Syrien: Den arabisk-kurdiska solidaritetens uppgång och fall

Den arabisk-kurdiska solidariteten i Syrien brakade samman till följd av utländska intressen och regimens krigstaktik, skriver den syriska aktivisten Loubna Mrie.

KOMMENTAR

2011 vajade den syriska självständighetsflaggan – som ersatte Baath-flaggan – sida vid sida med den kurdiska flaggan i oppositionskontrollerat territorium över hela landet. I kurdiska städer, som Amude och Qamishli, sjöng kurderna i solidaritet med sina syriska arabiska bröder. Arabiska aktivister gjorde samma sak – kurdiska talkörer upprepades alltid i protester i arabiska städer och byar. Många kurdiska aktivister hjälpte araber som lever under belägring med mat och medicinska förnödenheter. Dessa aktivister hjälpte till och med att hitta bostäder till fördrivna arabiska familjer från Homs och Deraa, särskilt i stora städer som Damaskus och Aleppo. Till exempel var al-Ta’khi I-rörelsen, bildad av kurdiska studenter vid Aleppo University, mycket aktiv i staden och dess förorter. Som ett resultat greps många av dess medlemmar senare av Assads underrättelsetjänst. Kurdiskt deltagande i kampen mot regimen var inte begränsat till civilsamhället. Kurderna krigade också mot regimstyrkorna. I början av 2012 hjälpte kurdiska kämpar den fria syriska armén (FSA) att överta områden som Östra Aleppo – som har en stor kurdisk befolkning i stadsdelar som Sheikh Najjar – från den syriska regeringen. Det kurdiska grannskapet Sheikh Maqsod integrerades också löst i det befriade östra Aleppo. Över kurdiska militära baser vajade den kurdiska flaggan bredvid den fria syriska arméns flagga.

Men under åren som följde vände sig araber och kurder mot varandra – och den syriska regimen fann kurdiska allierade som var villiga att tjäna dem. Demokratiska unionspartiet (PYD) som för närvarande kontrollerar flera kurdiska områden stödde aldrig revolutionen. I juli 2012 nådde PYD en överenskommelse med regimen om att få befästa den egna kontrollen över sitt territorium i utbyte mot att partiet avvisade oppositionen.
I slutet av 2016 hjälpte kurdisk milis aktivt Damaskusregimen att återta Östra Aleppo. Revorna i det civila samhället blev tydliga. Araber och kurder prioriterade sina respektive etniska grupper snarare än fortsatt samarbete. Som ett resultat fick lokala arabiska tidningar som var verksamma i kurdiska områden inte längre bevaka dessa. Dessutom greps och förhördes arabiska och kurdiska aktivister när de rörde sig mellan områdena.

För att analysera den förändrade karaktären hos de arabisk-kurdiska förbindelserna i Syrien måste vi titta på den roll som den syriska regeringen har spelat, liksom Turkiets och militanta grupper som Islamiska staten, Ahrar al-Sham och al-Nusrafronten. Vi kan inte förstå historien bakåt och analysera den nuvarande splittringen mellan syriska araber och kurder som något fast eller statiskt. I själva verket har förhållandet förändrats drastiskt i samband med konflikten, eftersom krig ofta har sin egen logik.
Turkiet, som länge har stött FSA, är det främsta landet genom vilket stöd har kanaliserats. Tyvärr har Turkiets undertryckande av sina egna kurder färgat hur Turkiet ser på syriska kurder och därmed eldat under den etniska splittringen i Syrien. Eftersom den syriska oppositionen desperat behöver Turkiets stöd har den tvingats att anta Ankaras hållning – vilket ofta varit i strid med det syriska folkets intressen i vidare mening.
Ett av den syriska oppositionens största misstag var att ge efter för det turkiska trycket och utesluta den kurdiska oppositionen från Syriens nationella råd (SNC). Detta ledde i sin tur till politisk underrepresentation av kurderna, även om det fanns en robust kurdisk politisk opposition som var angelägen om att gå med i SNC. Här är det mycket viktigt att notera att Turkiet inte bara stödde den väpnade oppositionen, utan också var det enda land som erbjöd ett säkert utrymme för den syriska politiska oppositionen att träffas. Denna dynamik tvingade den syriska oppositionen att ge upp om kurdernas roll i den politiska oppositionen, eller snarare att blunda för den kurdiska kampen eftersom de inte ville riskera sin relation med Turkiet. På så sätt spelade Turkiet en viktig roll i vidgandet av klyftan mellan araber och kurder.

Den syriska regeringen å sin sida fördjupade klyftan. Regimens samverkan med PYD ledde till att Damaskus undvek attacker på kurdiska områden.
Qamishli, den största kurd-hållna staden, liknar Damaskus såtillvida att den har drabbats av liten eller ingen infrastrukturskada. Sjukhus, skolor och butiker fungerar fortfarande. Även kommers och handel har förblivit relativt normal.
Samtidigt har alla andra städer som regimen förlorat blivit perforerade av flygattacker och belägrats. Det faktum att kurdiska städer inte blev ansatta på samma sätt tyder på en regimstrategi för att splittra oppositionen. Före revolutionen hade kurder alltid upplevt systemisk diskriminering – de kurdiska delarna av Syrien var försummade och bortglömda före 2011, och mer än 300 000 kurder i Syrien saknade medborgarskap.
Regimens strategi fick så kurderna att omfamna regimens berättelse – att revolutionen blott var ett fikonlöv för ett jihadistiskt övertagande av landet.

Den islamiska staten (IS), Ahrar al-Sham, några FSA-grupper, al-Nusrafronten och al-Qaida, etcetera. spelade också alla en viktig roll i denna uppdelning. Samtliga attackerade befriade kurdiska områden som en del i en cynisk strategi för att få kontroll över oljefälten.
När dessa grupper tog kontroll över ett kurdiskt område, försökte de påtvinga sina regler och ideologi på det kurdiska samhället. De började be kvinnor att täcka huvudet, trakasserade kristna och till och med brände kyrkor i städer som Ras al-Ayn.
Allt detta möttes endast av svagt mummel från ledarna för den turkiska och amerikansk-stödda oppositionen – som, för att inte tappa turkiskt stöd, inte direkt kunde fördöma övergreppen.
Detta ledde i sin tur till att det etno-centrerade PYD fick folkligt stöd i kurdiska områden. Det går att hävda att PYD faktiskt fick offentligt stöd på grund av de misstag som oppositionen begick – inte för att majoriteten av de syriska kurderna ville ha autonomi eller ett delat Syrien.
Men som alla förtryckta grupper välkomnade många kurder sina räddare – även om ”frälsaren” kämpade för en annan sak. Den kurdiska befolkningen var tvungen att anta PYD-ideologin och köpa idén om Rojavas självständighet – den kurdiska termen för norra Syrien – efter att ha bevittnat hur den syrisk-arabiska oppositionen behandlade dem genom att stödja utländska makters anti-kurdiska politik.
För kurder som bevittnat de kränkningar och grymheter som begicks av sunniarabiska grupper, blev araber plötsligt fienden. Denna förståeliga misstro ledde också till diskriminering av sunniarabiska civila som bodde i eller flydde till kurdisk-kontrollerade områden.

Vi måste erkänna att kurderna genom ideologisk övertygelse, stridserfarenhet och militärt stöd från väst, har varit en hörnsten i bekämpandet av IS. Men de kurdiska styrkorna har också förhärligats, och YPG har till stor del sluppit ta ansvar för brott som begåtts i arabiska byar, på grund av den större berättelsen om ”hjältarna som slåss mot IS”.
Vi får inte förneka att både araber och kurder har blivit offer för statligt förtryck i Syrien. Och båda har vi blivit utnyttjade som brickor i ett cyniskt geopolitiskt spel där araber ställts mot kurder och vice versa.

Loubna Mrie

Översättning: Arash Gelichkan och Marco Jamil Espvall
En längre version är tidigare publicerad i The New Arab.

Loubna Mrie är en syrisk aktivist som deltog i de första stadierna av revolutionen. Senare under kriget arbetade hon som fotojournalist för Reuters. Hon är för närvarande baserad i New York. Följ henne på Twitter: @loubnamrie