Interneringslägret i Ränneslätt utanför Eksjö 1946. Flyktingar från baltikum hämtas av svensk militär.
På många håll betecknas utlämningen av balterna än idag som en ”skamfläck i svensk historia”. På senare år har bland annat en del som engagerat sig för de ensamkommande barnen från
Afghanistan dragit paralleller till baltutlämningen, och förklarat att detta inte får hända igen. Men är detta en rimlig jämförelse? Vad handlade egentligen baltutlämningen om?
Den 25 januari i år var det 75 år sedan baltutlämningen från Sverige till Sovjetunionen.
Egentligen borde det inte längre finnas några större tveksamheter kring själva händelseförloppet. 1968 gav författaren P-O Enquist ut boken Legionärerna, med undertiteln En roman om baltutlämningen. Boken blev en sensation. Enquist hade gjort ett gigantiskt arbete med att klargöra händelserna. Han hade studerat dokumentation, tidningsartiklar, intervjuat alla som på något sätt var inblandade och som fortfarande var vid liv och gick att få tag på, bland andra många av de utlämnade i det då fortfarande sovjetstyrda Lettland.
Boken har utkommit i många upplagor sedan dess, senast 2020 och har översatts till flera språk. Även de som haft invändningar mot enskilda detaljer i Enquists bok har knappast kunnat ifrågasätta hans beskrivning i stort. Enquist är mycket försiktig när det gäller att dra slutsatser av sitt material. Ofta överlåter han en rad med frågor till läsaren, för att visa att han inte har alla svar. Han eftersträvar att vara saklig och spela med öppna kort. Enquist är också tydlig med att beskriva sin egen politiska utveckling under 60-talet, från liberal till vänstersocialist.
Enquist sätter själv i sitt förord ordet ”roman” inom citationstecken. Egentligen handlar det ju om ett mycket omfattande reportage. Det som möjligen skulle kunna hänföras till romanformen är väl de partier där Enquist beskriver sina egna funderingar och vad som format honom. Han skriver in sig själv i boken, inte bara som intervjuare. Här finns exempelvis ett femton sidor långt kapitel om hur Enquist påverkades av sitt deltagande i en medborgarrättsmarsch i USA 1966. Ännu mer udda är ett kapitel som fått formen av ett öppet brev till Ordförande Mao. Men ordet ”jag” förekommer aldrig i texten, annat än i citat. Enquist refererar oftast till sig själv som ”undersökaren” eller bara ”han”.
Vad var det då som hände? De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, hade i ett par hundra år varit en del av det tsarryska väldet. Först vid första världskrigets slut, efter oktoberrevolutionen i Ryssland, blev de självständiga stater. När andra världskriget inleddes hösten 1939 gick sovjetiska trupper in i de baltiska staterna, i enlighet med pakten mellan Hitler och Stalin. Sommaren 1941 marscherade Tyskland in i Sovjetunionen, och därmed även i de områden i Baltikum och Polen som ockuperats av ryssarna två år tidigare.
I samband med andra världskrigets slut i maj 1945 flydde ungefär 3000 tyska soldater till Sverige österifrån, i första hand från Lettland och Danzig (nuvarande Gdańsk i Polen). De ville undvika att bli krigsfångar åt den sovjetiska armén.
Bland de tyska soldaterna fanns 167 balter i tysk uniform – 7 ester, 11 litauer och 149 letter. En del av balterna hade frivilligt tagit värvning i den tyska armén, andra hade tvångsrekryterats. Den stora majoritet som kom från Lettland tillhörde den lettiska SS-legionen – därav namnet på Enquists bok. Samtliga som flydde från den tyska armén placerades vid ankomsten till Sverige i olika interneringsläger.
I Sverige fanns vid den här tiden ungefär 36 000 baltiska politiska flyktingar som redan 1944 kommit till Sverige på flykt undan de sovjetiska truppernas inmarsch. Bland dessa civilister fanns många som på ett eller annat sätt samarbetat med den tyska ockupationsmakten. Men det är viktigt att komma ihåg skillnaden gentemot dem som nu kom till Sverige i tysk SS-uniform i samband med Tysklands nederlag.
Enligt Tysklands kapitulationsvillkor som de allierade drivit igenom beordrades alla som ingått i den tyska armén att stanna där de befann sig vid stilleståndet den 8 maj 1945 och låta sig avväpnas. De som flydde från sina positioner skulle återsändas till den front de lämnat för att omhändertas av respektive allierad ockupationsmakt.
Sverige var ett neutralt land och därmed inte formellt bundet vid att följa de allierades direktiv. Men det fanns ändå ett visst tryck att hantera frågan på detta sätt. I början av juni 1945 gjorde den sovjetiska legationen i Stockholm en diplomatisk förfrågan om vad Sverige planerade att göra med de internerade tyska soldaterna.
Några dagar senare behandlades ärendet i utrikesnämnden, där alla dåvarande riksdagspartier utom Kommunisterna var representerade – samma partikonstellation som utgjorde den samlingsregering som styrt Sverige under kriget. Diskussionen var oklar, och ingen hade någon föraning om att beslutet skulle komma att bli en kontroversiell fråga. En majoritet förordade en utlämning. Den 15 juni meddelade regeringen formellt till Sovjetunionen att en repatriering skulle genomföras.
Beslutet om utlämning hemligstämplades för att undvika oro bland de internerade. Nu övertogs ärendet av de svenska militära myndigheterna, som visade sig angelägna om att utlämningen skulle verkställas så snart som möjligt. Att upprätthålla interneringslägren var en organisatorisk och ekonomisk belastning som man snarast ville bli av med. De svenska myndigheterna försökte därför sätta press på ryssarna att omgående skicka ett fartyg för att hämta upp de internerade. De sovjetiska myndigheterna var dock upptagna av mer akuta uppgifter, och det var bara efter intensiva påtryckningar från svenska myndigheter som man började förbereda en transport. Först i mitten av november fick den svenska regeringen besked om att ett sovjetiskt fartyg var på väg till Sverige för att hämta upp de internerade.
I interneringslägren hölls de tyska och baltiska fångarna i allmänhet strikt åtskilda. Det fanns också tydliga skillnader. De tyska officerarna dolde inte att de fortfarande var övertygade nazister. De svenska lägerledningarna såg i allmänhet att balterna som besvärliga och gnälliga, medan de hade få problem med de disciplinerade tyskarna.
Enquist redogör i sin bok för en intressant händelse i den tyska delen av det stora lägret i Ränneslätt utanför Eksjö. Här organiserade sig tyskarna med strikt militär hierarki och styrde i princip sig själva, med den svenska lägerledningens goda minne. Det fanns dock en liten minoritet på elva man som inte ville finna sig i den fortsatta nazistiska dominansen. De vägrade acceptera att de nazistiska officerarnas krav på absolut lydnad – de förespråkade demokrati och protesterade exempelvis mot uttalanden om att alla överlevande judar måste likvideras. Konflikten ledde till att två medlemmar i den demokratiska gruppen överfölls och misshandlades mycket svårt.
Nu ingrep den svenska lägerledningen. Men inte för att ställa våldsverkarna till svars, utan för att sätta de elva männen i den demokratiska gruppen i arresten – inklusive de misshandlade. De anklagades för bristande disciplin, för att bedriva politisk propaganda och för olämpligt uppförande.
Sedan slutet av juli var samlingsregeringen ersatt av en rent socialdemokratisk regering. Trots att utlämningsbeslutet fortfarande var hemligstämplat började planerna läcka ut i november. Inom några dagar hade informationen nått de internerade. Den 22 november inledde balterna i lägret i Ränneslätt en hungerstrejk i protest mot beslutet. Två dagar senare anslöt sig även tyskarna till hungerstrejken, och de inledde även en vätskestrejk.
I och med hungerstrejkerna och att utlämningsbeslutet blivit allmänt känt, upphörde den svenska partipolitiska borgfreden, trots att den tidigare samlingsregeringen stått enig bakom beslutet om utlämning. I riksdagens andra kammare kritiserade bland annat högerpartisten Elis Håstad planerna och argumenterade för att asylrätten borde tillämpas på de baltiska legionärerna.Annars tycktes debatten i riksdagen, som P-O Enquist skriver, ”ofta vila på en vacklande grund, eftersom många fakta i målet var diffusa och okända”. Det gällde både vad som egentligen beslutats och vad som hänt, vilka de internerade egentligen var och vilka folkrättsliga principer som borde gälla. Emellertid deltog inte oppositionens partiledare i debatten, eftersom de var medansvariga för det utlämningsbeslutet som fattats av samlingsregeringen. Men det faktum att frågan nu började bli känslig ledde till att regeringen bestämde att tills vidare skjuta upp utlämningen.
Från officiellt sovjetiskt håll förklarade man att de tyskar och balter som kämpat med den tyska armén och befann sig i Baltikum för närvarande var satta i tvångsarbete, men att krigsförbrytare senare skulle ställas till svars i domstol. I svensk press var en vanlig uppfattning att legionärerna automatiskt skulle klassas som krigsförbrytare, och att de troligen skulle komma att avrättas efter en utlämning.
På mycket kort tid uppstod en brokig proteströrelse mot utlämningen, bland annat från kyrkliga organisationer och lokala borgerliga föreningar. Oftast tonades skillnaden mellan de baltiska SS-männen och de civila baltiska flyktingarna behändigt ner. Men det var egentligen bara kommunistiska Ny Dag som förespråkade att även de civila baltiska flyktingarna skulle utvisas till det som nu var en del av Sovjetunionen. Kanske inte ett av de stoltaste kapitlen i Sveriges Kommunistiska Partis historia?
Många av dem som argumenterade för asyl åt de baltiska legionärerna förespråkade också att de tyska soldaterna skulle få stanna. Och bland dem som demonstrerade mot utlämningen observerades också flera kända svenska nazister, som efter att ha legat lågt en tid nu vädrade morgonluft igen.
Eleverna på flera skolor i Stockholm protesterade vid omröstningar som i allmänhet drevs igenom av lärarkåren i samband med morgonandakten. Studentkåren i Uppsala, som 1939 vid det så kallade bollhusmötet hade motsatt sig att judiska läkare skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige, gick nu ut på gatorna i tusental för att protestera mot baltutlämningen.
Kan de ha motiverats av skam över det förflutna? Kanske en del. Men för många som nu demonstrerade var det uppenbarligen så att omtanken om de soldater som slagits för nazisterna var så mycket större än sympatin för judarna. Och att det tydligen uppfattades som så mycket värre att utlämnas till Sovjetunionen än att skickas till koncentrationsläger i det nazistiska Tyskland.
Enquist ger i sin bok en lång rad exempel på hur judar och även kommunister rutinmässigt förvägrats uppehållstillstånd i Sverige före och under kriget och hur de utvisats till Tyskland för att senare mördas i koncentrationslägren. Tyvärr uteblev folkstormarna under denna tid i stort sett helt.
I den borgerliga pressen drev de flesta tidningarna en kampanj mot utlämningen, medan arbetarpressen i huvudsak stödde regeringen. I början av december gjordes en gallupundersökning för att undersöka folkopinionen. Det visade sig att 45 procent ansåg att samtliga baltiska legionärer borde utlämnas, 26 procent ansåg att vissa av dem skulle sändas hem, 15 procent att alla skulle få stanna och 14 procent visste inte.
17 procent av dem som läste borgerliga tidningar ville stoppa utlämningen. Endast 4 procent av arbetarpressens läsare höll med om detta. Man kan alltså konstatera att trots den så kallade folkstormen var det mycket svagt stöd i opinionen för de baltiska legionärernas sak.
Den 30 november evakuerades tyskarna från interneringslägren under kaotiska former och transporterades till ett sovjetiskt fartyg. Nästan tusen man blev dock kvar tills vidare på svenska sjukhus – nästan 200 hade utfört självstympningar i ett försök att undgå utlämningen och många av de övriga var främst försvagade av hunger- och vätskestrejken.
På kvällen en 25 januari 1946 avgick till slut ett annat sovjetiskt fartyg från Trelleborg med balterna, mot Liepaja i Lettland. Ett par av letterna hade tagit livet av sig, några blev kvar på sjukhus och ett fåtal hade av olika skäl släppts fria. I Lettland inhystes de i ett interneringsläger. Till att börja med vad de i princip sysslolösa, men under sommaren fick de jobba på ett tegelbruk, ett tungt och slitsamt arbete. I slutet av augusti 1946 frigavs så samtliga, med undantag av fyra letter.
Våren 1947 arresterades dock en del av de utlämnade legionärerna och anklagades för att vara krigsförbrytare. Ett antal av dem dömdes till olika långa fängelsestraff. Exakt ur många som dömdes lyckades inte Enquist fastställa, men det handlade om minst 18 och högst 30. En av de anklagade dömdes till döden, men dödsstraffet kom aldrig att verkställas.
Det var i första hand officerarna som dömdes. Att en lettisk medborgare tagit värvning eller tvångsrekryterats till den tyska armén var uppenbarligen inte tillräcklig grund för att dömas. Det som var avgörande var om man hade tjänstgjort vid ett lettiskt eller tyskt polisförband. Det var dessa polisförband som framför allt hade gjort sig skyldiga till grymheter mot civilbefolkningen och till mord på judar och kommunister.
De utlämnade legionärerna som inte straffades fick möjlighet att arbeta och leva i relativ frihet, men tilläts till en början inte delta i högre studier, och möjligheterna att avancera till kvalificerade tjänster på jobbet var små. Någon berättade för Enquist: ”Vi fick de sämsta arbetena, inte de som betalades sämst, men arbeten som inte var socialt eftertraktade och gav prestige. Något sämre bostäder. Något längre väntetider.” Dock förbättrades villkoren efter Stalins död. Flera av de yngre legionärerna fick då möjlighet att studera vid universitetet.
Hur ska man då se på baltutlämningen? Enquist beskriver den inte som en skamfläck, utan som ett svenskt dilemma. Sverige hade i grund och botten ingen skyldighet att utlämna legionärerna, men heller ingen skyldighet att låta dem stanna. Medlemmarna i den socialdemokratiska regeringen var inte eniga om att genomföra utlämningen.
En stor del av de lettiska legionärerna var alltså tvångsrekryterade och uppenbarligen inga nazister. Ingen kunde på förhand veta vilka risker de löpte vid en utlämning till det sovjetstyrda Lettland. Det är intressant att i efterhand notera skillnaden i den relativt milda behandlingen av de lettiska legionärerna och hur de sovjetiska soldater som varit krigsfångar hos tyskarna bemöttes vid hemkomsten. De senare betraktades av Stalin som förrädare, och hamnade i stor utsträckning i sibiriska fångläger efter att de släppts ur tysk fångenskap.
För svenska myndigheter var det i princip omöjligt att reda ut vilken ställning legionärerna haft i den tyska armén. Det enda de hade tillgång till var legionärernas egna utsagor som uppenbarligen ofta var mycket tillrättalagda.
När högermannen Elis Håstad argumenterade i riksdagen för att tillämpa asylrätten på legionärerna sa han bland annat: ”Min ståndpunkt är den rent principiella: Sverige bör icke utlämna personer som kunna komma att behandlas som insurgenter eller fosterlandsförrädare, det må gälla Sovjetunionen eller vilket land som helst.”
En sådan ståndpunkt kan man respektera. Även om det väl är få i Sverige idag som skulle förespråka asyl för nazister och krigsförbrytare. Eller för den delen för IS-terrorister.
Men när Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard i oktober 2021 förklarar att ”vi har under decennier haft en ohållbar nivå på asylinvandringen” och att Moderaterna vill att Sverige ska ha EU:s hårdaste asylpolitik, då befinner hon sig i en helt annan tradition. Enligt det synsättet borde väl snarast uppsalastudenternas agitation vid bollhusmötet 1939 mot att ta emot judiska flyktingar framstå som en förebild.
Än en gång är asylrätten under angrepp. Men att argumentera för den genom att hänvisa till baltutlämningen som ett varnande historiskt exempel vore ett allvarligt misstag. Att fortsätta att upprepa att utlämningen var en ”skamfläck” är inte bara historielöst. Det riskerar i sin förlängning att försvaga kampen för asylrätten.
Jan Czajkowski