Filmen Bortom Lampedusa – med Gianfranco Rosi som regissör – ger oss en närbild av flyktingars svåra kamp i dess korsande av Medelhavet på väg mot Europa. Tidigare i år vann filmen en Guldbjörn som bästa dokumentär vid festivalen i Berlin. Nu går Bortom Lampedusa upp på svenska biografer.
Vi lever i en tid av en förvärrad global flyktingtragedi. Enligt FN:s organ UNHCR har antalet människor på flykt i vår värld ökat från 60 miljoner 2014 till dagens 65 miljoner. För ett år sedan blixtbelystes denna tragedi när bilden av Alan Kurdi, den lilla treåriga pojken vars döda kropp spolats upp på stranden, kablades ut över världen. Denna brutala påminnelse fick dock inte de europeiska länderna att slå om sin politik i en mer generös riktning. Tvärtom har alltfler stängsel rests, människor tvingats ut på allt vanskligare färder och ett ökat antal offer begravts på Medelhavets botten.
Lampedusa är en italiensk ö i Medelhavet mellan Sicilien och Nordafrika. Ön har ungefär 6 000 invånare på en yta av 20,2 kvadratkilometer. Lampedusa är den första destination som flyktingar från Nordafrika på väg mot Europa anländer till. Härifrån nås vi också ständigt av uppgifter om alla människoliv som gått förlorade i den riskfyllda färden över havet.
Rosis berättartekniska grepp är att han hela tiden låter oss pendla mellan två olika situationer eller, mera exakt, två olika världar: dels den saktmodiga relativt ljusa och harmoniska vardagslunken bland Lampedusas fiskarbefolkning, och dels den mörka hårda verkligheten som är flyktingarnas kamp för att klara livhanken – och drömmen om ett annat bättre liv
I den ena världen är en knappt tioårig pojke centralgestalten, en pojke som ges mycket kärlek och möjlighet att upptäcka och benämna livet. Vi får bland annat följa honom i sin lek med slangbellor, försök att lära sig ro, som medföljande sjösjuk på havsturer, och när han i klassrummet stiftar sin första bekantskap med det engelska språket – ett liv som känns fullt av möjligheter.
I den andra världen får vi i närbild se hur svårt medtagna människor räddas från överfyllda rangliga farkoster och hur man även tvingas att räkna in lik från drunknade människor eller flyktingar som inte klarat färden tätt ihoppackade i trånga lastutrymmen. Rörande är även när en yngling från Nigeria berättar om sin långa resa med i det närmaste övermäktiga strapatser; flykten från Boko Harams skräckvälde i hemlandet, dagar av hunger och törst genom Saharaöknens vidsträckta sandmarker där den enda desperata utvägen för att klara livhanken blir att dricka den egna urinen och en lång tid i Libyens ruggiga fängelser innan han väl tar sig ut på den sista etappen över Medelhavet.
I en intervju i Dagens Nyheter 2/9 berättar Gianfranco Rosi att han totalt vistades hela 18 månader på Lampedusa med omnejd och att han de första fyra månaderna överhuvudtaget inte filmade: – Jag väntade på en ny kamera, men var inte heller redo för att filma.
Jag uppfattar det också som att en hemlighet bakom filmens förmåga att nå fram till oss är att Rosi tagit en sådan tid i anspråk för att förankra sig på Lampedusa med hela dess liv, glädje och problematik, att han på något vis blivit ett med landskapets andhämtning. Och den andra hemligheten är just att han så väl lyckas spegla kontrasterna mellan ljus och mörker, de två världarnas antipod.
Det är på något skakiga ben som jag lämnar biosalongen, efter den starka inre rörelse som Bortom Lampedusa framkallat, men jag bär med mig Rosis ord om att hans film är ”ett långt skrik på hjälp” – vi vi kan bara hoppas att han på något sätt med sitt rop blir bönhörd.
Anders Karlsson
FILM
Bortom Lampedusa
Regi: Gianfranco Rosi
Premiär i Sverige: 2 september