I dagarna avslutas FN:s klimattoppmöte COP26 i Glasgow i Skottland. En av deltagarna i de inofficiella mötena som också hålls är göteborgaren Ulf Jarnefjord, som tidigare varit delegat på många COP. Internationalen ringde upp honom för en direktrapport om det pågående mötet och få höra varför fackföreningar måste stärka sitt klimatarbete.
Förutom de statliga representanterna inne på FN-mötet myllrar det av organisationer och aktivister som också är på plats i Glasgow. Ulf Jarnefjord har i många år arbetat fackligt, både i Sverige och internationellt. Han arbetade tidigare på Transportarbetarförbundet med arbetsmiljöfrågor, och var med och startade förbundets klimatarbete för tio år sedan. Därefter har han arbetat på LO där han ansvarade för att koordinera förbundens standardiseringsarbete. Jarnefjord jobbar idag deltid som expertkonsult för ETUC med klimatfrågor och standardisering, och har arbetat med klimatfrågor för världsfacket ITF (Internationella transportarbetarfederationen) och varit delegat på många COP, men det är han inte i år. I stället är han representant för det fackliga nätverket Trade unions for energy democracy, och har strax innan Internationalen når honom haft ett möte med FN-organet UNCTAD (på svenska FN:s konferens om handel och utveckling).
— Den här nyliberala världsordningen som varit rådande de senaste decennierna har inte levererat, utan vår agenda är att vi behöver ta tillbaka väldigt mycket i demokratisk, offentlig kontroll, som exempelvis kollektivtrafik som på många håll har sålts ut eller upphandlats och blivit dyrare. I Göteborg har den blivit fyra gånger så dyr, säger Ulf Jarnefjord.
— Vi behöver även ta tillbaka hela energisektorn. Det är en massa snack om att förnybar energi växer enormt, och det är delvis sant, men samtidigt växer fossilindustrin lika mycket. Produktionen av fossil energi har knappt ändrats alls, den har minskat med någon enstaka procent globalt. Marknaden har inte levererat över huvud taget, utan det är precis tvärtom. Samtidigt har klasskillnaderna ökat dramatiskt. Vi måste sätta stopp för det, så vi har en strategi som kallas för ”Resist, reclaim, restructure” – att göra motstånd mot de fortsatta utförsäljningarna av våra offentliga tillgångar, att ta tillbaka det som blivit stulet från oss: hela energisektorn och transportsektorn, som är de två sektorer vi fokuserar mest på.
— UNCTAD är väldigt progressiva och en av deras chefer har ungefär samma tankar som vi, att den nyliberala marknadskapitalismen inte har levererat, speciellt inte till det globala syd.
Hur ser strategierna ut för att ta tillbaka detta?
— Fackföreningarna både i Sverige och på andra håll har kommit så långt ifrån våra medlemmar. Vi pratar om medlemmarna, men inte med dem. Vi menar att arbetarna måste bli medskapare i den här processen, och inte vara några passiva offer som facken ska lösa problem åt. Det kommer vi aldrig lyckas med, och vi ser ju att många arbetare vänder sig till Sverigedemokraterna. Så vi måste se till att deras tankar och idéer blir hörda.
— På 1970-talet fanns något som hette Lucasplanen, där arbetare på flyg- och krigsmaterielbolaget Lucas Aerospace tillsammans med progressiva forskare föreslog en omställning till att istället tillverka bussar till kollektivtrafiken och annat som kom samhället till nytta. Nu finns det en ny Lucasplan, där man vill konvertera bilindustrin till att bygga exempelvis elektriska bussar och smarta tåglösningar. Det är en av de roligaste sakerna jag har hört här i Glasgow.
— De brittiska facken föreslår även att renovera de gamla bostadshusen, som läcker som såll. De är gamla stenhus med englasfönster, så uppvärmningskostnaderna blir höga och arbetarna har inte råd att värma upp dem på vintern. Så facken vill genomföra ett enormt investeringsprogram för att bygga om bostäderna och göra dem mer energieffektiva, och till skillnad från vindkraften skulle detta faktiskt skapa en massa lokala jobb, enligt facken.
— Jag har jobbat med fackföreningar i många länder, bland annat i det globala syd, och där jobbar vi hela tiden tillsammans med civilsamhället. Det är så vi blir starkare. För mig är det väldigt glädjande att se hur naturligt det är för fackföreningar att arbeta ihop med klimat- och miljöorganisationer och andra som jobbar med sociala frågor, bland annat en organisation som jobbar med att unga ska få lättare att få tag på bostäder. Man integrerar frågorna på ett helt annat sätt än jag tycker att facken gör i Sverige.
Jarnefjord har många kontakter med brittiska fackföreningar, och menar att de i sitt klimatarbete ligger långt före de svenska. Resultatet blir dock inte alltid som det var tänkt.
— Jämfört med Sverige har fackföreningar här i Storbritannien jobbat med de här frågorna väldigt intensivt i minst ett decennium. Särskilt i Skottland är de enormt progressiva och ser att det som staten och kapitalet har lovat inte har infriats. Ett exempel är att Skottland är bland de världsledande på att ha havsbaserad vindkraft, och då hade det lovats att det skulle skapa tiotusentals nya jobb. 2008 var jag med och tog fram en agenda om att skapa gröna jobb, och vi hade ett program i Storbritannien som hette One million climate jobs. Ska man vara ärlig så har det inte genomförts, och det är precis vad man ser i Skottland. Trots att man har en jätteindustri och har satt upp en oerhört stor infrastruktur kring havsbaserad vindkraft har det i stort sett inte skapat några nya jobb alls för arbetarna i regionen, utan det är transnationella företag som konstruerar, tillverkar och transporterar kraftverken hit, och tar in arbetare från andra länder som kommer hit och monterar dem. Så de här tiotusentals jobben som skulle skapas med den här gröna industrin har inte blivit av.
Hur kom du in på klimatfrågor från början?
— Det var genom civilsamhället. Jag är medlem i solidaritetsorganisationen Afrikagrupperna, och deras samarbetspartners i södra Afrika har känt av klimatförändringarna i decennier, till skillnad från oss i Sverige. När jag träffade våra partnerorganisationer i Sydafrika visade det sig att de samverkade med fackföreningarna också. På så vis kom jag år 2010 i kontakt med världsfacket ITF som jobbade väldigt aktivt med klimatfrågor och hade skrivit en väldigt progressiv rapport om hur transportarbetarförbundet globalt ska hantera klimatfrågorna. Det var så jag fångades upp och kom att jobba för ITF med klimatfrågor i många år.
— På FN-mötet i Durban 2011 träffade jag en representant för dåvarande LO/TCO:s biståndsnämnd (som nu heter Union to union) som tyckte att vi borde göra något liknande i Sverige, och då fick jag pengar från dem för att genomföra ett projekt som heter Transport och klimathotet. Det var en svensk version av ITF-rapporten och skulle användas som studiematerial bland Transports medlemmar. Problemet då, för tio år sedan, var att inte en jävel var intresserad. Jag träffade många på alla möjliga nivåer som sa att ”det där är ingenting för facket”.
Hur har det förändrats sedan dess?
– Inte speciellt mycket, det har blivit lite bättre. Jag var själv med och skrev LO:s klimatstrategiska program som släpptes 2018. Engelska fack tog fram konceptet med gröna skyddsombud, som jag har kämpat i ett decennium för införa i Sverige. Nu är det i bästa fall på gång att hända nånting i den frågan. Jag än inte speciellt stolt över LO:s klimatarbete, jämfört med andra länder. Nu är det så akut, så är man inte med på tåget nu så skäms man. Men det görs för sent och för långsamt, och det görs för lite.
Vad anser du behöver göras mer?
– Det finns en tradition av folkbildning med både studieförbund och folkhögskolor, och sedan 2011 har jag drivit på för att facken ska genomföra en nationell folkbildning om klimatfrågor. Människor behöver bli medskapare i sin egen framtid.
Ett återkommande problem på COP-mötena är givetvis att ländernas delegater ska kunna enas om beslut, vilket ofta leder till urvattnade formuleringar och löften som helt enkelt inte uppfylls. Så tror Ulf Jarnefjord att årets möte kan uppnå tillräckliga resultat?
— Jag har varit på de flesta COP under ett drygt decennium, så jag är ganska skeptisk. Det jag har sett hittills är inte mycket att skryta med. Löftena om att motverka avskogning har man jobbat med i decennier och är ett program som man har misslyckats med, men man lyfter upp det nu som om det vore något nytt. Redan i Köpenhamn 2009 kom man överens om att inrätta en grön fond där 100 miljarder dollar årligen från 2020 ska tillfalla det globala syd för omställning men också för att skydda sig mot klimatförändringar, det som på engelska kallas för adaptation and mitigation. Men man har inte lyckats leverera detta, bara en bråkdel av de pengarna har kommit in, så det är en av de stora frågorna här i Glasgow.
100 miljarder dollar kan låta mycket, men det är ju ingenting jämfört med hur mycket man har lagt under covidpandemin, så hade man fullföljt det hade vi redan löst en hel del av de investeringar som behövs mot klimatproblemen. Den fonden är tänkt att användas på lång sikt, men världsfacket och civilsamhället trycker även på för att införa en separat fond för att motverka akuta problem som översvämningar och förstörda skördar. Motståndet mot det är enormt, så jag tror inte man lyckas införa den. Det som jag däremot tycker är bra är att ett antal länder åtagit sig att minska metanutsläppen. Metan är hundra gånger mer potent än koldioxid inom en tioårsperiod, vilket är vad vi har på oss för att klara 1,5-gradersmålet.
Jarnefjord återkommer flera gånger till vikten av att arbetarna måste vara med på tåget, annars kan resultatet av initiativ uppifrån bli det motsatta mot vad som behövs.
— I förordet till Parisavtalet fick vi in en skrivning om en rättvis omställning för arbetare, och det är verkligen viktigt att få med oss arbetarna på det som behöver göras. Eftersom svensk fackföreningsrörelse aldrig har tagit i de här frågorna och aldrig diskuterat dem med arbetarna kan det bli som i fallet Preem, som är ett bra exempel på hur illa det kan gå. Både LO-distriktet i Västsverige och IF Metall stödde företagets expansionsplaner för den så kallade gröna bunkeroljan, där de ville fördubbla produktionen i Sverige trots att vi i själva verket måste avveckla den. Facken stödde detta med företagets egna argument om att det fanns något som kallades ”grönare fossil”. Jag förstår arbetarnas oro på raffinaderiet, och det är därför facken måste vara proaktiva och prata om de här problemen. Annars blir arbetarna motståndare i stället för medskapare i förändringen.
Rasmus Klockljung