från IS inte omformas.
Samma dilemma finns även i Irak där den irakiska armén och kurdiska peshmerga-styrkor förbereder sig för att driva ut IS från den tidigare mångetniska metropolen Mosul. Vid den irakiska arméns sida står shiitiska miliser, även en del sunni-arabiska stammar har anslutit sig till koalitionen mot IS. Innan IS intog staden 2014 hade den nästan 2 miljoner invånare men sedan dess har hundratusentals flytt. Mosul är en viktig knutpunkt för oljetransporter i regionen och kontrollen över den är därför central. Även om IS drivs ut – de senaste dagarna har peshmerga erövrat viktiga positioner utanför Mosul – kvarstår svåra knutar att lösa. Makt och resurser ska fördelas mellan stadens sunniter och shiiter respektive kurder, araber och andra etniska grupper och risken är att det avgörs med vapenmakt.
En annan fråga är huruvida ett IS som tappar mark innebär ett förbättrat säkerhetsläge i regionen och även i väst. I takt med att IS åkt på bakslag i Syrien och Irak har rörelsen genomfört allt fler och blodigare terrorattacker. I en IS-attack i Bagdad 3 juli dödades 324 människor, vilket gjorde dagen till en av de blodigaste i Irak sedan den USA-ledda invasionen 2003. Även i Saudiarabien, Jemen och Afghanistan har IS genomfört massakrer. Ifall bakslagen redan har lett eller kommer leda till fler och blodigare attacker även i väst är dock mer oklart. Det är en sak för IS att slinka in bakom fiendelinjerna i till exempel Bagdad och genomföra massiva attentat, en helt annan att planera och genomföra stora dåd i en europeisk storstad. Men efter de senaste veckornas bakslag för Libyens IS som tappat kontrollen över stora delar av Sirte finns farhågor att rörelsen ska slå till mot Italien. Nyligen varnade libyska myndigheter, efter ett beslag av dokument från ett IS-högkvarter i Sirte, Italien för en IS-cell som ska ha etablerats i Milan. Rörelsen har upprepade gånger hotat med attacker, särskilt mot Rom och Vatikanstaten. Alldeles oavsett så har IS-sympatisörer begått flera individuella attentat, nu senast mordet på prästen Jacques Hamel i en kyrka i Normandie. Känslan av chock och terror även efter dessa attentat är tillräckligt stora för att uppfylla IS syften.
Samtidigt är det ingen tvekan om att IS samhällsbygge fått sig en rejäl törn i och med bakslagen på det militära fältet. I takt med att de tappat territorium har de gått miste om oljeintäkter, beskattning och andra inkomster. I april kunde analysföretaget IHS konstatera att IS månatliga oljeintäkter på ett år sjunkit från 80 miljoner dollar till 50 miljoner dollar. När studien publicerades hade rörelsen tappat 22 procent av marken de erövrat sedan mitten av 2014. Antalet människor som levde under IS styre minskade samtidigt från 9 miljoner till 6 miljoner. Reuters kunde i april rapportera om att gruppen mot betalning nu skonade dömda från kroppsbestraffning och att de infört nya böter för den som inte kan recitera Koranen korrekt. En stor del av rörelsens propaganda har byggt på att IS för med sig lag och ordning samt återställer samhällsservice som sönderslagits av krig. Därför har dess intåg i många städer ackompanjerats av brödutdelning och liknande, allt noga filmat av rörelsens propagandaenheter. När nu rörelsen inte kan erbjuda annat än förtryck och olika sätt att pressa befolkningen på pengar blir den allt mer impopulär. De senaste månaderna har tillströmningen av rekryter bromsat in och det finns många rapporter om avhopp bland tidigare sympatisörer.
De territoriella bakslagen för IS är ett hårt slag mot dess projekt: att erövra mark och upprätta en alternativ samhällsmodell som kan erbjuda de rättrogna stabilitet och välstånd. Byggandet av en islamistisk utopi här och nu är det som – med vissa undantag – särskiljt IS från al-Qaida-nätverk som på kort sikt fokuserat på att bekämpa en motståndare oavsett om det är USA eller Assad. Al-Nusrafronten i Syrien har till exempel i och med sitt senaste namnbyte till Fateh al-Shams försökt distansera sig från internationella al-Qaida-kopplingar för att vinna förtroende som en lokal stridsstyrka. När IS samhällsbygge krackelerar löper rörelsen risken att förlora sin lyskraft i dess anhängares ögon. Tyvärr behöver inte det betyda slutet för IS-terrorn eller den extrema islamismen. IS kan fortsätta som en terrorrörelse bland andra och det finns inget som pekar på att Fateh al-Shams, Talibanerna eller Boko Haram kommer försvinna under överskådlig tid. De blodiga konflikterna i Syrien och Irak fortsätter även efter befrielserna av Manbij och eventuellt Mosul och ett territoriellt bakslag för IS behöver inte betyda slutet på den jihadistiska terrorn.
Arash Gelichkan