Ett modernt radikalt vänsterparti ska inte behöva ödsla energi på stadge- och gränsdragningsfrågor skriver Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet i en debattartikel apropå Vänsterpartiets öppnande för uteslutningar.
VÄNSTERPARTIET. En fullständigt onödig konflikt hemsöker i dagarna Vänsterpartiet, ja faktiskt ett smärre trauma för många medlemmar som för tankarna till de tristaste perioderna av sektgräl i vänstern. Den gångna helgen beslutade partiets styrelse med de knappa röstsiffrorna 12-10 att karaktärisera den så kallade International Marxist Tendency, IMT, som ett eget, internationellt ”trotskistiskt” parti. Medlemmar i Vänsterpartiet måste välja, antingen medlemskap i IMT eller i Vänsterpartiet.
Bakgrunden är att suppleanten i partistyrelsen sedan 2012, Peter Möller från Umeå, försäljer IMT:s svenska tidning Revolution, tidigare kallad Avanti, och att flera aktiva medlemmar i Vänsterpartiet och Ung Vänster stödjer IMT. Hundratals medlemmar i Vänsterpartiet har protesterat mot att ställa anhängarna av Revolution inför ultimatum och manat partistyrelsen att släppa frågan. ”Högt till tak och långt till dörren”, har varit mottot.
Utan att här gå in på detaljer i stridsfrågorna står en sak klar. Ett modernt radikalt vänsterparti ska inte behöva ödsla energi på denna typ av stadge- och gränsdragningsfrågor. Om Peter Möller och hans kamrater kring tidningen Revolution är med i, stödjer eller bara gillar International Marxist Tendency borde inte vara något formaliaproblem. I ett pluralistiskt vänsterparti hade de bara utgjort en av många strömningar, åsiktsriktningar och tendenser. Deras kritik hade luftats och bemötts politiskt helt öppet, den politiska diskussionen hade ersatt paragrafexercis.
Socialistiska Partiet har sedan sin tillkomst i slutet av 1960-talet förespråkat tendensfrihet i arbetarrörelsen och vänstern. Med det avses att medlemmar med gemensamma idéer, kritik och perspektiv öppet kan träffas, författa inlägg och ställa förslag till kongresser och ledande organ. Den modellen har funnits i vänstern och arbetarrörelsen på många håll i världen där vänster- och arbetarpartier ibland till och med varit som paraplyorganisationer eller parlament för många olika politiska riktningar och formationer. I vår vision har, alltsedan vår rörelses tillkomst, legat idén om att samla alla radikala vänster- och arbetarrörelsekrafter inom ett brett och pluralistiskt parti för att både nå maximal styrka och utveckla våra politiska perspektiv gemensamt i full frihet.
I Socialistiska Partiet självt och i vår världsrörelse Fjärde Internationalen, har tendensfriheten varit självklar, alla medlemmar har rätt att sammansluta sig för att hävda en kritisk ståndpunkt och driva olika förslag. Minoritetstendenser av viss storlek har haft rätt att, på organisationens bekostnad, resa runt och argumentera för sin linje, få sina inlägg spridda till övriga medlemmar och vara representerade i partiledningen. Istället för korridormygel och kompisgäng som agerar bakom kulisserna är avsikten med tendensfriheten att stimulera politisk debatt, där olika perspektiv bryts mot varandra och människor utvecklas politiskt.
I Sverige har två olika traditioner motverkat inriktningen mot tendensfrihet i arbetarrörelsen, den parlamentariskt byråkratiska och den stalinistiska. När socialdemokratin i slutet av 1920-talet var på väg att bli, vad forskningen kallat ett ”hårt parti”, trängdes den tidigare kulturen av olika öppna politiska riktningar och fraktioner tillbaka i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Det ”enade” partiet utan tydliga åsiktsformationer handlade om att likrikta åtminstone socialdemokratins ledande kretsar inför riksdagskompromisser och regeringsmakt. Att mängder av åsiktsriktningar levde vidare liksom strider även i våra dagar, kunde inte förhindras, men kampen förs ofta på ett fördolt sätt och som personfrågor, vid tillsättningar och omröstningar. Den parlamentariskt byråkratiska modellen blev tidigt norm inom det etablerade svenska partilivet. Att bilda en politisk ”fraktion” framstår som illojalt och splittrande, medan mygel i valberedningar och diffusa tillhörigheter utan politisk plattform som ”traditionalist” eller ”förnyare” anses normalt.
Den stalinistiska versionen av ”demokratisk centralism” var på andra sidan länge regel inom det svenska kommunistpartiet. Den har framställts som ”leninistisk” men hade inte mycket att göra med partikulturen i bolsjevikpartiet under Lenins tid före maktövertagandet. Bolsjevikpartiet var som en kokande gryta av olika perspektiv och åsiktsriktningar med sina tidningsorgan och företrädare som även utåt kunde hävda sin mening. Ja, bolsjevikledare som Zinovjev och Kamenev kunde till och med offentligt motsätta sig bolsjevikpartiets planer på maktövertagandet i oktober 1917. Det var i egenskap av den statsbärande diktaturens parti som bolsjevikerna i början av 1920-talet förbjöd fraktioner som en tillfällig nödåtgärd. Med Lenins död 1924 och den så kallade ”bolsjeviseringen” upphöjdes det provisoriska till princip, både för det sovjetiska kommunistpartiet och dess bundsförvanter runt om i världen. För det nybildade svenska kommunistpartiet blev den stalinistiska versionen av ”demokratisk centralism”, där formerade politiska tendenser och olika riktningar betraktades som partifientlig fraktionalism, en järnhård partilag. Gång på gång uppspårades och rensades partiet från ”partifientliga fraktioner” i förödande destruktiva processer där kamrater plötsligt förklarades vara fiender, gärna brännmärkta som ”trotskister”, ”titoister”, ”högeropportunister” eller ”vänsteravvikare”.
Med den stalinistiska kommunismens fall och kommunistpartiernas omställning till reforminriktade vänsterpartier ersattes den stalinistiska centralismen av den etablerade parlamentariska kulturen, åtminstone i Sverige. Ja, i själva verket tycks övergången varit ganska smärtfri och skillnaden inte oöverbryggbar. Till skillnad från i den äldre kommunistiska strukturen är friheten långt större för den enskilda medlemmen att tycka och tänka fritt, liksom att prioritera och göra vad den vill. Ingen hänvisar längre till partibeslut, partidisciplin och arbetsplikt. Men, liksom tidigare är det inte accepterat att inom partiet forma aktiva och kollektiva politiska riktningar med alternativa perspektiv. I den meningen övergick den gamla partimodellen smidigt i den nya parlamentariska.
Ett argument mot tendensfrihet är att den skulle motverka partidemokratin och att ”alla medlemmar ska ha samma möjligheter till inflytande.” Invändningen bortser ifrån den väldiga skillnaden i möjligheter till inflytande mellan enskilda medlemmar och en partiledning i ett modernt parti med alla de resurser, både materiella, personella och politiska, som koncentreras i dess händer. Det gäller även när partiledningen är demokratiskt tillsatt. I själva verket har ju diskussionen kring problemet med toppstyrning, byråkratisering och försvagat medlemsinflytande följt det moderna partisystemets utveckling de senaste hundra åren. Idag är det en diskussion som är än mer akut när partiapparater gjort sig mer oberoende av aktiva medlemmar till förmån för spinndoktorer, PR-byråer och mediakontakter – det hela finansierat i allt mindre utsträckning av en aktiv medlemsbas. Om ”alla medlemmar ska ha samma möjligheter till inflytande” måste de också utan ängslan ges möjlighet att formera sig och gemensamt driva sina ståndpunkter.
I dagens digitala och gränslösa informationsålder bör nog den centraliserade byråkratiska partimodellen dessutom betraktas som historia, därav det skärande gnisslet från friktionen när Vänsterpartiets stadgar möter realiteternas pluralism. Få vänsterpartier klamrar sig idag fast vid den, ska vi säga, mer monolitiska partinorm som Vänsterpartiets styrelse försöker upprätthålla. Danska Enhedslisten, tyska Die Linke, Socialistiska partiet i Nederländerna, Left Unity i Storbritannien förstås, liksom brittiska Labourpartiet, Partie de Gauche och NPA i Frankrike, Podemos i Spanien, Bloque Socialistiska i Portugal, Syriza i Grekland… alla inrymmer de, som pluralistiska vänsterpartier, olika tendenser, strömningar och plattformar som artikulerar sig i stora och små frågor, övergripande som omedelbara. Ja, även det amerikanska Socialist Party USA som Jonas Sjöstedt tillhörde när han bodde där, har tendensfriheten inskriven i sitt “Points of Agreement”. I punkt 4 kan man läsa: ”Vi är en ’multi-tendens-organisation’. Vi utgår från våra principer och formar ett gemensamt program, men våra medlemmar har olika underliggande filosofier och åsikter om världen. Därför förkastar vi avantgardetänkande och demokratisk centralism.”
Naturligtvis finns svårigheter även med denna brokiga frihetlighet; vänsterns motståndare hetsar om splittring, oenighet i underordnade enskildheter kan förstoras, organiserade tendenser kan bli sig själva nog, gruppegoism glömma det gemensamma. Varje organisationsmodell har sina baksidor som måste hanteras. Men för en vänster som tänker sig att lämna marginaltillvaron och bli till en folklig massrörelse i vår egen tid finns ingen återvändo. Samhällets egen radikala pluralism kommer att –och måste – tränga fram i organisationerna med all sin brokiga spretighet. De olika politiska viljeriktningarna och strömmarna måste hanteras politiskt i öppen diskussion och erfarenhetsbyte. Alternativet är den ängsliga scanningen av stadgebrott och formaliagränser som kanske kan fylla ett partisekretariat med känsla av handlingskraft, men suger energi och glädje från dem som bara vill kämpa.
Håkan Blomqvist
LÄS OCKSÅ
9/4. Uteslutningar kan bli resultatet av V-möte
9/11. V-beslut: Revolution är ett konkurrerande parti
