Hur mycket kan man skära bort av en tårta innan det bara är smulor kvar? Socialdemokraterna karvar vidare. Foto: Martin Hörner Klo
Lagom till den socialdemokratiska kongressen som pågår denna vecka publicerar den fackföreningsdrivna tankesmedjan Katalys skriften Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden. Det socialdemokratiska självbedrägeriet. Författare är Niklas Altermark och Åsa Plesner, statsvetare respektive företagsekonom. Kjell Östbeg har läst den.
KOMMENTAR
Katalys står som bekant nära den vänsterorienterade s-föreningen Reformisterna. Föreningens medlemmar ligger bakom en rad motioner till kongressen och har enligt uppgifter20–25 procent av delegaterna bakom sig. Skriften kan ses som ett inlägg i kongressdebatten.
Utgångstesen är att Socialdemokraterna under 40 år successivt medverkat till att undergräva välfärden till den grad att den, enligt sociologen Joakim Palme, knappast längre lever upp till de grundläggande kriterierna för en nordisk välfärdsstat.
Visst är försvaret av välfärden fortfarande en central del av partiets ambitioner, menar författarna. Problemet är emellertid att Socialdemokraterna samtidigt accepterat de nyliberala problembilderna och verktygen. De skärpta villkoren för att få sjukersättningar eller personlig assistans framställer de till exempel som nödvändiga för att inte urholka välfärdssystemen, men argumenten är i själva verket hämtade från idéer populariserade av Thatcher och Reagan: incitamenten att arbeta måste skärpas för att människorna inte ska förslappas av allt för generösa socialförsäkringar.
Framför allt riktar författarna in sig på det finanspolitiska ramverket, de omfattande budgetreglerna och överskottsmålen, som länge använts som det främsta hindret för att utveckla välfärden. Men dessa regler uppfanns just för att hindra en omfattande satsning på välfärden och andra gemensamma reformer och för att ge ett större inflytande åt marknadskrafterna, konstaterar de.
Skriften är inte minst ett kraftigt angrepp på Magdalena Andersson och den roll hon spelat. Hon var en av arkitekterna bakom de stränga budgetregler som utarbetades på finansdepartementet redan under 1990-talet. Och som finansminister har hon stenhårt hävdat att ”ordning och reda”, det vill säga fortsatta nedskärningar, är det främsta sättet att försvara välfärden.
Det ska bli spännande att se vilka slutsatser Reformisterna själva drar av bokens välunderbyggda resultat.
Föreningens medlemmar står alltså bakom ett stort antal motioner till den stundande kongressen, många av dem starkt kritiska till den utveckling som skildras. Nästan utan undantag yrkar partistyrelsen på avslag, och särskilt på de motioner som kräver höjda skatter och som utmanar fundamentalistisk budgetdisciplin.
Det finns helt enkelt inget som tyder på att partiledningen är beredd att ta sig ur den nyliberala tvångströja som styrt partiets tänkande i årtionden – och som den själv har varit med om att tråckla ihop.
Det är nu inte första gången vänsterflanken i partiet kommit till kongresser med radikala förslag med stort stöd hos medlemsmajoriteter och väljare. Sist var det kraven på att stoppa vinster i välfärden som stod i fokus. Och varje gång har vänsterns företrädare hjältemodigt utkämpat hårda nattliga strider i slutna utskottsrum, hyllat de stora framgångar man läst in i de kompromisser man träffat – för att sedan redan på tåget hem kunnat konstatera att överenskommelserna inte varit värda papperet de var skrivna på, att partiledningen aldrig haft för avsikt att ändra sin politik och att marschen högerut fortsatt i oförminskad takt
Kommer man att vara tuffare den här gången? Och framför allt, kommer Reformisterna att utan att rodna stämma in i jubelkören över den nya partiordförande Andersson, hon som mer än någon annan personifierar det bedrägeri som så skoningslöst avslöjas i Vi skär ner välfärden…?
(Och inom parentes: om de läser boken, nog borde en liten skammens rodnad sprida sig också över kinderna på Vänsterpartiets ledning, som så oförbehållsamt slutit upp bakom de överskottsmål och budgetregler som varit ett fundament i den nyliberala strategin för att hindra försvaret av välfärden.)
Kjell Östberg