Donald Trump. Foto: Max Goldberg
Ledaren # 3 2017
►Systemkris öppnade vägen för Trump
►Ger ringar på vattnet i Europa
►Vänstern måste vara redo
Nyliberalen som lovar protektionism, Putinvännen som sätter en hök på försvarsministerposten. Mannen som tillträder posten som USA:s president på lördag går det att sätta de mest motsägelsefulla etiketter på – och knappast någon av dem bär på något löftesrikt budskap. Utom ett; Trump avkläder effektivt alla illusioner om att vi skulle leva i den bästa av världar. Det etablissemang som trodde att historien verkligen var slut och att deras nyliberala projekt skulle rulla på för evigt, har verkligen fått sin världsuppfattning runtkastad. Hittills verkar reflektionerna utebli och istället vidtar paranoia och diverse anklagelser mot dem som röstat fel.
Hela hösten rullade debatten om vilka som egentligen var ansvariga för Trumps valseger; obildad vit arbetarklass eller lika vita medel- och överklassamerikaner, utan någon som helst tro till det gemensamma men med gott om kortsiktigt egenintresse i ytterligare skattesänkarpolitik.
Egentligen mynnar båda analyserna ut i samma politiska slutsats. Antingen stannade arbetarklassen hemma på sofflocket eller så röstade den på en kandidat, som förvisso lovat stimulans till inhemsk industri, men vars ekonomiska program är mer nyliberalt än både Reagan- och Busherornas. Det var med andra ord bristen på en konkret klasspolitik underifrån som avgjorde valet.
Visst finns det anledning att diskutera hur sociala medier tycks fungera på ett sätt som undergräver det sakliga samtalet, hur klickberoende dagstidningar spär på irrationaliteten genom att bekräfta moralpanik och rädsla istället för att främja debatt, men det är bisaker. Att motsatsparet Donald Trump och folkvald president på lördag blir till synonymer är ett uttryck för den demokratiska kris som det amerikanska samhället befinner sig i – men i förlängningen också det europeiska.
Högerpopulister vinner mark utan strid när vänstern rasat samman, eller knutit upp alla sina krafter mot ett parlamentariskt system som har allt mindre legitimitet i befolkningens ögon. När det blir uppenbart hur lite faktiska lösningar Trump kan erbjuda, när alla löften visar sig vara stoft, kan det lika gärna utlösa än värre reaktionära och nationalistiska stämningar – och för en vänster som inte är beredd på politisk kamp kan det mycket väl leda till katastrof.
I USA väntar svåra tider, för etniska och sexuella minoriteter, men också faktiskt för en redan hårt ansträngd ekonomi som nu kommer att möta mer av den ekonomiska giftkur som försatt landet i dagens situation. Men i USA finns också rörelser som ryckt sig ur Obamaperiodens alla besvikelser och som kommer kämpa för något mer än en återgång till ett idealiserat förflutet. I Europa måste vi inse att den systemkris som burit fram Trump är samma politiska kris som drabbar kontinenten nu och att utvecklingen sporrar extremhöger på båda sidor av Atlanten. Därför är också protesterna mot Trump större än en solidaritetshandling med de utsatta i USA – det är självförsvar.
