Daniel Sestrajcic dömdes för ohörsamhet. Foto: Lasse Angantyr.
► Fick dagsböter för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”
► Allt tyder på att han utsatts för ett rättsövergrepp
► Men stödet från Vänsterpartiets ledning har varit halvhjärtat
Vänsterpartiets välkände riksdagsledamot Daniel Sestrajcic dömdes förra torsdagen till dagsböter för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Allt tyder på att han utsatts för ett rättsövergrepp.
Bakgrunden är att Sestrajcic i oktober förra året tillsammans med många andra deltog i en protestaktion mot rivandet av ett tältläger utanför Migrationsverkets lokaler i Malmö. I efterspelet av det tumult som uppstod riktade polisen in sig på Sestrajcic. Han anklagades inledningsvis för att ha satt sig till motvärn, att försökt att slita sig loss och att ha försökt sparka en polisman i huvudet. Efter övertygande motbevisning tvingades polisen backa från de våldsammaste anklagelserna, men tre sammansvurna polismän stod fast vid att de sagt till Sestrajcic att flytta på sig men inte blivit åtlydda.
Själv förnekar Sestrajcic att han blivit tillsagd, och hävdar att han i så fall hade backat undan.
Tingsrätten valde att gå på polisernas linje, trots att dessa uppenbarligen inledningsvis lämnat falska uppgifter. Den anför i sin fällande dom att Sestrajcic försvårat polisens arbete ”bland annan genom att sätta sig på en tältduk”. Utslaget ansluter sig därmed till den långa serie domar som konsekvent väljer att tro på polisers vittnesmål framför demonstranters.
Sestrajcic har fått ett massivt stöd av sina partikamrater på lokal nivå och av aktivister i sociala rörelser.
Däremot har stödet från Vänsterpartiets ledning varit mer halvhjärtat. I ett uttalande till TT säger partiets gruppledare i Riksdagen Mia Sydow Mölleby att det som hänt är inte bra för partiet. ”Det är klart att om vi sitter i en församling och stiftar lag och inte följer den själva så kan det uppfattas som väldigt konstigt. Vi tycker att riksdagsledamöter ska följa lagen”, citeras hon. Hon menar dock att Sestrajcic kan sitta kvar i riksdagen, bland annat därför att ohörsamhet inte är ett lika allvarligt brott som våld mot tjänsteman, som Sestrajcic ursprungligen misstänktes för.
Det är ett häpnadsväckande uttalande. För det första. Domen har inte vunnit laga kraft. Den kommer att överklagas och fram till dess är skuldfrågan inte juridiskt avgjord. Med sitt uttalande att det som hänt inte är bra för partiet tar hon i realiteten i förväg ställning i skuldfrågan till Sestrajcics nackdel.
För det andra. Även om domen skulle stå sig i högre instans vore det ett svek av partiledningen att acceptera polisens version framför Sestrajcics. Och om det inte funnits motbevisning och Sestrajcic på falska grunder hade fällts också för våld mot tjänsteman för den påstådda sparken, skulle hans riksdagsmandat då ifrågasättas av partiledningen?
Vidare, låt oss säga att en annan riksdagsledamot deltog i en liknande aktion i solidaritet med flyktingar och verkligen vägrade att åtlyda polisens order och lät sig bortsläpas och dömas för det – alltså en klassisk civil olydnadsaktion – skulle partiet tveka inför att ge sin företrädare sitt fulla stöd? Skulle det skada partiet?
Sestrajcic har agerat exemplariskt, både som vänsteraktivist och riksdagsledamot. Långt ifrån att skada partiet har han stärkt partiets anseende bland de progressiva grupper som borde vara de som Vänsterpartiet företräder. Att gruppledarens kollegor i den lagstiftande församlingen rynkar på näsan får faktiskt partiet stå ut med.
I grunden handlar det om vilket parti Vänsterpartiet i första hand vill vara, ett parti för aktivister eller för parlamentariker. Folkets politiska makt ska utövas av riksdagen, samtidigt som det parlamentariska arbetet inte får isoleras från det utomparlamentariska, heter det i det nya partiprogrammet.
Att se politik som något som i huvudsak produceras i allt mer urholkade parlamentariska församlingar, må vara i samspel med utomparlamentariska, är ett allt för begränsat perspektiv. Tänk om Vs många tusentals valda i politiska församlingar lade ner lika mycket arbete på sociala rörelser som i nämnder och utskott, vilken skillnad det skulle göra. Och precis som Daniel Sestrajcic visat i handling måste den demokratiska kampen i allt väsentligt föras utanför Helgeandsholmen.
Kjell Östberg
