All tillgänglig forskning visar att våldsam brottslighet hänger samman med socioekonomiska klyftor i samhället och att enbart polisiära åtgärder inte räcker för att komma åt denna sort av brottslighet. Det skriver Masoud Kamali, professor i sociologi och socialt arbete, som efterlyser en nationell plan som inte bara bygger på kortsiktiga repressiva åtgärder.
OPINION
Det har hänt igen. Några ungdomar har skjutit ihjäl andra ungdomar. Politiker, polisen och media är inte sena med att skylla på ”gängkriminalitet” utan vidare förklaring. Under de senaste dagarna var politikerna ute och kommenterade skjutningarna som något ovanligt för Sverige. Nu precis som under senare år är lösningen från politikerna densamma, det vill säga fler poliser, mer sofistikerade avlysningar, längre fängelsestraff och andra repressiva åtgärder. Resonemanget känns igen, inte bara från Reagans USA och Thatchers England på 1980-talet utan även från Sverige i slutet av 1800-talet när ungdomsbrottsligheten såsom antalet fängelser ökade. Sådana repressiva åtgärder som nu framförs av dagens politiker fick redan då kritik i Ligapojkkommitténs utredning som tillsattes 1898 för att ge förslag på åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Dagens politiker tycks strunta i den debatt som fördes bland annat i Sveriges riksdag redan i slutet av 1898. Debatten då, som är mer aktuell nu än någonsin, finns att ta del av i riksdagens arkiv (Protokoll 1898:21) om politiker verkligen vill lära sig något från historien och undvika att upprepa den. Som svar till dem som krävde hårdare tag mot brottsliga ungdomar eller så kallade ligapojkarna säger en av ledamöterna följande: ”Och om dessa barn, sedan de blifvit myndige män och qvinnor vända sig mot samhället med ett eller annat vapen i sin hand, så må det verkligen kunna frågas och öfvervägas, huruvida detta är mera okristligt och mera grymt än det sätt, på hvilket de blifvit af samhället mottagna.” Jag undrar om någon av politikerna från vänster till höger känner till denna debatt. Det var då (1898) svenska politiker för första gången inte bara skyllde på ungdomar som begick brott utan också erkände att samhället har ett ansvar för deras ”uppfostran”.
Ungdomsbrottslighet är inget nytt utan har alltid förekommit, det är bara sättet att bemöta den som förändras med ”tidens anda”. Situationen idag liknar i en del avseenden de omständigheter som rådde i slutet av 1800-talet. Övergången från det förindustriella till det industriella samhället gjorde att många familjer flyttade till städerna i sökande efter arbete och hamnade i de så kallade arbetarkullarna utan något som helst socialt skyddsnät. De utsatta ungdomarna bildade ”ligor” och betraktades som ”vanartade”. Dåvarande ungdomsbrottslighet minskade drastiskt med hjälp av de enkla jobben som uppstod under början av 1900-talet och de kloka åtgärderna som sjösattes från statens sida. Med andra ord, samhället tog sin del av ansvaret.
Vi befinner oss idag i övergången från det industriella samhället till det postindustriella eller tjänstesamhället och de enkla industrijobben har dött ut och kommer inte att återuppstå. Detta samtidigt som socioekonomiska klyftor sakta men säkert har ökat som ett resultat av 1990-talets nyliberala reformer. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för de ökade klyftorna och nedmonteringen av välfärdsstaten och dess universella principer. Nyliberaliseringen och ökade klyftor skylldes lätt på externa faktorer som EU-medlemskapet och invandringen. Rasistiska partier, från Ny Demokrati på 1990-talet och senare Sverigedemokraterna utnyttjade en seglivad europeisk rasism mot folk från före detta kolonier som på grund av en aggressiv global nyliberalisering som förstör infrastrukturen i deras hemländer tvingas fly till Europa i hopp om ett bättre liv. De blev syndabockar för den ideologiska nyliberala försämringen av välfärdsstaten och dess sociala skyddsnät. Ökad marginalisering och rasism gick hand i hand och de röster som försökt uppmärksamma politikerna på att utvecklingen går åt fel håll tystades ned.
Att det brinner i marginaliserade områden och att våra ungdomar skjuter ihjäl varandra ska inte komma som en överraskning. Detta har ”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” som tillsattes av samma regering varnat för redan 2006. Idag kallar statsminister Stefan Löfven ungdomskriminaliteten för ”ett gift” och justitieministern vill ha flera poliser och längre fängelsestraff för att få bukt med problemen. Både Alliansregeringen och de rödgröna har struntat i förslag från två statliga utredningar (Paul Lappalainens från 2004 och min egen från 2006) för att motverka diskriminering och exkluderingsmekanismer i våra institutioner och därmed marginaliseringen. Istället förnekades existensen av någon form av strukturell och institutionell diskriminering som leder till ökad marginalisering, exkludering och etnifiering av fattigdomen. Statistiken visar att de socioekonomiska klyftorna under de senaste decennierna ökade mer i Sverige än i något annat nordiskt land. Att klyftorna i Sverige med snabba steg närmar sig klyftorna i USA verkar inte vara något som bekymrar socialdemokraterna som gärna sjunger Internationalen första maj och totalt verkar ha glömt att socialdemokratin en gång i tiden stod för ökad välfärd och jämlikhet. Socialdemokraterna och andra politiska partier på högerkanten har varit med och aktivt ökat socioekonomiska och därmed kulturella klyftor i samhället.
Regeringen och andra partier är rörande överens om att fler poliser och repressiva åtgärder är den rätta vägen att gå framledes. Morgan Johansson slår sig för bröstet över att hans regering har tredubblat antalet poliser i landet. De regerar vidare trots att dessa åtgärder ökar skjutningarna och brottsligheten blir grövre. Även polisen (bland annat regionpolischef Carin Götblad) som i vissa fall verkar ha bättre kunskap än många politiker, medger den ökade marginaliseringen som en viktig orsak till ökad gängkriminalitet. Men detta tycks inte nå politikernas döva öron. Justitieministern hävdade i P1 (12/11) att vi också måste satsa på fritidsgårdar och socialtjänsten i förorter. Detta visar på okunskapen hos honom och andra politiker som inte förstår att orsakerna bakom ökad marginalisering och därmed gängbildningar ligger utanför marginaliserade områden och beror på en stängd och diskriminerande arbetsmarknad, ett exkluderande utbildningssystem, en diskriminerande och segregerad bostadsmarknad och ett stigmatiserande och diskriminerande politiskt system där ”invandrarna” framställs som problem och som ”fienden bland oss”.
Det verkar som att vi snarare behöver fler vettiga politiker a lá 1800-talets slut än dagens medialiserade och intetsägande politiker som inte har någon vision för framtiden och därför lutar sig mer och mer på repressiva åtgärder.
Både svensk och internationell forskning visar att våldsam brottslighet hänger samman med socioekonomiska klyftor i samhället och att enbart polis och repression inte räcker för att komma åt denna sorts brottslighet.
Vad som behövs är åtgärder för att motverka institutionell diskriminering och marginalisering genom en nationell plan som bygger på långsiktiga insatser för att minska socioekonomiska klyftor i samhället, snarare än kortsiktiga repressiva åtgärder.
Masoud Kamali
Professor i sociologi och socialt arbete
