Ett steg till vänster och två till höger på riggad S-kongress

Magdalena Andersson på Kongressen. Foto: Socialdemokraterna.

I lördags förmiddag gick den social­demokratiska kongressen med stor majoritet emot partistyrelsens avslags­yrkande och beslöt kräva rätten till arbetsskor också inom kvinnodominerade yrken. För skolvaktmästare är det självklart, för förskolepersonal sällsynt. Beslutet mottogs med jubel och visade att visst kan en  partikongress fortfarande sätta en ledning som fjärmat sig från arbetares villkor på plats. Men tyvärr var händelsen inte representativ för vad som hände sen.

KOMMENTAR

Mer än någonsin var istället syftet med kongressen att markera uppslutning bakom den nya partiledaren.
Inför kongressen hade några undrat om valet av Magdalena Andersson skulle innebära att partiet gick till höger eller vänster.
Den som lyssnade på hennes installationstal behövde inte fundera länge. Visst fanns där fraser om att vi måste ta tillbaka kontrollen över välfärden, minska samhällsklyftorna eller stärka löntagarnas rättigheter. Men de konkreta förslagen saknades och krav i den riktningen som fanns i en del motioner avslogs regelmässigt – arbetsskorna var ett av få undantag.
Desto mer konkret var Andersson när det gäller en tuffare integrations- och kriminalpolitik. Skärpt straff för 60 brott har redan införts, fick vi veta. Och 10 000 fler poliser är på gång. Och väl synkat presenterades Morgan Johanssons skandalösa förslag om rätt till avlyssning och husrannsakan även om misstanke om brott inte föreligger.

Konkreta var också de hårdare kraven på dem som står utanför arbetsmarknaden.
För att få ekonomiskt understöd ska du ” lära dig svenska och arbeta ett visst antal timmar i veckan… För så funkar det i Sverige. Här får alla vara med och bidra”, mässade Andersson.
Av ingen tillfällighet alls valde Andersson att bortse ifrån att uppskattningsvis en kvarts miljon av de som har försörjningsstöd (det vanligaste ekonomiska understödet) har svenska som modersmål (eller är ”etniska svenskar” för att använda det uttryck det parti vars politik nu socialdemokraterna i ökad verkar inspireras av skulle använda). Ska de också gå på SFI-undervisning?
För den ”slip of the tongue” som formuleringen avslöjar visar med all önskvärd tydlighet att kraven i allt väsentligt är riktade mot invandrare. På samma sätt är det naturligtvis inte överklassen på Östermalm som riskerar få sina dörrar inslagna och skräckslagna barn väckta mitt i natten när polisen gör raider utan några misstankar om brott, utan invandrarfamiljer i våra förorter. Under förslagen ligger en unken doft av vi och dom, inte utan rasistiska bitoner.
I förra veckans Internationalen skrev vi om det självbedrägeri som kännetecknat partiet när man hävdat att tretti års nedskärningar av välfärden i själva verket genomförts för att rädda välfärden.

Vi undrade också hur föreningen Reformisterna skulle hantera sin besvikelse om partistyrelsens avslagsyrkande på de flesta av föreningens viktiga motioner klubbades – om ordentliga skattehöjningar på en rad områden och att de budgetregler och överskottsmål som använts för att undvika att genomföra omfattande samhällsreformer avskaffas.
Naturligtvis gick partikongressen i allt väsentligt på partistyrelsens linje. Inga rejäla skattehöjningar, inga beslut om uppluckrade budgetregler som skulle kunna frigöra resurser för en ordentlig upprustning av välfärden.
Likafullt, knappt hade avslagen klubbats förrän Reformisterna jublande hyllade ”en modig kongress” som vågat fatta viktiga beslut om att strategisk viktig infrastruktur ska kunna lånefinansieras och att översynen av det finanspolitiska ramverket ska tidigareläggas.
Kunniga politiska kommentatorer kunde snabbt ge en annan bild. Att lån skulle kunna användas för infrastruktursatsningar beslöts 2017. Redan kongressen 2015 krävde att överskottsmålen skulle ersättas med ett balansmål. Och att översynen skulle tidigareläggas (om man nu kan tala om att tidigarelägga genomförandet av ett beslut som fattades 2015) har Magdalena Andersson flaggat för sedan länge.
Må så vara att reformisterna ägnar sig åt någon form av självbedrägeri för att dölja sina nederlag. Men försvarsminister Hultqvists inlägg i den säkerhetspolitiska debatten kan knappast betecknas som något annat än rent lurendrejeri.
Sverige har ju under senare år knutits allt närmare NATO. Blodbestänkta amerikanska generaler och krigsstyrkor har genomfört avancerade övningar på Gotland och Nordkalotten. Men det räcker inte för Hultqvist. I resolutionen ”En säker och demokratisk värld” heter det att Sveriges samarbete med Nato ”skall fördjupas” med argument som att ”demokratin vinner när demokratier håller samman.” (Hultqvist syftar väl på pålitliga demokratier som Turkiet, Ungern och Polen – alla medlemmar i NATO …).
Sedan några årtionden har samarbetet dessutom blivit öppet och allt mer intimt och nu ska det alltså ytterligare fördjupas. Hur beroende Sverige redan nu är av NATO framgick av en annan stridsfråga på kongressen: Att regeringens vägrat att ge sitt stöd till FNs konvention om kärnvapennedrustning. Bara för några år sedan hade det betraktats som fullständigt uteslutet att Sverige inte skulle gå i täten för varje initiativ för att avskaffa kärnvapnen – minns nobelpristagaren Alva Myrdal eller Olof Palmes engagemang.
Men något beslut från kongressens sida om att Sverige skulle skriva under konventionen ville Hultqvist inte höra talas om, såvida den inte omarbetas (läs: urvattnas på ett sätt som NATO kan acceptera). Och efter några till intet förpliktande justeringar godkände kongressen lydigt Sveriges fortsatta marsch in i NATO.

Så gick det, i fråga efter fråga. Några smärre tillägg, sedan bifölls så gott som alltid partistyrelsens förslag. Visst försökte partivänstern utropa kongressen som ”stor seger för reformismen” och högern kunde, med större fog, nöjt sluta upp bakom polisminister Dambergs beslutsamhet att övertrumfa de blåbruna i hårda tag. Men socialdemokratisk regeringspolitik avgörs inte på partikongresser.

Vad kommer till exempel att hända med beslutet om arbetsskor till vårdens kvinnor? Något? Partiledningens företrädare visade redan under kongressdebatten stor skepsis mot att försöka få en ändring till stånd i Arbetsmiljöverkets föreskrifter.
Men det finns en annan väg. På några håll ha faktiskt Kommunals medlemmar lyckats driva igenom beslutet lokalt.
Välfärdspolitik skapas under­ifrån, inte i kongresshallar.

Kjell Östberg

 

 

Dela