När Leonard Cohen nyligen släppte skivan You Want It Darker kändes det så trösterikt, även om hans röst var ännu mer avgrundsdjup och mörk än tidigare.
Om han fortfarande har kraft att skapa vid 82-års ålder finns det hopp för oss andra, tänkte jag. Dessutom verkade han inte ha några planer på att dö. Han skulle leva för alltid.
Nu ligger han i en enkel furukista sex fot under marken. Poeten som sjöng sina dikter. Mannen som många tycker borde ha fått dela Nobelpriset i litteratur med Bob Dylan, och enligt min ringa uppfattning även Joni Mitchell. Sökaren som behöll en tro på kärleken och mänskligheten. Trots allt.
Det blir tomt utan honom. Tomt utan hans röst. Tomt utan hans lockrop från avgrunden.
Men det är skönt att han slapp se Donald Trump bli vald till president i USA. Även om jag tror att Cohen var medveten om att inget gott kan komma ur det nuvarande ekonomiska och politiska systemet. ”Alla vet att kriget är över / Alla vet att de goda förlorade / Alla vet att kampen var avgjord på förhand / De fattiga förblir fattiga, de rika blir rikare / Det är så det är / Det vet alla”, sjunger han i låten Everbody Knows på skivan I’m Your Man från 1988. En skiva som jag har spelat oräkneliga gånger och vars texter snurrar i huvudet när jag tänker på att Leonard Cohen är död. Everybody Knows är ett passande soundtrack för vår tid. I mina öron uppmanar den lyssnaren att ändra på hur det är. För mig finns det bara ett sätt att göra det: att arbeta för en enad och stark vänster.
Men Leonard Cohen, han slipper framtidens våndor. Han slipper all oro för samtiden. Han får vila i frid.
Emma Lundström
