Begreppet “den arabiska våren” låg plötsligt på allas läppar under vårvintern 2011 när upproren rullade genom arabvärlden och hoppet om social förändring låg inom räckhåll. Men var det verkligen frågan om en vår? Och vad hände sedan? Den libanesiske socialisten, forskaren och författaren Gilbert Achcar försökte nyligen bena ut situationen under ett besök i Sverige.
Det är Littfest i Umeå och Gilbert Achcar blickar ut över de fullsatta stolsraderna. Han säger att ämnet han ska tala om är så stort och komplext att tiden inte kommer att räcka till men att han ska göra ett försök att förklara sin syn på den så kallade arabiska våren:
– Jag är säker på att många av er är här för att ni vill förstå och få klarhet i vad som händer i arabvärlden. Jag kan inte lova att jag kan ge er den klarheten men jag ska göra mitt bästa.
Gilbert Achcar är professor i utvecklingsstudier och internationella relationer på University of Londons School of Oriental and African Studies. Han var redan från början kritisk till begreppet ”den arabiska våren” och hur det användes under revolutionsvåren 2011.
– Vi kommer alla ihåg det stora hoppet och euforin som följde med dessa händelser. Det var en länge efterlängtad möjlighet att slutligen få demokrati i den här delen av världen, som dittills stått emot våg efter våg av demokratisering, säger han och menar att de allra flesta trodde att det skulle gå ganska snabbt och lätt, ungefär som när Berlinmuren till slut föll 1989:
Redan mot slutet av 2011 hade de flesta tappat hoppet och medierna skrev inte längre om någon arabisk vår. 2013 började det istället talas om arabisk vinter. Gilbert Achcar menar att många kommentatorer gick från en överentusiastisk syn på processen som kort, fredlig och framgångsrik, till en syn som har vunnit mark de senaste åren:
– Den gamla stereotypa bilden har kommit tillbaka på ett nästan hämndlystet vis: ”För den här delen av världen är det bättre med diktaturer, annars får vi galna islamistiska fundamentalister som hugger huvudet av folk.” Det är samma syn som fanns innan upproren.
Han säger att det är en syn som har legat till grund för västs förhållningssätt till den här delen av världen:
– Det är ett förhållningssätt som har bidragit massivt till att skapa förutsättningarna för de värsta aspekterna av det som sker idag i regionen. Jag ska förklara hur.
Men först vill han reda ut begreppet ”den arabiska våren”. Han var, som sagt, emot det från första början. Inte för att han inte tyckte att det var ett fantastiskt uppror. Precis som de allra flesta både gladdes och häpnade han över det. Men eftersom han känner regionen väl och både kommer därifrån och arbetar med att förstå den, så hade han inga illusioner:
– När du känner regionen väl så vet du att det inte kommer att vara lätt, det kommer inte att vara fredligt och det kommer inte att vara kort.
För att förklara varför pekar han på historiens revolutioner. Den ryska. Den engelska. Den kinesiska. Men kanske framförallt den franska som satte igång en lång cykel av instabilitet, snabba förändringar och blodigt inbördeskrig i Frankrike. En process som många historiker idag menar inte tog slut förrän hundra år senare.
Gilbert Achcar menar att processen i arabvärlden bär liknande drag:
– Oavsett om det är monarki eller republik och oavsett om du talar om det saudiska kungadömet eller den syriska regimen, Marocko eller Libyen, så har du familjer som äger det mesta av ekonomin, men som också anser sig äga staten. De har specialstyrkor som skapats för att vara organiskt kopplade till regimen, och de kommer inte att släppa ifrån sig makten även om folket demonstrerar på gatorna ett helt år. De kommer inte ens att låta demonstrationerna hända. De kommer att skjuta för att döda. De kommer att döda och döda och döda. De kommer att kämpa till den sista soldaten i sina elitstyrkor. Så är det.
Därför var alla förväntningar på stora förändringar i regionen väldigt kortsynta, enligt Gilbert Achcar:
– Vi var flera som varnade för den här felaktiga bilden från början och försökte förklara att även om du vill kalla den förstå månaden för ”vår” så är det inte fråga om en vår utan om en långsiktig revolutionär process av det slaget jag nämnde tidigare. Den kommer att pågå i många år, det mesta tyder på årtionden.
Han förklarar att det är för att krisen i arabvärlden är av det djupa slaget. Att den verkliga roten till det arabiska upproret inte var demokratisering, även om det var en viktig aspekt. Vad som till slut gjorde despotismen outhärdlig var istället den omfattande sociala krisen. Upproren föregicks av många omfattande arbetarstrejker. Människor var trötta på dåliga arbetsförhållanden och löner. Samtidigt var arbetslösheten skriande, särskilt bland ungdomar och kvinnor.
– Den här regionen har världsrekord på arbetslöshet i de kategorierna. Det är inget sammanträffande att du har ett sådant här utbrott i ett område som har det rekordet.
En djup kris. Ett folk som vill avsätta de styrande. En regim som känner sig hotad. Ett läge som skapar en nyckelfråga anser Gilbert Achcar: vem kan leda folket i att störta de styrande? Han kallar det för ”problemet med det revolutionära ledarskapet”.
För att vi ska förstå detta problem tar han historien till hjälp och påpekar att det rör sig om en del av världen där alla försök till progressivt ledarskap har krossats. På 60-talet styrde Gamal Abdel Nasser Egypten och även om han var ledare för en militär regim så var det en regim som byggde på antiimperialism och införde sociala reformer. USA gillade inte Nasser-eran och ersatte den med Saudi-eran. Under Israels krig mot Egypten och Syrien 1967 använde USA ett ideologiskt vapen: den islamistiska fundamentalismen.
– De talade inte om ”den fria världen”. Ingen i den här regionen köper att USA skulle vara ”den fria världen” när dess närmaste allierade är den mest odemokratiska, den mest kvinnofientliga och den mest fundamentalistiska staten på jorden: Saudiarabien. Det var i allians med Saudiarabien som USA använde islamistisk fundamentalism som ett ideologiskt vapen mot nasserismen, mot vänstern, mot arabisk nationalism, säger Gilbert Achcar och fortsätter:
– Oljepriset steg drastiskt på 70-talet och Saudiarabien blev spelets mästare. Överallt i arabvärlden fick vi högerregeringar som använde islamistisk fundamentalism som ett vapen mot vänstern.
Efter en tid började dessa islamistiska fundamentalister att hota de styrande. Gilbert Achcar drar parallellen till historien om Frankensteins monster. De styrande hade skapat ett fenomen som slog tillbaka mot dem, säger han.
När upproren bryter ut 2011 bestod de i hög grad av en ung generation och Gilbert Achcar menar att en sådan inte spontant skapar det organiserade ledarskapet som behövs för att få till stånd en lyckad revolution.
– Du har en ung generation som går i täten och ett massivt användande av sociala medier och nya teknologier som gjorde det möjligt för dem att kringgå förtrycket och lyckas organisera alla de demonstrationer och möten som ni hörde talas om 2011. Tahrirtorget blev en modell. Till och med i Wisconsin sade de ”Walk like an Egyptian”, säger han och fortsätter:
– Men de hade inte det organisatoriska maskineriet som skulle ha gjort det möjligt för dem att förvandla denna första impuls till en varaktig förändring. Dessutom fanns det en annan opposition. En opposition som hade byggts upp under de tre senaste decennierna, på liket av den progressiva rörelse som en gång fanns: den islamistiska fundamentalismen.
Frankensteins monster.
Den här andra oppositionen hade en kontrarevolutionär natur i det att den motsatte sig revolutionärernas agenda lika mycket som regimens. Så det fanns alltså en revolutionär pol och två kontrarevolutionära: den gamla regimen och den reaktionära oppositionen mot den. Bristen på ledarskap i den revolutionära polen tillät situationen att urarta till en sammandrabbning mellan de båda kontrarevolutionerna, menar Gilbert Achcar:
– Det är vad som skedde 2013. Vad vi har nu är en total marginalisering av de människor som skapade revolutionen, särskilt de unga. Istället har vi konfrontationer mellan två kontrarevolutionära krafter på flera håll. Ta Egypten: där har vi den gamla regimen representerad av Sisi, som på många sätt är värre än Mubarak, och muslimska brödraskapet. Samma sak i Libyen och Jemen. Tunisien är ett specialfall: där råder en koalition mellan de båda kontrarevolutionära polerna. På vissa sätt är det bättre än en strid mellan dem.
Syrien är det mest flagranta fallet av dem alla, säger han. Där startade upproret på samma sätt som i de andra länderna. Det var ett fredligt uppror lett av unga människor som använde sociala medier för att organisera demonstrationer i byarna och på städernas gator. De möttes av en regim som inte ens tänkte göra sig av med presidenten för att stilla massrörelsen.
– Om du jämför Egypten och Tunisien med Libyen och Syrien och frågar dig varför presidenterna avsattes i de förstnämnda men inte de sistnämnda utan inbördeskrig så är det på grund av regimernas olika natur. I Tunisien och Egypten bygger regimen på en institution, armén i Egypten, polisstaten i Tunisien. Institutionen kan göra sig av med en man och ändå behålla makten. I Libyen och Syrien tillhör institutionen en man, en familj. Assad äger staten. Hans specialstyrkor kommer inte att överge honom. Det är ett brutalt förtryck som gör att folket till slut börjar organisera sitt eget försvar. Det leder antingen till inbördeskrig eller att revolutionen krossas helt.
Regimen i Syrien visste att det bästa sättet att skrämma stora delar av befolkningen och västvärlden var att främja den värsta islamistiska fundamentalismen i oppositionen, menar Gilbert Achcar. Det var därför som regimen under hösten 2011 – samtidigt som den dödade hundratals människor varje dag och grep tusentals av dem som startade upproret – släppte ut alla jihadister som fängslats under flera år.
– Många av dessa kan vi nu återfinna som ledare för de fundamentalistiska grupperna. På så sätt möjliggjorde regimen början på det som blev ISIS i Syrien. De har egentligen aldrig krigat mot regimen utan främst mot oppositionen, säger Gilbert Achcar och förklarar att ISIS och alla andra islamistiska fundamentalister är de fiender regimen föredrar:
– När du kan välja din fiende så väljer du den fiende som passar dig. De som skapade upproret från början krossades mellan regimen å ena sidan, och de islamistiska fundamentalisterna å den andra.
Gilbert Achcar kallar det för ”the clash of barbarisms”. En barbariernas sammandrabbning.
Men trots detta är det inte helt mörkt, enligt Gilbert Achcar. Precis som han började med att säga så är en revolution en långsiktig process. Så också ”den arabiska våren”. Den började med en revolutionär fas precis som alla revolutionära processer. Och precis som i andra liknande processer kom det en backlash. Vi är mitt i denna backlash. I en kontrarevolutionär fas. Och den här kontrarevolutionära fasen karaktäriseras av sammandrabbningen mellan två kontrarevolutionära krafter, ”the clash of barbarisms”, som Gilbert Achcar kallar det.
Betyder det att den revolutionära processen är död? Han tror inte det.
– Den potential som representerades av ungdomsradikaliseringen 2011 finns fortfarande kvar. Den har försvagats och marginaliserats för tillfället, men den finns där under askan och den kommer att blossa upp vid varje historiskt tillfälle. Vi såg det bland annat för några månader sedan när unga människor protesterade mot arbetslösheten i centrala Tunisien. Och Egypten är långt ifrån stabiliserat. Jag skulle inte ens satsa på att den nuvarande presidenten kommer att sitta de åtta år han tror att han har vid makten. Landet är explosivt. Situationen är explosiv, säger han och tillägger att det även finns hopp för Syrien:
– Jag hoppas innerligt att alla de här förhandlingarna leder till en kompromiss och till fred. Det allra mest brådskande ur en humanitär synvinkel är att stoppa kriget, stoppa katastrofen och dödandet och låta flyktingarna återvända hem. Samtidigt är detta också den viktigaste förutsättningen för att en revolutionär process ska kunna återupptas. När vi hade vapenstilleståndet nyligen skedde återigen demonstrationer på olika håll i Syrien. Potentialen finns där fortfarande. Men av olika anledningar vill inte gulfmonarkierna se en demokratisk revolution i Syrien. Den syriska regimen vill besegra revolutionen och göra om den till en sekteristisk, islamistisk sunnikamp. En demokratisk revolution är ett hot mot dem.
Gilbert Achcar menar att den dagen då oljan slutar att ha det värde den har idag så kommer många problem i arabvärlden att lösas. Oljan är en förbannelse. Alla de västländer som säger sig förespråka demokrati världen över samarbetar samtidigt med Saudiarabien. Västerländska regeringar stärker hellre despotiska regimer än uppmuntrar demokratiska rörelser i den här delen av världen. När Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, bestämde att Sverige inte skulle sälja vapen till Saudiarabien betraktades hon som galen av den styrande eliten i västvärlden, påpekar Gilbert Achcar som understrycker att oljan är en av nyckelfrågorna. Problemets kärna. Men återigen, han har inte gett upp hoppet:
– Det här är inte slutet på historien. Men det enda jag kan säga om framtiden är att om det inte skapas ett progressivt ledarskap som lyckas bereda vägen för en revolutionär rörelse, så kommer regionen att fortsätta sitt nedstigande i ett tillstånd av anarki och, sorgligt nog, barbari. Det är inte en fråga om optimism eller pessimism. Jag säger bara att det fortfarande finns hopp eftersom det fortfarande finns potential. Låt oss alla hoppas att den i slutänden kommer att segra.
Text och foto:
Emma Lundström
