Börje Lindström. Foto: Emma Lundström
Det har kommit en diktsamling som egentligen inte är en diktsamling utan en samling röster. Röster från en kyrkogård i södra Lappland. Där hade de döda legat ohörda länge nog. Alltmer obesökta i takt med att ljusen slocknat i stugorna i byarna runtomkring. Slocknat för att kanske aldrig tändas igen. Men även i mörkret kan det höras röster. Börje Lindström har lyssnat.
Det finns en kyrkogård. Den ligger högt upp. Ofta är den täckt av snö.
Det finns en särskild stämning där. Ett särskilt ljus. En särskild stillhet. Även när det blåser.
Det finns en toalett som man kan låna om man behöver.
Det finns en kyrka som man kan gå in i. Om man behöver.
Det finns gravar som man kan besöka. Om man behöver.
Vi har behov. Vi har besökt dessa gravar. Genom åren. Vinter, sommar, höst och vår.
Vi har bytt blommor. Vi har pratat. Vi har lyssnat. Vi har saknat och längtat till andra tider.
Tider då de döda var levande. Då byarna var befolkade. Då det var kor i ladugårdarna och rensat runt kallkällorna. Tider då Folkets hus inte bara stod och förföll. Då det var dans var och varannan helg och man tog sparken dit.
När vi står i slänten med skogen omkring oss och tittar på namnen kan vi höra dem. Rut och Fridian. Sixten och Elvira. Seth och Elvira. Torsten och Emma.
Vi kan höra dem alla.
Det kan Börje Lindström också. Tack och lov.
Strax före jul 2018 satt han framför datorns vita skärm. Då kom den första rösten från kyrkogården i Latikberg. Hjortronberget. Den tillhörde en man som drunknade när Börje Lindström var fem år gammal.
I allhelgonaveckan står författaren, poeten och dramatikern på Bokcafé Pilgatan i Umeå och berättar om hur det kändes när byn vaknade till liv och ljusen tändes som stjärnor runtom i husen när nyheten spred sig att de måste ut och dragga på Bomsjön.
Strax efter att Börje Lindström hade fått ned denna första röst på papper, blev han sjuk. Ett halvår senare skrev han hela diktsamlingen på två månader. Rösterna skulle fram.
Människorna från hans barndom tog sig röst genom honom och snart fanns På kyrkogården i södra Lappland. En bok full av alla de människor som befolkat hans uppväxt. Människor som för honom är kungar och drottningar:
– De har lånat mig sin röst. Jag har varit som en förmedlare, en ledning från dem till pappret. I princip alla berättelser är sanna. Ibland har jag lagt till, ibland dragit ifrån.
I På kyrkogården i södra Lappland talar de döda ur sina gravar direkt till läsaren. Det är en urgammal tradition som kallas för epigramdiktning. Trots detta så har det tidigare bara funnits en enda bok med epigram om döda på en och samma kyrkogård. Edgar Lee Masters fiktiva Spoon River Anthology från 1915. Nu finns det två.
Men det var inte i första hand Masters som inspirerade Börje Lindström till att skriva om människorna på kyrkogården i Latikberg. Det var Beppe Wolgers Röster från Vattudalen:
– Beppe Wolgers dikter handlar om levande människor i Jämtland på 1960 och 70-talet. Han tog fram värdet hos jämtlänningarna. Det fick mig att inse att även mitt landskap, Latikberg och Vilhelmina kommun, var värt något. Annars är det mest kungar och kända personer som det handlar om i epigramdiktning. Här är det mest vanliga människor. Och vanliga människor är inte så vanliga som man kan tro.
Vanliga människor. Människor som var med om att bygga de stora dammarna och dränka hela bygder och känna hur det kändes i magen efteråt.
Människor som var stolta över sina mjölkningsdiplom eller som skrev dikter på björkarnas bark och satte tillbaka barken på träden igen för att ingen någonsin skulle se.
Människor som utförde vardagens slitsamma sysslor och fogade sig i livets alla umbäranden, med tankarna högt upp i luften, på äventyr, i en storartad fantasivärld.
Män som försökte vara karlakarlar, men som visste att de aldrig skulle klara sig utan kvinnorna.
Kvinnor som visste att männen aldrig skulle klara sig utan dem.
För Börje Lindström är kvinnorna i boken inga offer, hur hemska deras liv än kan framstå. Den som undrar varför kvinnorna stannade kvar har missat något viktigt:
– Hela den tillvaro som den här boken speglar, byggde på kvinnorna. Det var männen ytterst medvetna om, säger författaren och berättar om en kvinna vars man drack överdrivet mycket alkoholhaltiga drycker. När de båda var i fyrtioårsåldern sade kvinnan: ”Dricker du en droppe till har du sett mig för sista
gången.” Mannen levde i femtio år till och drack aldrig mer.
På kyrkogården i södra Lappland är en oerhört kärleksfull bok. Nästan alla människor i byn var Börje Lindströms idoler. Det märks att deras livsöden ligger honom varmt om hjärtat. Lyckliga, elaka, sorgsna, upproriska, envetna, lågmälda, godmodiga och högljudda. Alla får plats. Alla har sin röst. Och i rösterna finns språket. Det där som vi känner igen. Vi som har suttit i köken och samspråkat och lyssnat på berättelserna.
En röst i boken talar om just språket. Om dialekten och resan han gjorde bort från den när han lämnade livet i byn och flyttade söderut. Om hur rakbladsvasst språket var därhemma. Hur orden undan för undan klev uppåt från ladugården. Kon blev till boskap blev till produktenhet. Orden tömdes på innebörd: ”Det blev min sorg att jag övergav mitt språk och levde mitt liv som en abstraktion.”
Långt bort från Bomsjöberget.
Den tid då Börje Lindström växte upp var en annan. Bara en sådan sak som att tv:n inte hade kommit till södra Lappland ännu. Istället hälsade man på hos varandra och berättade historier:
– Det var en väldig gemenskap. Alla var lika mycket värda. Folk togs på allvar, även barn.
Det var också så att kontakten mellan levande och döda fortfarande fanns. ”Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet”, som det står i ett John Berger-citat i bokens efterord.
Så sent som på sextiotalet hade vi fortfarande likvisningar på vissa håll i Sverige. Döden var något naturligt. Folk hade sorgband. Det gick att se att någon hade sorg.
– Det var fint därför att om man såg någon med sorgband så dämpade man tonen, frågade vem det gällde och beklagade sorgen. Framförallt: den fick visa sin sorg. Nu är döden bortstädad, säger Börje Lindström och tar Coronapandemin som exempel. Bara i Sverige har över 15 000 dött hittills, men det har inte hållits en enda minnestund, annat än den som kungen arrangerade:
– Det tycker jag är fel. Ett syfte med de här dikterna är att säga att vi har oerhört mycket att lära av de människor som levde innan oss. Deras erfarenheter är lika viktiga som våra, många gånger ännu viktigare.
Det är uppenbart att det finns fler som tycker som Börje Lindström. Dikterna har gått hem i alla läger. Kanske för att På kyrkogården i södra Lappland präglas av en rättfram ärlighet. Ärligheten från köken i Latikberg och Frostberget, Strandkullen och Bäsksjö.
En ärlighet och ett sätt att tala som vi är i stort behov av idag men som snart ligger helt och hållet begravt.
Har Börje Lindström gått runt där på kyrkogården med den vita träkyrkan när rösterna kom till honom? Nej. De hördes ända till kammaren i Stockholm. Och de har inte slutat att höras. Det kan komma att bli en bok till. Det verkar ytterst troligt. Det finns över 350 gravar på kyrkogården i Latikberg.
Text och foto:
Emma Lundström