Det är inte ofta en rubrik kan få en att andas ut och slappna av i hela kroppen. Men ”Nordkalk ger upp om kalkbrytning i Bunge” har den effekten på mig. Jag sitter med min dotter i knäet. Hon har just ammat och somnat. Snart fyra månader gammal och snart över fem kilo tung. Jag känner hennes tyngd i mina armar när jag läser nyheten. Nordkalk går inte vidare till Europadomstolen. De kommer inte att fortsätta lägga resurser på att hävda att regeringen inte hade rätt att utpeka Ojnareskogen som Natura 2000-område under pågående tillståndsprocess. Högsta domstolens avslag gäller. Mark- och miljööverdomstolens dom från 2018 står fast. Ojnareskogen och sjön Bästeträsk är fortsatt skyddade. Mångårig kamp har lönat sig.
För sju år sedan skrev jag om Ojnareskogen för brinnande livet. Om kampen för skogen, marken och vattnet, inte bara på Gotland utan även i resten av Sverige och på andra håll i världen. Jag minns det som att jag skrev text varje stund jag inte var på plats där det hände. Det fanns inte tid att vila, att stanna upp. Gruvboomen stod som en domedagsvålnad över platser som borde vara skyddade och människor som borde få leva i fred och frid med naturen.
Men de flesta kamper utspelades i medieskugga. Jag stod inte ut med det. Jag står inte ut med det. Berättelserna måste fram. Ord måste sättas på det som skedde och det som sker. När jag tänker på det går pulsen upp. Men jag är mammaledig. Jag har paus. Även om världen inte tar paus så måste jag. Det gäller oss alla. Vi som kämpar för en annan, hållbar, solidarisk värld. Vi måste hålla länge. Det finns så många platser kvar att rädda och så mycket kvar att skriva om kamperna.
Ta bara fallet Gotland. Nordkalk ger visserligen upp sina planer i Ojnareskogen. Men både Nordkalk och SMA Minerals har andra stora projekt på gång. Bland annat en utökning av brott i Klintetrakten så att dessa sammantaget skulle omfatta en yta motsvarande 147 fotbollsplaner. Även ett större område i Buttle är hotat eftersom Sveriges geologiska undersökning, SGU, har pekat ut det som riksintresse för mineralutvinning. Och då pratar vi bara Gotland. Det finns så många andra hotade platser. Så oändligt många.
Men just nu, just nu sitter jag bara här varm i hjärtat för en stund med min dotter i famnen. Sitter här och gläds över att det faktiskt går att stoppa sådant som inte borde få ske från första början. Om vi går samman och reser oss upp. Eller sätter oss ned, som vi gjorde i Ojnareskogen. Så att maskinerna inte kunde komma fram. Så att poliserna stod som frågetecken i sin kravallutrustning med vapnen i sina hölster, som det yttersta beviset på vilken idioti det är att skicka kravallpoliser att försvara ett företags intressen mot fredliga ortsbor som bara försöker göra det enda rätta. Att rädda det som måste räddas. För efterkommande generationer. För allas våra barn. Barn som min dotter.
Emma Lundström