Ledaren # 38 2019
▶ Regeringens politik vidgar klyftorna
▶ Krisstämning för att dölja konkreta effekterna
▶ Systemkritisk vänsterpolitik enda svaret
Radikaliserade högertroll och haverister brukar hävda att politikerna vid makten förtiger verkligheten. Viss poäng har de faktiskt, även om verkligheten förstås inte ser ut just så som de påstår. När regeringen Reinfeldt gjorde sin insats för att öka klyftorna ändrade de helt enkelt definitionen av fattigdom för att sminka över brutaliteten i sin politik.
Vår så kallat rödgröna regering har nu i budgetpropositionen valt att slopa redovisningen av Ginikoefficienten, måttenheten som visar på ojämlikheten i samhället, eftersom den visar att vi nu styrs av den mest extrema högerpolitiken sedan mellankrigstiden. En budget som skräddarsydd för att göra välbärgade män ännu mer välbärgade, vilket förstås borde generera en bottenlös skam med tanke på att de ytterst ansvariga kallar sig socialdemokrater och miljöpartister.
Att samma regering kallar till samtal om gängkriminaliteten för att visa handlingskraft borde vara ett skämt, men är det inte. För det är som om hela samhället opererat bort länken mellan den ekonomiska politiken och de sociala problemen.
Alla försök till analyser avskrivs som flum och relativisering. Istället för att diskutera de långa trenderna som ligger bakom den utveckling vi idag ser resultaten av så används retoriska grepp i stil med ”vi har inte tid med ideologiskt käbbel, vi måste göra något nu!” för att leda bort uppmärksamheten från det faktum att samma makthavare som är ansvariga för utvecklingen är de som nu låtsas som att de tar krafttag, genom att lova kameraövervakning och repression för att tackla problem som är djupgående och strukturella.
Vad är det som gör att kriminella gäng kan rekrytera och bygga nätverk bland samhällets fattiga? Om det berättar Ginikoefficienten och statistik på hur arbetslösheten är fördelad demografiskt – och sådant vill varken regeringen eller den öppet reaktionära oppositionen tala om, för då skulle de vara tvungna att berätta om effekterna av sin egen politik. Så istället diskuteras attityder, kulturskillnader och värderingar, som om de existerade helt oberoende av samhället.
Det är en märklig sak att ett land som Sverige, med en modernisering och en urbanisering så otroligt nära i tid, ändå kan vara så otroligt historielöst. Vi har haft genomgripande befolkningsomflyttningar, vi har haft den sociala oro och de ökningar i våldsbrottslighet det innebar – och vi har haft ett välfärdsprojekt som skapade nya sociala band och byggde ett tryggare samhälle för alla. Detta hände för ett historiskt ögonblick sedan. Ändå verkar allt det glömt idag.
I Sverige låtsas politiker vara maktlösa inför situationen i stadsdelar och landsändar de gradvis har övergivit i fyrtio års tid – och i ett förytligat och fördummat medieklimat kommer de undan med det. Åtminstone för tillfället. I ett samhälle där minnet är kort är det en gångbar strategi att politiskt arbeta för samhällets splittring och samtidigt skrämma upp folk med skräckvisioner om effekterna.
Som socialist är det förstås viktigt att inte spela med i den nattsvarta bilden av gängkrig och samhällets maktlöshet som medier, av såväl traditionellt som ”alternativt” snitt målar upp. Men samtidigt som vi inte skall bidra till det uppskruvade klimatet så skall vi inte översläta de djupa sociala problem som finns i det samhälle vi ju faktiskt vill omvandla i grunden!
Den systemkritiska vänsterns uppgift måste alltid vara att tänka några steg längre än ”vi måste göra något nu” när vi ställs inför samhällsproblem, hur dramatiska de än framstår. Det kräver också samtidens endimensionella debatt om kriminalitet och gängskjutningar: konkreta och systemkritiska alternativ till högerpolitiken som söndrar samhället.
