Bernie Sanders. Foto: Emma Lundström
Bernie Sanders kampanj för fyra år sedan satte för första gången på generationer socialismen på USA:s politiska agenda. Nu kampanjar han igen och förklarar vad en ”demokratiskt socialistisk” vision betyder, till att börja med bygga massrörelser och stöda fackföreningar och facklig organisering. Det vore att blunda om vi ignorerar hur Sanders plattform och dynamik har förändrat den politiska diskussionen i hela landet, menar Dianne Feeley från den socialistiska organisationen Solidarity i USA.
FOKUS
Bernies vision skiljer sig på flera sätt från andra som ställer upp i Demokratiska partiets primärval. För det första accepterar inte Sanders ekonomiskt stöd från företag. Bernie har byggt en finansieringsmodell som grundas på små donationer, och han fortsätter att bygga denna bas. Ingen tänkte på att det gick att göra förrän han gjorde det!
För det andra organiserar han sig oberoende av Demokratiska partiets politiska apparat och välkomnar stöd från andra självständiga organisationer som ”Labor for Bernie” och DSA:s [Democratic Socialists of America] kommittéer.
För det tredje skisserar han en plattform som är inriktad på de arbetandes behov, de som under det senaste kvartsseklet har drabbats av ökande ojämlikhet. Till skillnad från andra politiker som i det oändliga identifierar ”medelklassen” som sin publik. Bernie talar om arbetande människors behov och önskningar.
Hans kampanj kämpar för minimilön på 15 dollar och rätt att tillhöra en fackförening. Han ansluter sig i själva verket till demonstrationer och uppmanar också sina anhängare att göra det.
Hans plattform för rättvisa mellan raser för fram ett omfattande program för att få slut på diskriminering vad gäller bostäder, utbildning, sjukvård, arbete, få slut på polisvåld och slut på berövande av rösträtt. Han kräver en omfattande invandringsreform, att deporteringarna ska upphöra och interneringslägren avvecklas, att DACA [Deferred Action for Childhood Arrivals – möjlighet för illegala immigranter som kommit till USA som minderåriga att få uppehållstillstånd – öa] och vägen till medborgarskap ska utvidgas. När han får frågan om vad världens största problem är, svarar han direkt: klimatförändringarna.
För det fjärde har Bernie, till skillnad från alla andra kandidater, en historia som rörelseaktivist ända sedan sin tid på college, då han var medlem i Young People’s Socialist League. Det gör att vi litar på att han talar med större övertygelse än de som har levt sina liv som politiker.
För det femte hävdar han inte att han ska representera de arbetandes intressen, istället vidhåller han att det är omöjligt att tillämpa det program han skisserar utan självständig politisk organisering. I ett tal nyligen pekade han på exemplet med det puertoricanska folket som tvingade guvernör Ricardo Rosselló att avgå, att det är den sortens aktioner som är nödvändiga för att besegra Wall Street.
Ärligt talat kommer jag från en socialistisk tradition som säger att både det Demokratiska och det Republikanska partiet kontrolleras av olika delar av företagseliten. Vi har arbetat för att bygga självständiga politiska partier, speciellt Labor Party som bildades på 1990-talet, men också socialistiska kampanjer och det Gröna partiet.
Jag tror inte att något av de två ”stora” kapitalistiska partierna, inte ens Demokratiska partiet (som anses vara mer öppet för att inleda förändringar) kan förvandlas till verktyg som kontrolleras av dem som röstar på det. Partiets finansiering och strukturer kontrolleras av företagsvärlden.
Men på grund av det hinder som tvåpartisystemet utgör i ett system där vinnaren tar allt, har ett oberoende tredje parti inte lyckats få någon masspublik i USA.
Det är ett sekelgammalt problem som backas upp av odemokratiska vallagar. De har förstärkts ytterligare efter Högsta domstolens utslag 2010, där det blev tillåtet för offentliggjorda donatorer att använda obegränsade summor på val, och även med omfattande användning av partisk valkretsindelning som med hjälp av ny teknologi har gjorts mer exakt. Det är uppenbarligen inte överhängande aktuellt med någon brytning med tvåpartisystemet.
Sanders har i åratal ställt upp som oberoende men har avstått från att bygga ett parti, och han har utvecklat en strategi där han ställer upp på Demokratiska partiets vallista till primärvalen samtidigt som han vägrar att ta emot ekonomiskt stöd från företag och håller sig ganska oberoende från partiets strukturer. Eftersom Vermont inte dokumenterar partitillhörighet är Sanders tekniskt en oberoende kandidat som nomineras av Demokratiska partiet. Denna nyskapande taktik har fått stöd från personer som är engagerade i sociala förändringar – men även om den är användbar på kort sikt, så är möjligheterna med den diskutabla.
Även om en del blev besvikna på att Bernie 2016 höll sitt löfte att stöda den kandidat från Demokratiska partiet som vann primärvalen, så gjorde han faktiskt bara det han hade lovat att göra. Jag tror inte att han skulle ha fått lov att ställa upp i Demokraternas primärval om han inte hade gjort det. Det var den sorts kompromiss han var tvungen att göra.
En del trodde att Bernie nu under sin andra kampanj skulle röra sig mot ”mitten”, men intressant nog stakar han ut ett mer fullständigt socialdemokratiskt program. När han lyfte fram behovet av en ekonomisk grundlag så startade han en intressant diskussion.
Han poängterar att politisk demokrati utan ekonomisk demokrati inte ger så mycket mer än en möjlig rätt att rösta. Även om den rätten är viktig, speciellt för de som har berövats rösträtt, så ger det i sig själv inte så mycket trygghet i ens liv eller för ens familj.
Det Bernies kampanj gör, speciellt för den socialistiska vänstern, är att den ger oss en större plattform där vi kan skissera vår egen socialistiska vision av samhället. Han pekar på verkligheten, att det äger rum en kamp mellan arbetarna och företagen. Han stöder och försvarar fackföreningar och program (till att börja med Medicare för alla) som gör att det folk behöver för sina liv inte längre är varor.
Den visionen ger kraft åt en del av hans mindre förslag. Exempelvis lade Bernie och Alexandria Ocasio-Cortez, kongresskvinna för NY-14 (Bronx och Queens), fram ett lagförslag att posten ska utfärda postanvisningar som den brukade göra.
Det finns många miljoner människor som är beroende av system för att kvittera ut pengar som kostar skjortan bara för att de saknar ett bankkonto. Det är en enkel reform, men med konsekvenser inte bara för fattiga människor, utan den stärker också arbetarna i den offentliga sektorn, varav majoriteten är kvinnor och afroamerikaner.
Vad har detta enkla med socialismen att göra? Det sätter folks behov före de penninghanterande företagens jätteprofiter. Det betyder något i dagens nyliberala, av företag skövlade USA.
Det stämmer att Bernie inte tar upp frågan om att nationalisera industrin under arbetar- och samhällskontroll, och hans motstånd mot USA:s krig utomlands rannsakar inte den amerikanska imperialismens roll i världen – frågor som den oberoende socialistiska vänstern behöver ställa i förgrunden. Men hans program – stöd till arbetarnas rättigheter, utvidgning av Medicare till alla, slut på fossilbränsleekonomin och kravet att kvinnor ska få kontrollera sin egen kropp – kan bara genomföras om miljontals mobiliserar på gatorna.
Demokratiska partiet betraktar inte Sanders som ”tillförlitlig”, och det kommer ännu en gång att hitta sätt att hindra honom från att erövra deras plats på valsedeln. Så blev det 2016 och jag tror att det blir samma sak nu. Den här gången finns det i själva verket ett överskott på kandidater, så delegaterna kommer att kunna ”plocka” från en hel massa – vare sig det är Elizabeth Warren, som upprepar en hel del av hans program, eller någon mycket närmare mitten, som Kamala Harris eller Joe Biden.
Om nu Sanders kommer att stoppas igen, vad är det då för vits att stöda honom vid primärvalen? Kommer inte de erfarenheterna bara att demoralisera hans stöd
Dianne Feeley är veteran inom den amerikanska sektionen av Fjärde internationalen.
bland gräsrötterna, i synnerhet om han sedan kommer att stöda den figur som etablissemanget föredrar? Kommer det inte att öka tilliten till Demokratiska partiet?
Allt det är förstås möjligt, precis som det är möjligt att Trump blir omvald. Men det är talande att DSA vid sin kongress i augusti röstade för att inte stöda någon presidentkandidat om inte Bernie blir nominerad. Det verkar som ett stöd till Bernies kampanj inte kommer att sätta krokben för personer och organisationer i Demokratiska partiet – oavsett vilka val enskilda kommer att göra på valdagen, vare sig de röstar på det ”mindre onda”, progressiva oberoende eller alternativet ett tredje parti.
Det vore att blunda om vi ignorerar hur Sanders’ plattform och dynamik har förändrat den politiska diskussionen i hela landet. Det ger socialister möjlighet att dra in vänner, familj och arbetskamrater i en diskussion som går långt utöver stöd för en viss reform och utan att vi låter som fåfänga drömmare. Denna bredare vision om social, politisk och ekonomisk demokrati är en murbräcka mot det åtstramningsprogram som alla delar av företagseliten kräver.
Även om den inte tar itu med, än mindre löser, det enorma problemet att vi inte har något parti som leds av arbetande människor och i deras intresse, så visar Bernies kampanj icke desto mindre på ett positivt alternativ till företagens makt. Den insikten kommer förstås bara att blomstra om miljontals människor höjer sina röster under kampen för rättvisa.
Låt oss inte lura oss själva: kampen för att få en majoritet att inse att kapitalismens destruktiva natur kan ersättas genom att massorna ingriper, är fortfarande bara i sin linda. Den kan få näring genom daglig kamp i bostadsområdena för rent vatten, bostäder till rimligt pris och högkvalitativa skolor. Den lever i Black Lives Matter och kampen för demokratiskt styrda fackföreningar.
Om vi under denna valomgång kan bända upp ett större politiskt utrymme, så kanske vi kan stärka de rörelser där dessa krav först uppstod. Är inte det poängen med arbetet?
Med tanke på de verktyg som vi saknar för närvarande är det osannolikt att vi kan göra mer än att utvidga diskussionen om ekonomisk, politisk och miljörättvisa. Men ju djupare rötter vi får, desto större är chansen till framgång. Det Bernie för fram, och det socialister måste förstärka, är att förändringar kommer till stånd när miljontals mobiliserar för sig själva och för varandra.
Dianne Feeley
Tidigare publicerad i Links International Journal of Socialist Renewal
Översättning: Göran Källqvist
