Drygt 100 000 personer marscherade genom Glasgows gator. I marschen, som sades vara drygt 4 kilometer lång från front till slut, återfanns en bred flora av aktivistgrupperingar som enats underden gemensamma parollen ”Global Day of Action for Climate Justice”. Ludvig Sunnemark rapporterar.
I klimatmarschen lördag 5 november deltog förutom en stor mängd miljömedvetna Glasgowbor även representanter från ett världsomspännande nätverk av organisationer – Fridays for Future, Extinction Rebellion, Black Lives Matter, La Via Campesina, fackföreningar, flertalet organisationer ur den globala rättviserörelsen, stora delar av den socialistiska vänstern, flertalet etablerade miljöorganisationer (Friends of the Earth, Greenpeace, Climate Action Network), samt latinamerikanska, afrikanska och sydasiatiska ursprungsbefolkningar och deras respektive kamporganisationer. Samtidigt hölls liknande demonstrationer och aktioner på 300 platser världen över. Tidigare samma vecka hade världsledare samlats för UNFCCC COP 26 – det som i media ofta benämns som FN:s klimattoppmöte. Löften om att flertalet länder skall uppnå ”net zero”, det vill säga ett så kallat nettonoll för fossila utsläpp innan 2030, har dominerat förhandlingar och politiska utspel. Även rika länders löften om att årligen bidra med 100 miljarder dollar för utvecklingsländers klimatanpassning har väckt stor uppmärksamhet. Sådana åtgärder har dock blivit hårt kritiserade som otillräckliga av den breda klimatrörelsen. Den ledande grupperingen här har varit den stora och alltmer radikala koalition av klimataktivister – COP26 Coalition – som i motsättning till toppmötet organiserat ovan nämnda demonstration och ett alternativt klimatmöte – ”The People’s Summit” – vars panelsamtal, workshops, möten och debatter dominerats av radikala och systemkritiska perspektiv.
Tonläget inför såväl toppmötet som marschen skruvades upp rejält under pandemiåret. För det första gjorde Storbritanniens vaccin- och visumpolitik för inresande att flertalet representanter och aktivister från Afrika, Latinamerika, och Asien exkluderades från att delta i mötet och omkringliggande aktiviteter. Med detta blev stora delar av de grupper som är allra mest utsatta för samtida och framtida klimatkatastrofer i praktiken utseslutna från förhandlingarna. Aktivister (däribland Greta Thunberg) kallade på grund av detta COP26 för ”the most exluding COP ever”. Flertalet ledande miljö- och klimatorganisationer krävde därför att mötet skulle skjutas upp ytterligare ett år, till dess att det globala syds närvaro kunde garanteras. För det andra gjorde årets rapport från IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) det tydligt att den globala uppvärmningen fortskridit snabbare än vad man tidigare trott och att oåterkalleliga förändringar i världens ekosystem och samhällen därför redan inträffat. Flertalet samtida klimatkatastrofer under det gångna året – skogsbränder i USA, Kanada, och Australien, sandstormar i Nordafrika och otaliga översvämningar, torkor, och jordskred världen över – har i kombination med denna ökade känsla av överhängande katastrof därför även gjort det möjligt att se klimattoppmötet i Glasgow som ”the most important COP ever”.
För klimatrörelsen utgjorde åren innan covidpandemin en period av förändring. Ett generationsskifte har placerat en ny uppsättning organisationer i rörelsens frontled. Där tidigare versioner av klimatrörelsen dominerades av jämförelsevis äldre aktivister som tidigare deltagit i den så kallade alternativa globaliseringsrörelsen (även kallad ”antiglobaliseringsrörelsen” eller den ”globala rättviserörelsen”) är den samtida klimatrörelsen betydligt yngre, där Greta Thunberg, hennes Fridays for Future, samt organisationer som Extinction Rebellion, utgör ledstjärnor. Med detta generationsskifte har det också skett ett visst skifte i strategiskt fokus. Där den tidigare klimatrörelsen samlades kring just klimattoppmöten, i stil med hur den alternativa globaliseringsrörelsen organiserade sig kring toppmöten i Seattle, Genoa, och Göteborg, har den nya klimatrörelsen lagt ett större fokus på kontinuerlig mobilisering och direkt aktion. Fridays for Futures regelbundna klimatstrejker och Extinction Rebellions återkommande blockader kan sägas vara ledande exempel på detta.
Med fokus på återkommande mobilisering och bred uppslutning har dock vissa av rörelsens mer radikala krav fått ge vika för mer allmänt formulerade anspråk. Tal om att ”lyssna på forskningen” och om att ”få politiker att agera” har dominerat Greta Thunbergs och Fridays for Futures diskussion av klimatfrågan innan pandemin. Extinction Rebellion har intagit en något mer radikal position i denna diskussion, men har även kritiserats för att inte reflektera arbetarklassens och det globala syds undertryckta position i tillräcklig utsträckning.
Denna våg av organisering och aktivitet blev dock betydligt försvagad av coronapandemin och tillhörande restriktioner. Med förbud för allmänna sammankomster i flertalet länder blev det omöjligt att organisera återkommande klimatstrejker, även om digitaliserade försök har gjorts. Det faktum att det mediala samtalet också kommit att fullständigt domineras av coronafrågan har även flyttat fokus från klimatfrågan.
Mot bakgrund av detta har klimattoppmötet i Glasgow utgjort grund för nyorganisering. Kommandes ur en förlamande pandemi, med ökad medvetenhet om klimatförändringarnas realitet, har toppmötet utgjort en chans för klimatrörelsen att återmobilisera, knyta nya kontakter, visa upp sin samlade styrka, och i samband med detta också rita om sin ideologiska och strategiska karta i förhållande till den nya situation som uppstått. Toppmötet har utgjort en möjlighet för organisationer världen över att mötas och dra upp nya riktlinjer, organisera gemensamma aktiviteter och i allmänhet lägga fram nya krav och hot för de politiker, diplomater, lobbyister, och mediapersoner som befolkar klimattoppmötet COP26. Som tidigare har detta alltså i stort gjorts utanför själva toppmötet – på alternativa mötesplatser organiserade av rörelsen. Man kan kanske se detta som en återgång till den alternativa globaliseringsrörelsens fokus på toppmöten som chans till mobilisering, uppmärksamhet, och påverkan. Det stora deltagarantalet i marschen – som sagt, drygt 100 000 – gör därtill mobiliseringen kring Glasgow jämförbar med den massiva mobilisering som skedde inför klimattoppmötena i Köpenhamn 2009 och Paris 2015.
Klimatrörelsens opposition till klimattoppmötet har alltså framför allt skett på två fronter. Dels den ovan nämnda demonstrationen, dels ett alternativt ”toppmöte” under rubriken ”The People’s Summit” – fyra dagar av aktivitet, med över 150 panelsamtal, workshops, och samlingar på programmet. Den aktivistkoalition som legat bakom dessa aktiviteter, COP26 Coalition, påbörjade sin mobilisering redan förra året, och har lagt en stor mängd energi och kraft för att aktivister och grupperingar från det globala syd ska få praktiska och juridiska möjligheter att delta. COP26 Coalition utgörs i huvudsak av skotska organisationer, varav en stor del deltar i globala nätverk och samarbetsorganisationer. Vad som är anmärkningsvärt är den relativa bredd av organisationer som deltagit i denna koalition. Där organiseringen kring tidigare klimattoppmöten karaktäriserats av viss splittring mellan det moderata Climate Action Network (med deltagande organisationer som Världsnaturfonden och Greenpeace), som satsat på att delta i de faktiska klimatförhandlingarna, och radikala nätverk som Climate Justice Now! och Climate Justice Action, har COP26 Coalition lyckats ena klimatrörelsens olika falanger under ett gemensamt program för ”climate justice”. Organisationer som Greenpeace, Christian Aid, UN House har samarbetat med Friends of the Earth, Fridays for Future, Extinction Rebellion, Wretched of the Earth, Global Justice Now, och flertalet ekosocialistiska organisationer, inom ramarna för ett och samma nätverk.
I denna koalitions utåtriktade texter och programförklaringar har det gjorts tydligt att man ser samtidens sociala, ekonomiska, och geopolitiska system som grundproblemet bakom klimatkrisen. I synnerhet fokuserar man på dess profithunger, dess syn på naturen som handelsvara, dess strukturella beroende av fossila bränslen, samt att klimatkrisen samspelar med och förvärras av flertalet andra ”kriser” – coronapandemin, neokoloniala strukturer, förtryckande rasistiska och sexistiska normer, med mera. Ett tydligt krav har varit att fattiga länders skulder till rika länder och banker ska avskrivas. Därtill kräver man ”reparations” – att rika länder och företag ska kompensera fattigare områden för att man historiskt har skapat koloniala förtryck- och beroendeförhållanden, vilket legat till grund för dagens fossilkapitalism. Även om man kan föreställa sig att de olika organisationer som utgör koalitionen har olika syn på hur detta perspektiv skall tolkas och appliceras så är det anmärkningsvärt att man lyckats skapa en så pass bred koalition bakom en så pass radikal analys av klimatpolitiken. Utifrån tidigare forskning om klimatrörelsen kan detta sägas utgöra en ny utveckling som tyder på att klimatrörelsen blir alltmer enad, och att den samtidigt anammar mer och mer radikala perspektiv i sin övergripande inriktning och kommunikation.
Lördagens marsch var glädjande och energisk trots det ihärdiga skotska regnet och klimatsituationens tungsinthet. Efter en flera timmar lång uppsamling, med flertalet möten, tal, och aktiviteter, avgick marschen från den bildsköna Kelvingrove Park. När marschen väl var igång karaktäriserades den av livliga talkörer, flertalet orkestrar, och mängder av färgglada banderoller och plakat, såväl hemgjorda som proffstryckta.
I marschen deltog en stor mängd olika så kallade block, organiserade utifrån tema eller ideologisk inriktning. Här återfanns ett block för fackföreningar, ett block för klimaträttvisa, ett block för skotsk självständighet, ett block för migranträtt och antirasism, ett block för cyklister, ett block för lantarbetare, med mycket mera.
Nästintill samtliga block tycktes anamma parollen ”climate justice”, vilket, som tidigare nämnts, utgör just ett perspektiv på klimatproblemen som sammanflätade med dagens kapitalistiska och rasistiska system. ”Climate justice” innebär allt som oftast också en föreställning om att en ”lösning” av klimatkrisen enbart kan genomföras om den också karaktäriseras av ett genomgripande och systemkritiskt rättviseperspektiv. COP26 Coalition skriver:
“When we say climate justice, we mean that we need to rewire our system in a way that addresses injustices, poverty and inequalities. Climate action must be based on who has historically profited and those who have suffered. Indigenous Peoples have been at the frontline of the root causes of climate change for centuries. Indigenous Peoples, frontline communities and the Global South cannot continue to pay the price for the climate crisis while the Global North profits – in fact the loss and damage must be compensated.”
Detta vittnar ytterligare om klimatrörelsens tilltagande radikalitet.
I blocket för migranträtt och antirasism samsades stridsropet ”What do we want? Climate justice! When do we want it? Now!” med krav på att ”Uproot the system!” och ”Decolonization!”. En ledande banderoll löd ”Colonialism caused climate change”. I klimaträttviseblocket uttrycktes motstånd mot all handel med utsläppsrätter och krav på ”real zero” – ett mål som i motsättning till ledande politikers tal om ”net zero” innebär ett faktiskt och tydligt stopp av utvinning av fossila bränslen.
I blocket för fackföreningar uttrycktes en vilja om att ena arbetarrörelsen och klimatrörelsen under ett krav på ”just transition” – att övergången till ett fossilfritt samhälle skall karaktäriseras av ett grundläggande rättviseperspektiv och ledas av arbetare och urfolk. Extinction Rebellions block var kanske det mest energiska. Ledd av en massiv sambaorkester skapades känsla av gatufest, med samspel mellan dans, musik, och slagord. Flertalet aktivister ur grupperingen orkestrerade också en kort blockad vid ingången till ett lokalt kontor för NatWest – en storbank som blivit kritiserad för att vara en huvudsaklig bidragsgivare till fossilindustrin.
Marschen frontades emellertid av en gruppering av representanter från latinamerikanska, afrikanska och sydasiatiska ursprungsbefolkningar. Dessa uttryckte krav på just ”reparations” och avkolonisering som en nödvändig del av lösningen på klimatkrisen. Här förde man fram ovan nämnda analys om klimatkrisen som orsakad av västliga länders historiska och nutida rovdrift på natur och befolkning i det globala syd. Valet att låta denna gruppering, och dess tillhörande perspektiv, fronta och därmed representera marschen som helhet vittnar om att ett av COP26 Coalition’s huvudmål varit att sätta fokus på undertryckta och koloniserade grupper. I sin utåtriktade kommunikation har koalitionens önskan att motverka vad som upplevs som klimatrörelsens västfokus varit oerhört påtaglig. Man vill inte längre se på klimatförändringarna som ett abstrakt hot som eventuellt kan drabba världen i framtiden, och som därför kan förhindras genom ekonomiska och politiska åtgärder. Istället ser man på klimatkrisen som samtida och pågående, och som något som slår särskilt hårt mot koloniserade befolkningar och urfolk – det vill säga de grupper som historiskt exploaterats av just det system som skapat klimatkrisen.
I tillägg till ovan nämnda nyorganisering och radikalisering utgör detta utökade fokus på avkolonisering och röster från globala syd en ny och intressant utveckling inom den samtida klimatrörelsen. Slagordet ”End Imperialism! End the Climate Crisis!” från frontgrupperingen talar sitt tydliga språk.
De ovan beskrivna utvecklingarna inom klimatrörelsen – den tilltagande organiseringen och radikaliseringen, samt det tilltagande avkoloniseringsperspektivet – fördjupades och vidareutvecklades betydligt i de panelsamtal och workshops som genomfördes under rubriken ”The People’s Summit”. På ett dussintal olika platser i Glasgow – biografer, kyrkor, konferenslokaler, konsthallar – genomfördes drygt 150 aktiviteter, där aktivister, grupperingar, och allmänhet från hela världen samlades för att diskutera och utveckla klimatrörelsens nya perspektiv och strategier.
Jag deltog själv i tolv av dessa panelsamtal och aktiviteter. Den radikalitet och energi som uttrycktes var djupt inspirerande. Den bild av klimatrörelsen som tidigare varit gällande – ett splittrat och i stort sett västligt fenomen, där radikala och systemkritiska perspektiv länge varit marginaliserade – blev systematiskt och kontinuerligt nedbruten av framför allt unga aktivister och grupperingar från det globala syd, som genomgående förde fram antikapitalistiska och antikoloniala perspektiv.
Vid ett panelsamtal med rubriken ”Reparations, Debt and Climate Justice” uttrycktes tydliga krav på att avskriva sydliga länders skulder till nordliga stater, banker och företag. Ivonne Yánez från Accion Ecologica och Oilwatch South America menade att oljeutvinningen i Ecuador drivs på av just det beroende- och skuldförhållande till väst som Ecuador och hela den latinamerikanska kultursfären hamnat i som en konsekvens av det neokoloniala världssystemet.
Lösningen på detta beroendeförhållande är inget annat än total, villkorslös skuldavskrivning, samt överföring av ”reparations” till det globala syd, som en del av en genomgripande avkoloniseringsprocess som också inkluderar jordreform och nedmontering av klasskillnader. Aktivister från Fridays for Future Most Affected Peoples and Areas, från Mexico, Bangladesh, Kenya och Sydafrika, avslutade mötet genom att lägga fram ett radikalt och antikolonialt program för klimaträttvisa: deras medhavda banderoller löd ”Climate justice is black, brown, and indigenous”, ”Degrow the North and decolonize the South”, samt ”Climate struggle is class struggle”. Även detta talar sitt tydliga språk.
Under rubriken ”Our Time is Now” uttryckte Mitzi Jonelle Tan från Fridays for Future MAPA, Julia Steinberg, medförfattare till IPCC-rapporten, Nnimmo Bassey från Health of Mother Earth Foundation, Vijay Prashard från Tricontinental Institute for Social Research samt Kevin Anderson från University of Manchester liknande krav och perspektiv. Mitzi Jonelle Tan uttryckte irritation över organisationsnamnet Fridays for Future, och därmed en kritik mot västliga klimatorganisationers grundperspektiv: klimatkatastrofen återfinns inte i en möjlig ”future”, utan är pågående och galopperande i form av grundläggande ojämlikhet och utsatthet för koloniserade och exploaterade folk. Vijay Singh delade denna analys, och uttryckte en tydlig ilska mot nordliga länders arrogans vid klimattoppmöten som COP26. ”För er är kolonialismen inte slut”, sa han. ”Det är ett permanent tillstånd på två plan: den koloniala mentalitetens permanenta tillstånd, där ni försöker ge oss ansvaret för tillståndet eftersom ni aldrig kan acceptera att det är ni själva som i princip är skyldiga, och de koloniala institutioner och strukturer som ni upprätthåller”. ”Den klimatrörelse som säger att ’vi oroar oss för vår framtid’… Vilken framtid? Barn i Afrika, Asien, Latinamerika – de har ingen framtid! De har ingen nutid! ’Vi oroar oss för vår framtid’ är en slogan för den västerländska medelklassen och bourgeoisien”. Han avslutar: ”Klimatrörelsen måste transformeras till en antikolonial rörelse som tar sig an striden mellan koloniserade och koloniserande folk om makten över den globala politiska ekonomin”.
Liknande perspektiv och krav var allmänt gällande i samtliga panelsamtal och möten som jag deltog i. Under rubriker som ”Global Green New Deal – Learning from Struggles”, ”From Grassroots Resistance to Revolutionary Transformations”, och ”Climate Colonialism: the Case of Western Sahara” lyftes en imponerande bredd av röster från hela världen fram under en gemensam inramning av klimatkrisen som i grund och botten karaktäriserad av kolonialt förtryck. Denna radikala och systemkritiska beskrivning av klimatförändringarna är anmärkningsvärd och hoppingivande, och markerar en tydlig skillnad från tidigare västfokuserade klimatallianser. Som uttryckts på COP26 Coalitions sociala media-kanaler är man på väg att bygga en ny, radikal och global klimatrörelse: en som utgår ifrån koloniserade folk, deras upplevelser och perspektiv, i striden för en ny, avkoloniserad och icke-kapitalistisk, värld.
En ny, globalt fokuserad och alltmer radikal, klimatrörelse är alltså på uppgång. Efter att coronapandemin skapade betydande svårigheter för tidigare aktivistkoalitioner har organiseringen kring COP26 inneburit en radikal öppning – en möjlighet till reflektion och omorganisering. Som beskrivits ovan har detta skett i en allt mer antikapitalistisk och antikolonial riktning, inom ramarna för en koalition bestående av såväl ”etablerade” globala NGOs som radikala grupperingar. Tidigare koalitioner har skapat stor uppslutning kring klimattoppmöten, men aldrig utifrån så pass radikala och systemkritiska perspektiv.
Trots detta tycks mobiliseringen inte haft någon påtaglig effekt på det slutavtal som tecknades av världens ledare i samband med COP26:s avslut. The Glasgow Climate Pact – som avtalet kallas – strök uppmaningen till världens länder att ”fasa ut” kol- och gaskraft och anammade istället en oklar formulering om att kol- och gasproduktionen ska ”fasas ned”. Avtalet antog inte heller aktivisters krav på skuldavskrivning, skadekompensation eller klimatfinansiering för det globala syd, utan anammade istället en luddig formulering om att rika länder ska förse det globala syd med teknisk expertis och samtal. Man kan, som Andreas Malm i Aftonbladet, dra slutsatsen att mobiliseringen kring COP26 därför i stort var verkningslöst och att klimatrörelsen måste satsa på mer radikala och direkta aktioner. Det finns onekligen en poäng i detta – för att få faktisk inverkan på det globala samhällssystemets utformning krävs strejker, blockader, och sabotage.
Jag vill dock hävda att mobiliseringen kring COP26 trots detta utgör ett framsteg i den mån den representerar skapandet av ett globalt radikalt alternativ, vars stöd och förankring i civilsamhället är betydande. För att radikala och direkta aktioner ska ges stadga, kontinuitet, och politisk verkshöjd krävs att de sammanlänkas med massmobilisering och en betydande förskjutning av det offentliga samtalet. Det organisatoriska och ideologiska arbete som detta innebär kan sägas ha inletts av COP26 Coalition. Märk väl att detta dock bara är en inledning. Vad som återstår att se är om den radikala energi och uppslutning som frammanades i Glasgow kan konsolideras till en global kraft att räkna med även efter toppmötet tagit slut. För detta krävs betydande aktivistiskt arbete, samt upprättandet av nya kommunikationskanaler och organisationer som kan samordna och sammanlänka aktiviteter världen över.
Om de koalitioner och kontakter som knutits kan omformuleras till en global massrörelse finns det dock stor potential för en ny, stridbar och systemkritisk, front mot den globala kapitalismen, en front som därtill centrerar perspektiv och kamper från tidigare koloniserade områden.
Denna front kan, förhoppningsvis, också innesluta och frammana den radikala aktivism som Malm förespråkar. Oavsett så är det ingen överdrift att säga att händelserna kring COP26 Coalition i Glasgow utgör en av de tio senaste årens största antikapitalistiska och antikoloniala mobiliseringar.
Ludvig Sunnemark