Som en reaktion på Tord Björks artikel om Nordiska Fredsdagarna i Degerfors som publicerades i Internationalen nummer 34 har Håkan Blomqvist skrivit följande inlägg:
Det så kallade Fredsmötet i Degerfors refererades i Internationalen nr 34/16 som ”litet men naggande gott”. Av innehållet att döma tycks det snarare ha utgjort ett försök att gifta ihop den hedervärda fredskamp som vänder sig mot militär upprustning, kärnvapenhot och svenskt Natomedlemskap med några av de mest antidemokratiska resterna från 70-talsvänstern. Rester som numera legitimerar Assad-diktaturen i Syrien och Putinregimens anspråk, i namn av fred och antiimperialism. Bland föreläsarna på mötet var norske forne maoistledaren Pål Steigan som, enligt referatet, gladdes åt den ryska militära insatsen i Syrien, Anders Romelsjö som länge utmärkt sig för sitt urskuldande av Assadregimen och Jan Myrdal med sina oöverträffade meriter i diktaturstöd.
Nej, vi ska inte anklaga seriösa deltagare med något “säg mig vem du umgås med”, men av referatet att döma tycks Degerforsmötet knappast haft kampen för demokratiska fri- och rättigheter som oundgänglig del av fredskampen högt på agendan, utan tvärtom ha präglats av vad som internationellt går under benämningen “campism”, det vill säga kallakrigsföreställningen om världen som delad i två läger. Det var det synsätt som fick kommunister att urskulda stalinismen i öst och olika självföreställda demokratianhängare att göra gemensam sak med det imperialistiska USA och västblocket. På ett liknande sätt urskuldar dagens “campister” den ryska imperialismen och dess intressen gentemot västmakterna, vilka i sin tur finner lojala marionetter bland liberaler och många socialdemokrater.
För en demokratisk antikapitalistisk vänster måste lojaliteten tvärtom vara med de folk som förtrycks av såväl väst- som östimperialism med dessas olika underhuggare. Kampen för demokratiska och sociala rättigheter skär rakt igenom maktblocken och måste stöttas oavsett stormaktspolitiska hänsyn. En fredskamp som nonchalerar de förtrycktas berättigade kamp för frihet är i bästa fall provinsiellt enögd och en slags “nyttig idioti” för regimer som ostört vill slakta sin befolkning. I värsta fall en ren drängtjänst åt härskarklasser med falska fredsbudskap.
Degerforsmötet framhålls också som något av ett mönster för samverkan mellan olika folkrörelser. Ja, det kan mycket väl vara så att arrangörerna lyckats sy ihop ett antal genuina uttryck för nordiska fredssträvanden. Det gör emellertid inte innehållet ovidkommande, tvärtom. Arrangörerna tycks ha beklagat sig över bristen på aktiva fredsopinioner i de olika länderna, mitt i nutidens skrämmande upprustning. Den bristen lär inte avhjälpas om fredssamverkan regleras genom krafter som med rätta anklagas för att rättfärdiga diktaturterror och så kallad “Putinvänster”.
I dagens komplexa världssituation är det lätt för solidaritetskämpar och fredsaktivister att annekteras av långt starkare krafter. Motståndare till svenskt Natomedlemskap riskerar att stödjas av ryska stormaktsintressen, demokratikämpar i Ryssland av amerikanska. Anhängare av den syriska demokratiska revolutionen överflyglas på oppositionssidan av reaktionära islamister sponsrade från regionala stormakter, kurdiska frihetskämpar blir beroende av amerikanskt stöd, den turkiska Erdoganregimen söker leja syrier för sin sak och så vidare. Egentligen skiljer sig detta i grunden inte från läget under kalla kriget då ungerska, tjeckiska och polska arbetaruppror hyllades från västimperialismen medan Moskva i eget intresse sökte göra koloniala befrielserörelser till sina verktyg.
Det finns bara en väg ur detta, det är sträng politisk självständighet samt att till det yttersta lita till egna krafter och solidariteten från världens förtryckta. Alla tvingas till kompromisser, ingen har rena händer när kamp övergått i våld och krig. Men den klara och förankrade kompassriktningen måste vara självständig kamp för alla förtryckta folks politiska och sociala rättigheter. Den riktningen måste också ligga till grund för även vår fredskamp i norr om vi inte ska förvandlas till just nyttiga idioter i härskande klassers tjänst. Mötet i Degerfors utgör ett åskådningsexempel på just detta.
Håkan Blomqvist
Internationalen svarar:
Värderingen när Tord Björks artikel publicerades var att den har ett nyhetsvärde och att sökandet efter en fredsrörelse i dessa krigshetsartider gjorde den relevant. Fredsmötet i Degerfors är emellertid, precis som Håkan skriver en politiskt mycket problematisk sammankomst och det var olyckligt att Internationalen publicerade artikeln med en så positiv inramning och i okommenterat skick. Vi har brustit i vår bedömning, och vi har blivit en erfarenhet rikare.
Internationalens redaktion
