Det är något visst med att tillbringa en helg tillsammans med människor som alla strävar i någorlunda samma riktning. Som vill ett annat samhälle och är beredda att arbeta för det. Som drömmer om ett socialt och ekonomiskt jämlikt samhälle präglat av miljö- och klimatmässig hållbarhet. Ett samhälle av, med och för alla. Oavsett hur var och en tänker sig vägen dit.
Det är också något visst med vandrarhem. Ett hem för vandrare. Ett folkligt sätt att upptäcka Sverige.
Borghamns vandrarhem ligger alldeles intill Vätterns klara, djupa iskalla vatten. Byggnaderna huserade slavarbetare fram till 1901. Arbetsföra män som hamnat på ekonomiskt obestånd och fick tillbringa resten av sina liv med att slita hårt i ortens stenbrott. Ett brott som fortfarande är i drift. Vandrarhemmet var också under många år en hushållskola för flickor. Så sent som på 90-talet.
När vi anländer på fredagen böljar rågfälten och solen slickar den frodiga sommargrönskan och glittrar i vågskvalpet. Flera av forumdeltagarna är redan på plats. Forumorganisatörerna Peter Widén och Christer Hultberg kör i skytteltrafik för att hämta dem som kommer med tåget till Mjölby. Somliga av oss har rest längre än andra.
Vid ett av borden sitter Dianne Feeley. Hon är en pensionerad bilarbetare från Detroit i den amerikanska delstaten Michigan. Hon är också aktiv i Labor for Bernie. En fackföreningssammanslutning som stödjer Bernie Sanders. Vi delar middag och samtalet tar fart omedelbart. Hon har haft ett aktivt politiskt liv och är full av berättelser. Dessutom delar vi ett gemensamt intresse: gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders. Medan solen så sakteliga går ned vid horisonten och färgar Vättern gyllengul och rosaröd, flödar idéer och tankar i den ljumma sommarkvällen.
Forumet är igång.
På lördagsmorgonen fylls samlingssalen till sista stol medan deltagarnas barn tas om hand av organisatörerna för sådana aktiviteter som glass, bad och skattletning.
Det är Paula Mulinari som inleder det späckade forumschemat. Hon är lektor på Malmö högskola och förklarar hur exkluderande och exploaterande rasism utgör en möjlighet för kapitalet att ha ett låglöneproletariat. Migrationsöverenskommelsen är ett exempel på båda formerna av rasism: stäng gränserna och låt arbetsgivarna bestämma vilka som ska få jobb och därigenom uppehållstillstånd. Paula Mulinari menar att migrationsöverenskommelsen innebär en försvagning av hela arbetarkollektivet. Trots detta har fackens tysthet varit öronbedövande.
Under föredraget har åskan mullrat över Vättern och regnet piskat mot den törstiga gräsmattan utanför de höga fönstren. Efter lunch har det klarnat och solen tittar fram igen när Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Socialistiska Partiets Kjell Östberg ger sig i kast med det politiska läget i Sverige. Inkomstklyftorna. Borgerlighetens lek med SD-
klingande retorik. Välfärden. Det parlamentariska arbetet och det utomparlamentariska. Hur social rättvisa kan byggas. Kopplingen mellan arbetsmarknaden och asylrätten. De otrygga jobben.
Jonas Sjöstedt påpekar att det just nu finns den starkaste vänsterrörelsen i Europa sedan strax efter andra världskriget. Samtidigt understryker han vikten av det parlamentariska arbetet och menar att ”rörelser är alldeles utmärka, men partier är också nödvändiga”.
Kjell Östberg talar om den allmänna attacken mot demokratin i Europa och hur den politiska mitten har imploderat. Han anser att parlamentarismen i sig är en återvändsgränd. Rörelsen är viktigast.
Efter fikat är det dags för en intensivkurs om gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders. Det är bara några dagar kvar till det avgörande primärvalet i Kalifornien och rörelsen är starkare än någonsin, utan planer på att packa ihop.
Vi får hälsningar från Central Ohio Grassroots for Bernie Sanders – det Sandersnätverk i Columbus i delstaten Ohio, som Internationalens läsare har fått följa under det senaste året – och Dianne Feeley berättar om Labor for Bernie och om rörelsens planer inför framtiden. Först kommer det att vara stora socialistiska möten när Demokraterna håller nomineringskongress i juli. Sedan fortsätter rörelsebygget.
Känslan efter samtalet om Sandersrörelsen är att hoppet finns i USA just nu. Den känslan tar vi med oss till middagen och den magnifika solnedgången.
Solen skiner över söndagen. Barnen får skattjakt och tårta medan vi andra får brinnande klimatdebatt. Aktivisten och författaren Andreas Malm pratar om den stora framtidsfrågan. Om sambandet mellan klimatkris och revolution och hur en varmare värld skapar fler konflikter. Om varför relativt få människor gör motstånd mot den katastrofala utvecklingen och om hur ett motstånd skulle kunna bedrivas. Om hur de som drabbas hårdast av krisens effekter har svårast att slå tillbaka mot den kapitalism som ligger bakom utvecklingen. Och om klimatförändringarnas inblandning i orsakerna till kriget i Syrien. Bland annat.
Författaren och journalisten Shora Esmailian har varit på aktionen Ende Gelände som hölls i maj i Tyskland med syfte att stoppa kolbrytningen i landet. Hon berättar om hur civil olydnad användes för att åtminstone tillfälligt stoppa svenska Vattenfalls största brunkolsgruva i södra
Tyskland och sätta fokus på den planerade försäljningen av verksamheten.
Sedan berättar Mikael von Knorring om arbetet med Vänsterpartiets ekologisk-ekonomiska klimatprogram ”Eko-Eko” som nyligen antogs på V-kongressen och som kommer med förslag på hur ”social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser”.
Innan det är dags för frågor får vi också höra Lasse Henriksson som sedan länge är fackligt aktiv på Volvo personvagnar i Göteborg. Han talar om hur användningen av fossila bränslen är så oerhört tätt sammanlänkad med kapitalismen att det krävs starka folkliga krafter för att bryta utvecklingen. Klimatfrågan är en maktfråga, menar han och fokuserar på vikten av att bygga en massrörelse som utmanar kapitalet på djupet.
Eftermiddagen ägnas åt kriget i Syrien. Håkan Blomqvist, Martin Fahlgren och Sven Jinton pratar om landet där befolkningen krossas inifrån och där de demokratiska krafterna behöver allt stöd de kan få. Fem miljoner syrier befinner sig på flykt utanför landet. Sju miljoner är internflyktingar. Situationen är bortom alla beskrivningar. Sven Jinton menar att det minsta vi i Sverige kan göra är att protestera.
Socialistiska Partiet samlar in pengar till medicinsk utrustning och en ambulans i den brinnande staden Aleppo.
Alla talare verkar vara eniga om att freden är en förutsättning för den demokratiska kampens seger. Som det nu är håller de demokratiska krafterna på att utplånas.
Det är med tungt hjärta vi går ut i den bländande kvällssolen. Men barnens lek, de vindlande politiska samtalen och doften av syren, vildrosor och sjövatten påminner om tidigare somrar och sommarläger där de vuxna har diskuterat socialistiska vägar mot en jämlik och hållbar värld medan barnen har spunnit fantasins vävnader och somnat med tryggheten under huvudkudden. Precis så som barnen i Aleppo borde få ha det.
Våra tankar och åsikter och politiska program förändrar ingenting för dem just nu. Men förhoppningen måste vara att ihärdig socialistisk aktivism och rörelsebyggande förändrar världen på sikt. Också för barnen i Aleppo. Under tiden får vi göra vad vi kan.
På måndagsmorgon lämnar vi Borghamn bakom oss och färdas på småvägar genom ett Sverige som firar Nationaldagen. I Vadstena går ett gäng nunnor förbi den stora klosterkyrkan och i Linköping sitter folk i bilkö för att få sjunga nationalsången. Vi planerar inte något firande. Vi planerar för en annan värld.
Vi pratar om hur rörelsen för Bernie Sanders kan förändra USA, hur torkan på Gotland kan väcka människors medvetenhet kring klimatkrisen och hur oerhört viktigt det är att mötas och diskutera politik, att inte passiviseras, att fortsätta kämpa för det vi tror på. Hela vägen fram och vidare.
Text och foto:
Emma Lundström
