Kvällstidningarna har som bekant en förkärlek för ordet ”chock”. Jag har en liten present till dem: chocksocial. Det är ett ord som vi har uppfunnit här i Columbus, Ohio.
Huvudstaden i delstaten som kallas för USA:s hjärta är som en småstad i en stor och att ge sig ut på gatorna här är för det mesta som att simma i ett hav av vänlighet. Folk vi bara går förbi på gatan hejar och frågar hur vi mår. Det uppstår hela tiden små samtal om stort och smått. Någon gillar våra cyklar, en annan undrar var vi kommer ifrån, en tredje ropar ”Hur är läget?!” uppifrån en förstubro i ett nedgånget område. ”Hej”, säger folk och ler. Ibland hinner vi svara, andra gånger kommer tillropet snett bakifrån, så abrupt att vi nästan snubblar.
Häromdagen regnade det kraftigt en kort stund. När det klarnade tog vi tillfället i akt och gick en promenad. Just som vi passerar dörren till cykelaffären öppnas den hastigt och en kvinna kliver ut samtidigt som hon säger till oss att luften är så frisk och klar efter regnet. Det är som om hon har stått och väntat på att vi ska komma. Som om alltihop är en iscensättning. Som i The Truman Show: vi är de enda som inte vet om att vi är huvudpersoner i en TV-serie om våra liv. Hjälp! Men förmodligen är det inte så det ligger till. Kvinnan ger bara uttryck för det vi har förstått att vi måste vara beredda på här i Columbus: en slags chocksocialitet. Sociala bakhåll.
”Bra tack, och du?”, är ett svar som är bra att ha till hands mest hela tiden. Att ha på tungan innan någon ens har hunnit fråga. Så att vi kan chocksocialisera tillbaka och inte tappa fotfästet hela tiden. Det är också bra att alltid vara redo att vinka, le och säga hej. De sammanbitna, nedfällda blickarna i Stockholms tunnelbana under rusningstid känns som ett annat universum. Här trängs vi aldrig med varandra. Om vi råkar gå i vägen för någon annan säger vi förlåt, oavsett vem som gick i vägen för vem. Det kanske låter utmattande men i själva verket är det ganska underbart.
Om jag är ute och går själv en solig dag hinner jag ofta ha många små samtal på kort tid. ”Hej, hur mår du idag?”, frågar den slitna kvinnan som sitter på en trapp mittemot Out of the Closet – second hand-butiken som också är en gratisklinik där det går att testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar. ”Bra, tack. Och du?” ”Jag mår bra.” Vi ler mot varandra och jag går vidare. Den gamle mannen som säljer de hemlösas tidning utanför North Market blir inte missnöjd över att jag inte har några pengar att köpa tidningen för. Han önskar mig en god dag och tillägger att jag har väldigt fina ögon. ”Jag älskar din klänning” utbrister kvinnan som jag köper te av.
När vi är ute och springer är det oftast i de mest slitna områdena som människorna är som vänligast. Barnen som leker mellan husen. Kvinnorna och männen som sitter på förstubroarna och pysslar med olika saker. Männen som jobbar i bilverkstaden som bara är ett hål i väggen längs den där gatan som skulle kännas lite skrämmande att befinna sig på om människorna inte log och vinkade, hejade och skrattade.
När vi cyklar är det samma sak. De allra flesta vill väl och visar det. Vi har försökt förklara för våra vänner här att vi som svenskar är vana vid att människor är mer reserverade. Att vi nästan är rädda för att tilltala folk, oroliga för att tränga oss på. Så oroliga att vi ibland undviker att hjälpa människor som skulle behöva hjälp, för att vi tror att de skulle tycka att det var jobbigt, eller pinsamt, eller att vi inte hade med deras problem att göra.
Vi förklarar och hör hur fånigt det låter. Önskar att vi kunde ta med oss den allmänna vänligheten hem, som regel snarare än undantag. Den gör livet så mycket mjukare. Och det kostar absolut ingenting att le och fråga hur andra mår, eller bara säga hej. Det är helt gratis. Och det gör att också den som inget har kan ge och ta emot utan att hamna i underläge och tacksamhetsskuld.
Samtidigt är det här landet där tio människor nyligen dödades i en skjutning på ett universitet i Oregon. Det är landet där organisationen Planned Parenthood utsätts för alltfler och allt hårdare attacker för att de erbjuder kvinnor hälsovård de annars skulle ha mycket svårt att få, preventivmedel och möjligheten att välja. Det är också landet där den republikanske presidentkandidaten Donald Trump kan låtsas dra vapen, sikta mot sina åhörare och få applåder. Och landet som nyligen bombade Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz i Afghanistan.
Det är dubbelhetens land. Ett land av sociala bakhåll och öppen eld. Av religiös terrorism mot abortförespråkare, poliser som dödar människor på grund av hur de ser ut, och en konstant rädsla för att de vapen som det är så lätt att få tillgång till ska hamna i händerna på någon som kommer till just din skola, just din arbetsplats, och trycker på avtryckaren. Det är ett land av skrikande ekonomisk och social ojämlikhet – en ojämlikhet som skapar rädsla och hat. Vardagsvänligheten är som en slags mur mot all denna ojämlikhet, all skräck och all politisk förvirring. De sociala bakhållen skapar en känsla av att det i alla fall är bra just här, just nu, mellan oss. Det känns ibland som att vissla en glad melodi i ett kompakt mörker. Men det värmer.
Emma Lundström
