I New Orleans krävdes en naturkatastrof. I Sverige är omvandlingen lågmäld, men genomgående. Lars Henriksson skriver om kampen mellan rätten att bo och viljan att göra profit och om viktig litteratur för bostadskämpar
När jag för tio år sedan besökte New Orleans för att träffa människor som klamrade sig fast i den nyss orkandrabbade staden stötte jag på ett citat av den republikanske politikern Richard Baker: ”Vi rensade äntligen upp i de offentligt ägda bostadsområdena i New Orleans. Vi kunde inte göra det. Men Gud kunde.”
Med egna ögon såg jag de områden han talade om: de enkla men solitt byggda tegelhusen som klarat sig utmärkt genom stormen stod nu tomma, omgivna av nya stängsel. Rakbladstråden glittrade i vårsolen. För det var inte Katrina som omvandlade New Orleans. Det var den medvetna politik som Baker och hans fränder förde som omvandlade staden till en våt nyliberal dröm när väl vattnet dragit sig tillbaka.
Bilden av de utrymda hyreshusen kommer för mig när jag läser två nyutkomna böcker om svensk bostadspolitik. För också här klassomvandlas städer, men mer subtilt, utan att ta vare sig naturkrafter eller gudar till hjälp.
LO:s tidning Arbetet visade i fjol att de servicearbetare som gör Stockholms innerstad till en så attraktiv bostadsort, inte längre själva har råd att bo där. Lönen för en undersköterska eller ett affärsbiträde räcker möjligen till att köpa en etta i Södertälje; innerstaden är snart arbetarfri efter att den ekonomiska och politiska makten omvandlat den till sin avbild.
Bostaden är central för oss alla, i synnerhet för den som saknar sådan. Var och hur vi bor påverkar våra liv på djupet, vilken verklighet vi utsätts för, hur vi uppfattas och uppfattar oss själva och – inte minst för barnen – vilka vänner vi får.
Bostadsfrågan är också en av de hetaste politiska frågorna i dag. Det är svårt att hitta någon politiker eller byggföretagare som säger att de inte vill bygga bostäder, likväl råder bostadskris i storstäderna.
Att bygga hus är en urgammal syssla och i sig inte särskilt svårt. Med bostadspolitik verkar det vara värre, få områden omges av så många missförstånd och vanföreställningar. Därför är boken 13 myter om bostadspolitiken, kollektivt skriven av forskargruppen Crush – Critical urban sustainability hub – ett friskt initiativ.
Med sin forskning krossar de flera av bostadsdebattens vanligaste påståenden. I tretton lättlästa och välargumenterade kapitel betas myterna om bostadskrisen och dess orsaker av: det byråkratiska krånglet (alltså den demokratiska insynen), hyresregleringen (som inte finns), (den ytterst tveksamma) fördelen med att äga sin bostad, den (hårt framdrivna) ”naturliga” gentrifieringen, mysteriet med de naturliga marknadspriserna, flyttkedjornas illa belagda nedsippringseffekter och så vidare.
Sammantaget blir det en svidande vidräkning med huvudmyten: att lösningen av bostadskrisen är ännu mer av den marknadsanpassning (mytspråkets ”avreglering”) som lett fram till dagens situation. Känsliga ledarskribenter varnas …
I det sista kapitlet får även den vänster som drömmer sig tillbaka till folkhemmets rekordår en släng av mytkrossen. Också den tidens bostadspolitik bedrevs i första hand i kapitalets intressen, som råkade sammanfalla med billiga bostäder åt arbetskraften i storstäderna. En ny solidarisk bostadspolitik skulle i dag, menar de, kräva djupgående globala och lokala ekonomiska förändringar, ett perspektiv som gör det lätt att tappa modet. Eller så leder det till den rimliga frågan: om nu det ekonomiska systemet inte tillåter att vi gör vad samhället kunde göra för 50 år sedan, borde då detta ekonomiska system få ge vika för ett mer förnuftigt?
De stora vinnarna i bostadsspelet är, tillsammans med de allra rikaste hushållen, bankerna. I januari 2016 hade de lånat ut 2 696 miljarder kronor till bostäder, en ökning på 2 000 miljarder på 15 år. En bostadspolitik som gynnar arbetare och låginkomsttagare behöver ta itu med den jättelika anhopning av rikedomar som finns i banksystemet. Istället för att vara hjärtat i det system som pumpar samhällets rikedomar uppåt i klasspyramiden – bankernas bostadsvinster är de högsta sedan SCB började göra statistisk år 2002 – skulle samhället kunna ta över finanssystemet och skapa möjligheter för billigt byggande. Att konfrontera bankerna för att få en vettig bostadspolitik kräver en väldig folklig rörelse för att kunna bli verklighet, något som även det kan kännas avlägset och övermäktigt.
Men Crush-forskarna nöjer sig inte med att finna fel eller göra skarpa analyser. De vill förändra samhället och då är fakta och forskningsresultat inte nog. Om mäktiga intressen som byggföretag, fastighetsbolag och marknadstroende politiker ska utmanas krävs starka sociala motkrafter.
Därför är det ingen slump att forskarkollektivet samtidigt sponsrat boken Rätt att bo kvar, också detta ett kollektivt verk med Crush-medlemmen och boendeaktivisten Catharina Thörn som en av redaktörerna. Boken bygger på den ovanliga insikten att det alltid är möjligt att göra motstånd och vinna i vardagen, oavsett om den stora bilden ser mörk ut.
Om mytboken är en välbehövlig uppslagsbok för alla som vill förstå eller delta i bostadsdebatten är detta en handbok för dem som vill försvara sin rätt och slåss mot ”renovräkningar” – ombyggnader som syftar till att höja hyran och förse området med mer köpkraftiga hyresgäster.
En av de viktiga striderna mot den förhärskande synen på staden som företag, där städer konkurrerar med varandra om ”marknadsandelarna” arbetsplatser och välbeställda innevånare står vid ”den urbana fronten”. Det är ett begrepp som Catharina Thörn gav som namn till den bok hon och fotografen Katarina Despotovic kom ut med i fjol, en närmast kriminalteknisk fallbeskrivning av hur fastighetsägare, politiker, medier och kommunala tjänstemän, gemensamt och i samförstånd, gentrifierade stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg.
Rätt att bo kvar är till brädden fylld av erfarenheter och exempel på hur grannar gått samman och med olika grad av framgång utmanat makten när deras bostadsområde hamnat i blickfånget för politiker, fastighetsbolag och byggföretag som ett lämpligt område för sådan ”stadsutveckling”.
Den femtio sidor tunna boken rymmer konkreta tips om informationssökning, mediehantering och mötesorganisering men även taktiska resonemang om förhållandet till politiker, andra organisationer och fastighetsbolagens utspel. En praktisk och teoretisk handledning i modernt folkrörelsearbete som har alla chanser att bli en klassiker, inte minst eftersom den kan laddas ner fritt på nätet.
Styrkan hos de två böckerna är att de visar att även om det krävs djupgående förändringar för att frigöra samhällets förmåga att ge alla en god bostad är det också möjligt för vanliga hyresgäster att vinna viktiga strider om vilken stad vi vill ha.
Slaget om New Orleans vanns av överklassen; i dag är de stora offentligt ägda bostadsområdena rivna, huspriserna har mångdubblats, hyrorna har skjutit i höjden och turistnäringen blomstrar. Av alla de som flydde har 100 000 fattiga (läs: svarta) inte kunnat återvända. I motvinden fortsätter människor ändå att organisera sig, boenderörelser har genom seg motståndskamp lyckats rädda mindre kvarter och gräsrotsgrupper kämpar ännu mot rasism och fattigdom och för möjligheten att flytta tillbaka.
De urbana fronterna är globala och även vid de svenska frontavsnitten är det de boendes självorganisering som kommer att avgöra utgången. De två nya böckerna är viktiga redskap i händerna på sådana rörelser.
Lars Henriksson
