I juldagarna kommer ett meddelande från en vän i USA. Han undrar om vi har fått ett paket ”med lite smått och gott” som han har skickat med tanken att det skulle vara framme kring den 20:e december. Det har vi tyvärr inte, men vi hoppas att det ska ligga en avi i brevlådan när vi återvänder från julens släktbesök. Det gör det inte. Men väl ett julkort med samma avsändare som paketet skulle ha haft. Vi skriver då till vännen och frågade lite försynt om det var julkortet han hade syftat på. Men det var det ju naturligtvis inte.
Vår vän skriver att det ju inte var något särskilt märkvärdigt i paketet, men undrade samtidigt om vi inte kan gå och fråga efter det på vårt lokala postkontor. I våra drömmar, skriver vi, och förklarar att det är ganska länge sedan det fanns lokala postkontor i Sverige. Att postgången är privatiserad och att det praktiskt taget är kaos i hanteringen. Att målet inte längre är att alla brev ska komma fram och att brevbärarna lider av att tvingas göra ett dåligt jobb. Att Postnord går under öknamnet Postmord och att det vilar ett nostalgiskt skimmer över minnet av barndomens lokala postkontor och den naturliga samlingsplats de var. Över minnet att pennorna med kedja och frimärksfuktningsdynorna. Över tryggheten i att kvinnorna och männen bakom luckan alltid visste vad de höll på med. Att det alltid fanns någon att fråga.
Vi förklarar vidare för vår vän att vi idag aldrig riktigt vet var paket skickade till oss kommer att hamna. Det kan vara på en ICA-butik i ena änden av stan, eller på en OKQ8-mack i en helt annan ände. Och om vi inte har fått någon avi, och således inte kan hämta ut paketet, så försvinner det i Postnords svarta hål.
”Oj, vad galet”, skriver vännen tillbaka. ”Jag tror att USA håller på att följa i Sveriges fotspår när det gäller posthanteringen, men än så länge har vi ju kvar våra lokala postkontor.”
Det får oss att med vemodiga uppsyner minnas det lokala postkontoret som vi använde oss av när vi bodde i Columbus, Ohio för några år sedan. Det som låg bara ett stenkast bort och där vi blev vän med postkassörskan.
Vi svarar vår vän att vi kommer och strider för den statliga postservicen i USA om det behövs. För det är vår bestämda uppfattning att ett land som inte har välfungerande lokala postkontor, i princip inte är något riktigt land.
Några dagar senare är vi ute på långpromenad. Det är en söndag. På hemvägen passerar vi i närheten av den OKQ8-mack där vi ibland har kunnat hämta ut paket. Vi säger till varandra att det förmodligen inte är någon idé eftersom det ju har gått en månad sedan paketet skulle ha varit framme och levererat. Men sedan kommer vi på att vi ju faktiskt ingenting förlorar på att gå in och fråga.
Inne i macken luktar det korv och den unga tjejen bakom disken ser vänligt medlidsamt på oss när vi börjar förklara att det möjligtvis kan ha kommit ett paket till oss för så och så länge sedan, adresserat till den och den adressen, från den och den. Hon hittar ingen information om det på datorn och frågar om vi har fått någon avi, eller påminnelse. Vi skakar på våra huvuden. Då säger hon att det nog inte är särskilt troligt att paketet finns kvar, om det nu har kommit fram överhuvudtaget. Men hon tycker synd om oss och tillägger att hon ändå kan gå och se efter, för säkerhets skull.
Hon blir borta ett bra tag och när hon till slut återvänder är det med ett stort paket i famnen och ett ansikte strålande av glädje.
”Det fanns där!” utropar hon och bakom henne kommer butikschefen hack i häl. Han är förundrad och kan inte förstå hur detta har gått till. Det är egentligen ett sådant paket som Postnord skulle ha levererat fram till dörren. Om ingen var hemma, skulle de ha lämnat en avi. Om ingen hämtade paketet med avin, skulle det ha utgått en påminnelse. Och om ingen hämtade det efter påminnelsen så skulle det ha gått tillbaka till Postnords svarta hål.
Macken har bara hand om paketen. Det är Postnord som har hand om levereringen och avierna. Den ena handen vet inte riktigt vad den andra gör.
”Det är jättekonstigt att det har kunnat ligga här helt obemärkt sedan den 20:e december”, säger butikschefen och kliar sig i pannan. ”Och ni har en enorm tur! Imorgon skickar vi tillbaka alla paket som inte har hämtats ut efter jul.”
För oss blir det som en andra julafton. Vi skyndar hem och öppnar paketet. Där finns böcker, tröjor, nyckelringar föreställande ett trafikljus som ser ut som ett UFO, samt en ganska så stor flaska riktigt fin lönnsirap från Ohio, sådan som bara får användas vid särskilda tillfällen.
All denna omtänksamhet, alla dessa noga ihopsamlade och uttänkta gåvor höll på att gå förlorade, bara för att vi inte har en fungerande postservice i Sverige.
Vi skriver till vännen och berättar hela historien om hur det kom sig att vi, trots allt, fick hans paket. Mot alla odds. Den gläder honom. Dessutom har han lovat sin fackliga ordförande en bild på oss iförda tröjorna vi fick. Det är tämligen passande att de kommer från det amerikanska transportarbetarfacket, Transport Workers Union of America. Det är förvisso inte postarbetarfacket, men det är ett fack för arbetare som har till uppgift att transportera saker från en plats till en annan, utan att de försvinner på vägen.
Emma Lundström
