Författaren och journalisten Bengt Nerman har avlidit, 93 år gammal. Kanske är han mest känd för sin tid som lärare på Journalisthögskolan i Stockholm, som han dessutom var med och grundande. Bengt Nerman skrev också flera kritiska läroböcker i ämnet journalistik, som Den offentliga lögnen (1997) i vilken han hävdar att det inte finns någon objektiv journalistik och att nyhetsförmedlingen i viss mån är en sorts teaterföreställning.
Framför allt varnade Bengt Nerman för faran med massmediernas kommersialisering, långt innan Stampenkris och ”clickbaits” – det vill säga att nyhetsvärdet bestäms efter hur många klick en artikel får på internet.
”Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag”, skriver han i Den offentliga lögnen.
Jag hade aldrig Bengt Nerman som lärare när jag gick på JMK. Då hade han sedan länge gått i pension. Däremot hade jag under en period en del kontakt med honom i egenskap av forskare, när jag skrev min magisteruppsats i historia om hans far socialisten Ture Nerman.
Redan innan jag kontaktade Bengt fick jag en sorts varning av personalen på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, om att sonen Nerman hade en mycket komplicerad relation till sin far. Han levde i ett sorts permanent fadersuppror, som, om jag har förstått rätt, grundades i vad han upplevde som faderns motsägelsefulla liv. Ture Nerman var radikal på utsidan, men levde ett småborgerligt privatliv, enligt sonen.
Utan tvekan var pappa Nerman en av de mest radikala politiker vi har haft. När sonen Bengt föddes 1922 hade Ture Nerman sedan fem år tillbaka – då han mitt under brinnande världskrig reste med Zeth Höglund till en obskyr liten fredskonferens i den schweiziska byn Zimmerwald – varit nära allierad med en viss Lenin.
Tillsammans med Zäta Höglund grundade han det svenska Kommunistpartiet, uteslöts senare av stalinisterna, men kämpade på tillsammans med Karl Kilbom i ett eget från Moskva självständigt kommunistparti, men lämnade även det innan det spårade ur under Nils Flygs ledarskap. Han reste till Spanien som journalist under inbördeskriget, och han satt i fängelse 1940 för att ha skrivit kritiska artiklar om Hitler, i Sverige, vilket man inte fick göra då.
Men precis som Bengt menade att nyhetsjournalistik är en sorts teater – aldrig den exakta sanningen utan en dramatisering – menade han att pappa Tures offentliga liv också var en sorts dramatisering och att han privat var något helt annat:
”Han var rädd för verkligheten, därför skapade han en roll där han kunde besvärja och behärska verkligheten och kom att evigt söka pjäser där hans roll passade – och blev de offentliga dramernas fånge. Och: när den sista stora pjäsen – kampen mot Hitler – var över hamnade Ture i ett tomrum, utan scen, utan pjäs, utan medspelare, framför allt: utan publik”, skriver Bengt i ett brev till mig.
Hur Ture Nerman var som privatperson och framför allt som pappa fick jag också antydningar om av Bengt, som ibland kunde berätta mycket privata historier. Men samtidigt ville han ibland inte berätta något alls, men lovade istället att jag snart skulle få veta allt när han blev klar med den bok han höll på ett skriva om sin far. Det skulle bli den slutliga uppgörelsen med pappa Ture, förstod jag, och enligt de insatta på Arbetarrörelsens Arkiv hade Bengt kämpat halva sitt liv med den boken. Den blev vad jag har förstått aldrig klar. Förhoppningsvis finns i alla fall utkastet till ett manus som kan arkiveras och göras tillgängligt för framtida forskning.
Bengt Nerman dog den 14 augusti 2016 i det hus han ärvt av sin far i Grönvik på Blidö i Stockholms skärgård. ”Sovjetrepubliken Grönvik” som Ture kallade den och där han en gång i tiden låtit den röda fanan vaja istället för den svenska, och där hade han gömt röda flyktingar från Finland efter inbördeskriget. ”Där vigdes jag, i juni 1923 och under den hissade röda fanan, till Sovjetrepublikens chef. Hela min barndom och ungdom blev på detta sätt en blandning av lek, teater och allvar”, skriver Bengt i ett av sina brev till mig: ”Jag blev ju utsedd till Tures politiska arvtagare långt före min födelse och har fått jobba hårt för att förstå vad det skulle innebära. Vem var det jag skulle ta arv efter?”
Mot slutet av sitt liv blev Ture Nerman mer konservativ, om än fortfarande socialdemokrat, och förespråkade svenskt Nato-medlemskap.
Per Leander