Magdalena Andersson Foto: Björn Nordqvist
Ledaren # 38 2016
►Regeringens budget inte alls offensiv
►Båda sidor blåser upp skillnaderna
►Gyllene läge för progressiv skattepolitik
Att tala ekonomi i termer av ”vinnare och förlorare” har blivit något av en medial paradgren. För den som ser samhället som något mer än bara din egen plånbok brukar vinnare/förlorare-spelet vara en källa till uppgiven ilska över samtidens enfald och nyliberala överideologi. Logiken att göra varje skattekrona till en förlustpost för den arbetande, som om det inte skulle finnas människor med behov av fungerande skola, vård eller omsorg i deras direkta omgivning, är så totalt genomliberal att det är svårt att tro att någon människa kan köpa den.
Men ibland går det att vända på resonemanget, även i bred media. I TV4:s Nyhetsmorgon 20/9 visade Marcus Oscarsson upp budgetens ”vinnare och förlorare” i ett klipp som uppskattats och delats på sociala medier av olika personer med vänstersympatier. Det var pedagogiska bilder på hur vanligt folk tjänar på regeringens budget, hur du gynnas av att ta cykeln när momsen på reparationer sänks, hur personaltätheten i välfärdssektorn kommer öka och så vidare. Förloraren som målades upp var en flyktingprofitör och tillika kemikaliegrossist som nu kunde se sina bekväma vinster begränsas kraftigt. För en gångs skull var det faktiskt en vacker tavla som målades upp. Man önskar bara att den var sann.
Det är förstås sant att regeringens budget ser något bättre ut än vad den skulle ha gjort under alliansens styre, men någon rödgrön skräll – såsom både regering och opposition gärna framställer det – är den verkligen inte. Det tillhör den mediala logiken att framställa de marginella skillnaderna mellan blocken som avgrundsdjupa. Verkligheten är emellertid stöpt i en väldigt nyliberal form som ingen av parterna vill bryta sig ur. Stora ord till trots är återhållsamhet det enda budgeten signalerar och något brott med alliansperiodens ekonomiska politik finns inte i sikte.
Men eftersom ingen av parterna vill låtsas om att de är överens om det mesta får vi dagligen matas med utspel om ”skattechocker” för överklassen för att höginkomsttagare drabbas av, upp till, en hundralapp i månaden. Samtidigt har vi ränteavdragen, som skall vara en hjälp för den som behöver ta lån till husköp, men som i själva verket snarast är en omflyttning av trettio miljarder skattekronor per år från den fattigaste tiondelen av befolkningen till den rikaste. De nyliberala dogmerna om hur samhället skall organiseras finns det knappast någon seriös debattör som försvarar. Ändå ligger samma omfördelningspolitiska kurs fast som vi tvingats vänja oss vid i över trettio års tid.
Vad vi behöver är en verklig skattechock. Läget är gyllene; behoven är enorma men Sveriges ekonomi verkar gå som tåget gjorde på nittonhundratalet. Det finns en vrede mot orättvisorna som progressiva rörelser kan organisera kring och samtidigt finns pengarna som behövs för att finansiera bygget. Vad som saknas är viljan.
