Plan B – ett steg framåt

BILD. Från Vänster Jean-Luc Mélenchon, Parti de Gauche, Frankrike, Jonas Sjöstedt, (v), Zoe Konstantopoulou, tidigare talman i det grekiska parlamentet, och nu ledare för det nystartade partiet ”Vägen till frihet”, Pernille Skipper, Enhedslisten, Danmark, Audun Lysbakken Sosialistisk Venstreparti, Norge, Tiny Kox, Socialistiska Partiet, Nederländerna.BILD. Från vänster: Jean-Luc Mélenchon, Parti de Gauche, Frankrike, Jonas Sjöstedt, (v), Zoe Konstantopoulou, tidigare talman i det grekiska parlamentet, och nu ledare för det nystartade partiet ”Vägen till frihet”, Pernille Skipper, Enhedslisten, Danmark, Audun Lysbakken Sosialistisk Venstreparti, Norge, Tiny Kox, Socialistiska Partiet, Nederländerna.

När den grekiska regeringen 2015, med Syriza i spetsen, svek folkets vilja att inte gå med på EU:s nedskärningskrav föddes idén om en Plan B – en alternativ politik på EU-nivå, som går i clinch med den iskalla, odemokratiska, högerpolitik grekerna påtvingades. I helgen höll Plan-B konferens för andra gången och Internationalen var där.

På plats på konferensen i Köpenhamn fanns representanter från 21 olika organisationer. Dominerade gjorde Enhedslisten och Vänsterpartiet, vilka också var de som stod som arrangörer för sammankomsten, och med sig hade de bland annat den franske vänsterledaren, Jean-Luc Mélenchon, och den tidigare talmannen i grekiska parlamentet, Zoe Konstantopoulou.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt inledde med att hälsa de 200 deltagarna välkomna, och gav ordet till Enhedslistens talesperson Pernille Skipper, som stormade mot EU-elitens diktat, de mörka, auktoritära, krafter som satts i rullning i land efter land, och berättade vad Plan B innebär:
– Kampen för social rättvisa i Europa är en kamp för att bli hörd, och ha möjlighet att göra andra val än den politiska och ekonomiska eliten. Det är en kamp för grundläggande demokratiska rättigheter. Vi måste stå upp mot de gamla partierna – de konservativa och socialdemokraterna – som fått för sig att folket, och inte de själva, har fel. Och vi måste stå upp mot de som vill skapa hat och splittring, istället för social rättvisa.

Allt var bäddat för en rad stolta proklamationer, men när Zoe Konstantopoulou från Grekland, som siste talare innan de mindre tema-mötena skulle börja, kallade sitt lands regering för förrädare kunde man skönja en spricka i fasaden. Den holländske representanten Tiny Kox opponerade sig mot ordvalet: ”Jag föreslår att vi under resten av konferensen inte kallar kollegor och kamrater, som råkar ha olika uppfattningar, för förrädare. Det är väldigt dåligt, och det är inte en atmosfär jag vill vara i.” Zoe replikerade och menade att ”det finns en stor fara med att utveckla kamratliga känslor för dem som förtrycker ett helt folk. Personligen vägrar jag att se den typen av personer som kamrater”.
Utan att göra allt för stor sak av replikskiftet, visade det ändå på de motsättningar som finns inom den europeiska vänstern, men också på vilken typ av konferens detta trots allt var. För Plan B i Köpenhamn var något annat än den Plan B-konferens som hölls i Madrid i början av året. Istället för ett myller av sociala rörelser, och partier, kom deltagarna denna gången så gott som uteslutande från diverse partier på vänsterkanten. De grånande håren på många av deltagarna var ingen stark manifestation av denna nya kraft, som med Pernille Skippers ord skulle ”stå upp mot de gamla partierna”. Istället för erfarenheter från faktisk kamp och konkreta strategier för ett nytt Europa var det huvudsakligen de politiska linjetalens Plan B.

Politik är inget som sägs, det är något som görs, brukar det heta och ska det bli något gjort krävs det också att rörelsen från Plan B utmynnar i att sammanlänka politiska och sociala strider, och inte att det slutar som den europeiska vänsterns studiecirkel. Eller med en annan av gästernas ord, den norske välfärdsdebattören Asbjörn Wahls: ”Oavsett var man vill, eller vart man ska – får man inte med den organiserade arbetarklassen, så finns det inga möjligheter”.

Men utan att verka allt för negativ och pessimistisk, måste Plan B trots allt ses som ett steg framåt. Det finns en vilja att bryta sig loss från en defensiv inriktning och istället söka nya vägar för den europeiska vänstern, och för att det ska bli verklighet krävs det så klart också en grundläggande diskussion mellan de olika organisationernas medlemmar om vart dessa nya vägar kan, och ska, leda. Om vem som är kamrat, och inte.

Text och foto: Ulf Östman

Dela