Amineh Kakabaveh. Porträttbild: Denny Lorentzen
Efter att Amineh Kakabaveh hamnat utanför valbar plats på Vänsterpartiets riksdagslista har nya anklagelser om att partiet blundar för hedersförtryck blossat upp. Men frågan är om debatten egentligen handlar om något annat än Vänsterpartiets förhållande till hedersförtryck, som vid en närmare granskning inte verkar problematisk. Arash Gelichkan, ger sin bild av en infekterad intern konflikt inom V.
Vänsterpartiet har genomdrivit förbud mot barnäktenskap och att Brå nu ska kartlägga hedersförtrycket, partiet lägger förslag om mer resurser till skyddade boenden riktade till hedersförtryckta unga och stärkt rättsskydd till våldsutsatta papperslösa kvinnor. Det går i linje med partiets feministiska plattform som antogs 2009 och där det bland annat står:
”Det specifika med hedersvåldet är dock att det utövas med hjälp av kollektiva kontrollmekanismer och många gånger sanktioneras av släkt och omgivning… Könsförtryck som utgår från hederstänkande,såsom tvångsgifte, barnäktenskap, mödomshinneoperationer och könsstympning, måste motarbetas.”
Höga partiföreträdare har gång på gång betonat partiets motstånd mot hedersförtryck, I SvD (19/3 -2016) skrev partiledaren Jonas Sjöstedt till exempel:
”Hederskulturer hindrar inte bara kvinnor utan även män att leva som de vill eller med vem de vill. Ofta används syskon eller andra manliga släktingar som redskap för att kontrollera familjens unga kvinnor. Som feminister är det självklart för oss att se och bekämpa även denna form av förtryck som har sina egna mekanismer och därför kräver särskilda kunskaper och särskilda insatser.”
Således torde själva sakfrågan om Vänsterpartiets förhållande till hedersförtryck sedan länge vara överspelad. Anklagelsen att man blundar för hedersförtrycket faller i bitar när man faktiskt granskar riksdagsmotioner, partiprogram och uttalanden av centrala partiföreträdare. Debatten kring Amineh Kakabaveh handlar därför i grunden inte om Vänsterpartiets förhållande till hedersförtryck utan om andra saker.
Efter valet 2014 tilldelades alla vänsterpartister i riksdagen plats som ordinarie eller ersättare i utskotten, medan Kakabaveh blev ersättare i EU-nämnden. Detta protesterade hon mot men tackade nej till den plats som ersättare i miljö- och jordbruksutskottet samt försvarsutskottet som erbjöds istället. I en intervju i Dagens arena (4/10 2014) menade hon att det utspelade berodde på hennes engagemang mot hedersförtryck, något hon menade partiet har problem att tala om. Detta är så vitt jag kan se den första gången Kakabaveh i medieoffentligheten påstår att Vänsterpartiet inte vill tala om hedersförtryck. Fram tills dess har det inte förekommit någon större kritisk debatt om just Vänsterpartiets förhållande till hedersförtryck. Diskussionen som följer efter utskottsplaceringarna är en föraning om vad som komma skall.
Sommaren 2015 hamnar diskussionen om hedersförtryck och religiös konservatism i förorten i fokus. Kakabaveh skrev ett inlägg om, som hon benämnde det, “männens diktatur” i förorten (Expressen, 22/7 -2015) och lyfte fram röster som bland annat jämförde Husby med Afghanistan. Ordvalen i debattartikeln mötte kritik av bland andra V-ledamöterna Christina Höj Larsen och Rossana Dinamarca (Aftonbladet, 6/7 -2015) som skrev:
”Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartiet alltid bakåtsträvande och förtryck. Ingen ska tvingas begränsa sitt liv eller sin klädsel mot sin vilja. Vi står upp för både kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen. Däremot är vi inte beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”
Svaret tolkades av Kakabavehs sida i debatten som att Vänsterpartiet blundar för hedersförtryck. Debatten blev intensiv och ledande vänsterpartister fick upprepade gånger förtydliga att man ser det specifika i hedersförtrycket och att det varit som grund i politiska förslag och dokument. Men det som fick konflikten att fullständigt brisera var den nazistiska video Kakabaveh valde att dela i april 2016, inför Vänsterpartiets kongress. Videon visade människor i Somalia som med fejkad undertext påstods planera att invadera Sverige för att stjäla och angripa Prideparaden i Stockholm samt arbeta för att legalisera våldtäkter i Sverige (Metros viralgranskaren, 24/5 -2016). ”Grattis till en snart etablerad Islamisk stat i fler förorter”, skrev Kakabaveh i sitt facebookinlägg som uppmärksammades av den anrika antirasistiska tidskriften Expo (26/4 -2016). Kakabaveh tog bort videon, först med tillägget att hon ansåg att innehållet var korrekt och därefter tog hon avstånd från innehållet. Delningen av den uppenbart genomrasistiska filmen förklarade hon var ett “misstag”.
Delningen och det otydliga avståndstagandet väckte reaktioner inte bara inom partiet utan även bland somaliska föreningar som kände sig träffade av den starkt rasistiskt präglade filmen. Svensk-somaliernas protester avfärdade Kakabaveh som kampanjer av “onda krafter” (TT, 7/5 -2016) . Uteslutningskrav restes mot Kakabaveh och V-ledaren Jonas Sjöstedt uttryckte under ett offentligt möte med svensk-somalier att han själv tappat förtroendet för Kakabaveh. Det hela slutade i en kompromiss. Kakabaveh tog en paus från sociala medier och en samtalsprocess kantad av svårigheter inleddes. Den utmynnade nu i höst i en överenskommelse mellan partiledningen och Kakabaveh att inte angripa varandra i debatter. Både under och efter samtalsprocessen har Kakabaveh fortsatt med utfall mot sitt eget parti. I en intervju i Vlt 2 februari ansåg hon att “varken Vänsterpartiet eller något annat parti vågar ge sig in i ”känsliga” debatter och lämnar därför ett stort politiskt vakuum som Sverigedemokraterna kan fylla med sin propaganda”. Samtidigt hävdade hon att partiet har “enbart generell välfärdspolitik för de här människorna” och alltså ingen politik riktad direkt mot hedersförtryck. I en nyutkommen intervjubok med Kakabaveh kommer hon också återigen med generaliseringar av typen: ”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen i stället” (Vlt, 10/11 – 2017).
Kakabavehs kritik mot Vänsterpartiet stegrades nu återigen förra veckan när hon insåg att valberedningen i Stockholm inte tagit med henne i förslaget till riksdagslistan. Liberalernas partiledare Jan Björklund och andra borgerliga politiker och opinionsbildare ryckte ut till Kakabavehs försvar och angrep ånyo Vänsterpartiet, något hon uttryckte sin tacksamhet för. Till och med högerpopulistiska sajter som Nyheter idag och högerextrema opinionsbildare som Katerina Janouch uttryckte stöd för Kakabavehr.
Än en gång släpar Kakabaveh med sig högern i konflikten mot partiledningen och verkar tro att batongliberalerna är vänner i kampen mot hedersförtryck och religiös fundamentalism i förorterna. Dessvärre ignoreras det faktum att det ligger i högerns intresse som representanter för kapitalet att så splittring inom vänstern och arbetarklassen. Mellan deras upplysningsliberalism och vänsterns klassiska religionskritik går det en djup ravin. Medan vår religionskritik är fast rotad i en materiell analys – kapitalismen är roten till religionens ok – så är liberalernas byggd på idealism; att konservativ religion bekämpas i idéernas värld. Läs till exempel Lenin i citatet nedan (Samlade skrifter):
“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
Roten till den religiösa konservatismen i förorten är just detta undertryckande, socialt, ekonomiskt och politiskt, av den rasifierade arbetarklassen. Upplysningsarbete där man arbetar med ungdomar och andra är naturligtvis positivt, men det som på allvar kan bryta upp med familjekontroll och klanmentalitet i längden är en fungerande välfärdsstat, arbete och framtidshopp för unga generationer. Det är att stå upp för marxismens frigörelseprojekt där även konservativ religion pressas tillbaka. Istället hånar Kakabaveh Vänsterpartiets politik för att rusta upp förorten och erbjuda unga framtidshopp och sällar sig till batongliberalernas kravkör. När hon hyllar Moderaternas politik mot hedersförtryck ignorerar hon inte bara Vänsterpartiets riksdagsmotioner och program utan även att de borgerligas nedmontering av orten gödslat grogrunden för religiös extremism och hedersstrukturer. Det är som att Kakabaveh varken tror på marxismens materiella religionskritik eller Vänsterpartiets politik. Och det är kanske kärnan i konfliktens ideologiska sida.
Arash Gelichkan
