Det mest konkreta av alla samhälliga tillstånd, men också ett av de mest undanglidande – revolutionen. Fronesis har kommit ut med ett dubbelnummer på temat, Johannes Jensen har läst det.
Revolution, så centralt för den radikala vänsterns tänkande och ändå ett så svårfångat begrepp.
Uttrycket som mer än något annat fångar ett omvälvande samhälleligt kliv ut i mörkret, med alla band klippta. Ändå betyder själva begreppet återgång till ett tidigare stadium. Fronesis har tagit sig an ämnet genom att anamma dess komplexitet och sprängkraft. Nummer 60-61 är inget jubileumsnummer, även om både ryska revolutionen och 1968 förstås står för viktiga inslag. Dubbelnumret bearbetar istället, med hjälp av arton texter (tjugo med de två inledande kapitlen) revolutionen ur olika vinklar. Tematiskt blir det fyra delar som formar ett slags kontinuitet från dåtid; borgerlig revolution och den ryska revolution. Över i presens i delarna ”Modernitet, reaktion och revoution” och ”Revolutionens former”, samt futurum i ”Revolutionen och utopin”. Detta är förstås förenklat för det som gör revolutionen så fascinerande som koncept är ju just hur den knyter samman nuet, historien och framtiden. All historia synes ha lätt fram till revolutionens ögonblick och det är just i revolutionen som utopin förvandlas från abstrakt föreställning till möjlig framtid.
Delen ”Ekon från oktoberrevolutionen” mejslar ut två effekter som ryska revolutionen fick i sin samtid. Dels en konkret insikt om att förtryckta människor hade makten att slå sig fria, dels att socialistisk revolution fick ett slags fast form, ett schema, både för sina tillskyndare och sina motståndare. Gustav Möller ställs mot revolutionären C.N Carleson i frågan om metoderna för att göra revolution. Det är slående hur mekanisk frågan görs av båda debattörerna. Revolution, i bemärkelsen väpnat maktövertagande, kan endast vara politisk menar Möller, aldrig social. Den politiska makten kan förflyttas i ett slag, den ekonomiska endast genom gradvis övergång. Annars förloras de högre utbildade löntagarna för den socialistiska saken, hävdar han. Carleson invänder att samhällsomvandlingens takt inte är densamma i krigstid som i fredstid och att revolutionens form måste förstås i sin kontext.
Ett annat slags eko från oktoberrevolutionen står den afroamerikanske poeten och kommunistsympatisören Claude McKay för när han berättar om sina erfarenheter från tjugotalets Sovjetunionen. Hur relaterade de ryska kommunisterna till rasförtrycket i USA ett knappt halvsekel före medborgarrättsrörelsen? I Västeuropa blev McKay bespottad, i Ryssland hälsad som en hjälte.
Mckays vittnesmål blir ett litet fönster in i en tid där revolution och solidaritet var helt konkreta företeelser. I jämförelse med de två exemplen ur den svenska debatten är det slående hur friska McKays perspektiv är. Det är revolutionens kraft han ser och berättar om, inte mekaniska taktik- och strategifrågor.
I delen ”Modernitet, revolution, reaktion” fokuseras kapitlen kring det specifikt moderna hos revolutionen. Hanna Arendt framhåller hur det är först under moderniteten som revolution blir en ”en ny början” och så att säga bryter med ordets äldre innebörd, där revolution sågs som en slags återgång till ett samhällsstadium som tänktes föreligga förfallet, korruptionen, maktmissbruket, eller vad de revolutionära nu reste sig emot. Med moderniteten blir revolution istället till något som kvalitativt klipper banden till historien och markerar ett år noll. Bildligen eller, som i franska revolutionens fall, bokstavligen. Gemensamt för delens kapitel är fokuset på det revolutionära tillståndet, inte som ett politiskt drag utan som just ett tillstånd. Ett resultat av modernitetens, eller senkapitalismens, interna motsättningar. Samma motsättningar som är havande med revolutionen hotar att störta den i reaktion.
Revolutionens former diskuterar det vi brukar prata om när vi diskuterar revolutionär samhällsutveckling. Var finns kraften som gör revolutionen? Mathias Wåg tar utgångspunkt i motsättningen mellan två av de mest livaktiga tankeströmningarna i dagens marxistiska och postmarxistiska tänkande. Den som tar sin utgångspunkt i
arbetarnas självorganisering och ställning i produktionen, den autonoma marxistiska traditionen och den syn som kanske främst kännetecknas av samtidens så kallat vänsterpopulistiska partibyggen, såsom Labour under Corbyn och Podemos och som i Fronesis får representeras av Jodi Dean.
Det vill säga, om vi är eniga om att den förändrande kraften finns hos den lönearbetande befolkningen, hur skall den kraften organiseras för att åstadkomma den nödvändiga förändringen? Hardt och Negri tänker sig att det skall ske genom att ta Lenin till London, det vill säga att se kapitalismens starkaste led som platsen för förändring
Jodi Dean argumenterar i ”Revolutionens aktualitet” istället för det kommunistiska partiets förnyade aktualitet. Hon menar att löntagarklassen idag är splittrad och atomiserad, till skillnad från på Marx och Engels tid när kapitalismen skapade en enhetlig arbetarklass som kände en naturlig fientlighet mot systemet och villkoren de tvingades underkasta sig för att överleva. Den samtida kapitalismen genererar missnöje, men hindrar individen från att få överblick och kunna se bortanför sin egen situation. Ett parti behövs för att kunna skapa enhetlig självförståelse hos dem som skall genomföra revolutionen, för att kanalisera vreden och sätta upp de strategiska målen. Dean ger därmed en marxistisk ram till den viktiga roll samtidens vänsterpopulistiska partibyggen har att spela.
Så var står vi nu? Som Carl Wilén påpekar i ”Till kritiken av den abstrakta utopismen” så är de ultimata utopisterna de som fortfarande tror att Internationella valutafoden kommer finnas om tretusen år. Det vill säga att Francis Fukuyamas utropande av historiens slut fortfarande skulle gälla (vilket Fukuyama själv inte längre tror) och att vi står inför en evig liberal tillväxtkapitalism.
Revolution inom både ägandet och produktionen känns idag som det enda alternativet till ekologisk, och därmed politisk katastrof. Från Fronesis tar man emellertid inte med sig några definitiva svar, men däremot en stark känsla för revolutionens aktualitet, både som ämne och som historisk möjlighet. Läsupplevelsen påminner snarast om att ställa sig i konceptet revolutionens mitt och se hur grenverket sträcker sig ut i olika teoretiska riktningar. Fronesis omfamnar sitt temaämnes komplexitet och låter läsaren översköljas av olika infallsvinklar.
Det är faktiskt riktigt uppfriskande.
Johannes Jensen
