• Den turkiska regimen fortsätter repressionen mot oppositionen • Många medlemmar från kurdiska HDP har arresterats • Landet går inte mot en öppen diktatur, men demokratin avlövas alltmer
”Vi beundrar ert sätt att upprätthålla lag och ordning”, så föll den dåvarande amerikanske försvarsministern Casper Weinbergers ord vid ett officiellt besök i Turkiet i början av 1980-talet när han preciserade USA:s hållning till den junta som under ledning av Kenan Evren 1980 genom en kupp tillskansat sig makten i landet. Likaledes såg USA och västvärlden mellan fingrarna på militärkupperna 1960 och 1971. Att USA, Nato och EU i förra veckan gav sitt fulla stöd till den turkiska regimen, när den inledde väpnade aktioner mot PKK och massarresteringar av oppositionella krafter, var inte någon blixt från klar himmel utan gammal väl beprövad geopolitik (se Internationalen 31/15).
Dess historiska rötter sträcker sig bakåt till det kalla krigets dagar och ett tal av USA:s president Harry Truman 1947 där han betonade att Turkiet (och även Grekland) var av nationellt vitalt intresse för USA, och att man med alla medel skulle tillse att dessa länder blev kvar i den västliga hemisfären. Kort därefter, 1952, anslöts så Turkiet till den västliga försvarsalliansen Nato. Det är också bara att titta på kartan, där Turkiet befinner sig i skärningspunkten mellan Europa och Asien, och nära Ryssland, för att förstå vilket strategiskt läge landet har.
I den försvarspolitiska uppgörelse som Turkiet nyligen ingick med USA statueras följande: att Turkiet ansluter sig till alliansen mot IS, att USA får använda sig av sin flygbas İncirlik vid bombuppdrag mot IS och att en buffertzon ska skapas på gränsen mellan Turkiet och Syrien, en zon som är tänkt att sträcka sig 100 kilometer in i Syrien.
Vad är då meningen med denna buffertzon? Det primära är att rensa bort IS, som idag kontrollerar ungefär halva gränsen mellan länderna, från området. För USA handlar det nog också om att ge de rebeller som tränas av amerikansk militär i kampen mot Assadregimen ett säkert basområde. Obamaadministrationen har också i dagarna annonserat en upptrappning genom att man meddelat att amerikanskt stridsflyg får sättas in mot syriska regeringsstyrkor för att försvara de av USA stödda rebellerna.
Turkiet har dock delvis en annan agenda än USA. För regimen Erdoğan handlar det här om, förutom att reducera den syriska flyktingströmmen in över gränsen till Turkiet, att primärt försvaga den kurdiska gerillan YPG/YPJ. Gerillan har haft stora framgångar i striderna mot IS, inte för inte har den amerikanska försvarsministern, Ashton Carter, uttalat att gerillakämparna är ”extremt effektiva på marken”.
I Syrien styr kurderna i den autonoma regionen Rojava över tre kantoner: Aifrin, Jazira och Kobane. Med sina framgångar mot IS har man lyckats att binda samman Jazira och Kobane, och den turkiska regimen vill för allt i världen inte att man även ska lyckas binda samman Aifrin med dessa områden till ett sammanhängande styre. Den proklamerade buffertzonen sträcker sig också över området mellan Kobane och Aifrin. Det rapporteras även redan om att byar längs med gränsen som kontrolleras av kurderna utsatts för turkisk artillerield.
Hur agerar då regimen Erdoğan på hemmaplan? Går Turkiet mot diktatur? Av de 1 300 medborgare som arresterats vid en razzia över hela landet uppges bara en liten minoritet vara sympatisörer till IS, varav tydligen de flesta också släpptes redan efter en kort tid. Lejonparten av de arresterade tillhör den revolutionära vänstern och/eller kämpar för den kurdiska saken. Många av de arresterade tillhör också HDP, det kurdiska vänsterparti som i parlamentsvalet i juni erhöll 13,1 procent av rösterna och 80 platser i parlamentet.
Erdoğan har även uttalat sig om att han vill häva HDP-ledamöternas åtalsimmunitet, utifrån anklagelsen att de skulle stödja terrorism. En förundersökning har också inletts mot HDP:s ledare, Selahattin Demirtaş, för som det sägs ”uppmaning till våld”.
Det som verkar vara Erdoğans och hans parti AKPs strategi för tillfället är att snabbt få till stånd ett nyval, ett scenario som även Erdoğan i helgen uttalade sig för. AKP kalkylerar då med att under det rådande nationella kristillståndet få egen majoritet, att regimens repression ska försvaga HDP så att de ramlar under parlamentets tioprocentsspärr, och att det ska bana väg för författningsändringar vilket är tänkt att ge Erdoğan en ökad enväldig makt. Turkiet går inte mot en renodlad diktatur, men den borgerliga demokratin är på väg att avlövas alltmer.
Anders Karlsson
