Ledaren # 46 2021
▶ Kollektiva rättigheter mot individuella möjligheter
▶ LO-ledningen säkrar regeringssamarbetet med C
▶ Det som sker är kulmen på årtionden av klasskamp
Det är inte helt enkelt att säga vad som är allvarligast, hur vi försvagar oss juridiskt när vi byter kollektiva rättigheter mot individuella möjligheter att rädda sig själv, eller hur det bryter ned oss i tanken. Hur det bryter upp oss som kollektiv – här och nu – för den individuella karriärvägen – där och sedan. Detta är effekten när den sociala tryggheten nedmonteras i ett samhälle. Vi förlorar känslan av gemenskap och hukar oss som individer i fruktan för vad som kan komma längre fram.
Svenskt Näringsliv kan kosta på sig att vara raka i sin kommunikation om LAS-förhandlingarna. Vice vd Mattias Dahl konstaterar uppskattande att ”vi har tagit i ett stort steg tillbaka” (Kommunalarbetaren 12/11). LO-ledningen mumlar istället något om att det är bättre att vara med och försämra lite mindre än att stå utanför och sakna inflytande. ”Alla förbund som någon gång förhandlat gör också försämringar – det är så det funkar när man byter grejer med varandra”, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson (Arbetet 16/11) och lämnar frågan om vad det är man skall få i utbyte till läsaren att fundera över.
Det verkliga svaret är förstås att LO-ledningen bytt bort löntagarkollektivets trygghet för att säkra regeringens uppgörelse med Centerpartiet. Men det är med allt mindre tyngd bakom sig som LO-ledningen sätter sig vid förhandlingsbordet för att genomdriva ännu en reträtt utan bred förankring. Att Byggnads, Transport, Seko och Fastighets valt att inte sluta upp bakom LO:s linje visar att gapet mellan topparnas agerande och medlemmarnas behov numera är så djupt att sprickan går hela vägen in i LO-ledningen.
Samtidigt får vi inte glömma: det som sker nu är inte någon plötslig murbräcka mot en solid mur av välorganiserat försvar av våra rättigheter. De som argumenterar för att gå med på försämringarna gör det ofta med argumentet att ”LAS ändå inte används eftersom så mycket går på kompetens” är just de som gjort det möjligt att tunna ut LAS genom åratal av lokal eftergivenhet.
Ordet radikal stammar ur latinets radix, det vill säga rot. Och det kan väl knappast vara en slump för det finns inte en radikaliseringsvåg som inte haft ett tryck underifrån, från gräsrötterna.
Den som ser tillbaka på sjuttiotalet då turordningslagstiftningen genomdrevs upptäcker att det även då fanns fackföreningsledningar som stod stadigt till höger om medlemskollektiven – men vad man också hittar är ett väldigt tryck underifrån och ett färskt hot om vilda strejker om förbunden inte levererade.
Det var trycket underifrån som ledde till de förändrade styrkeförhållanden vilka kulminerade i landmärken såsom LAS. I grunden är de bara en markering om hur långt kampen tog sig. Vi kan titta på dem och konstatera hur långt vi tog oss innan tidvattnet vände. Just nu kommer trycket ensidigt från arbetsgivarsidan. Men inte heller det kommer bli permanent. Någonstans kommer det vända igen.
De senaste veckorna har barnmorskor kollektivt sagt upp sig i protest mot en arbetssituation som för länge sedan passerade gränsen för det hållbara. Att arbetsgivaren SKR svarade med att försöka göra också uppsägning till en olovlig stridsåtgärd säger en hel del om vilken makt barnmorskorna sitter på när allt kommer till kritan, när alla kollektivt slutar backa.
Det är också en påminnelse till fackföreningsledningarna om varifrån deras tyngd vid förhandlingsbordet egentligen kommer.