Socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul framförde i veckans SVT Agenda anklagelser om islamistisk infiltration av Miljöpartiet. Tidigare har även Lars Nicander vid Försvarshögskolan spekulerat kring frågan. I Agenda hävdade Nalin Pekgul att många islamister tagit sig in i Miljöpartiet och regeringskansliet, fast utan att kunna ge ett antal ens i runda slängar. Pekgul medgav förvisso att ingen öppet förespråkat införandet av sharia-lagar. Däremot noterar hon att hennes och andras kritik av påstådd islamism av vissa avfärdas som islamofobi. Därifrån kan man ”räkna ut” att de har en islamistisk agenda, menade Pekgul.
Islamism devalveras här till en överdriven oro för islamofobi som på något sätt skulle antyda att personen egentligen vill ha sharia-lagar. Här ska vi alltså ha olika måttstockar för att bedöma majoritetssvenskar och muslimer: de förra ska bedömas efter sina ord och gärningar, de senare efter spekulationer om vad de egentligen tycker.
Detta luddiga synsätt på islamism öppnar upp för ett misstänkliggörande av väldigt många muslimer. Därför måste debatten bygga på en definition av islamism. Islamism kan ses som ett begrepp för att beskriva idéer och rörelser som anser att islam och sharia-lagstiftning bör dominera politik och samhälle. Det går också att se det som att det är politik som baseras på en tolkning av islamiska trossatser och värderingar. Det identifieras ofta med konservativ politik av varierande grad. Här är det viktigt att betona varierande då spännvidden mellan till exempel terrorrörelsen Islamiska staten och oppositionspartiet Ennahda i Tunisien är stor. Där den förra är inbegripet i ett blodigt terrorkrig mot det sekulära samhället verkar det senare inom ramen för ett sekulärt och demokratiskt system. Vissa har beskrivit moderat islamism som en motsvarighet till europeisk kristdemokrati. Turkiska AKP var länge ett exempel på en moderat islamism som genomförde demokratiska reformer och satte sig vid förhandlingsbordet med Kurdiska arbetarpartiet PKK. De europeiska förhoppningarna om ett demokratiskt Turkiet som närmar sig EU slås nu i spillror av Erdogans auktoritära och nationalistiska utveckling.
En tolkning är att den moderata islamismen i kontakt med omfattande makt ”radikaliseras” och försöker monopolisera samhället. Det är förvisso inte heller obekant för europeisk kristdemokrati och konservatism. Det är bara titta på ungerska Fidesz eller Kristdemokraterna i Sverige för att se att även moderat konservatism i Europa vid tillfälle lätt blir auktoritär, chauvinistisk och otäck.
Organisationer som Sveriges unga muslimer, SUM, har visat en påfallande tröghet inför dessa svängar. Det tidigare reforminriktade AKP fortsätter att åtnjuta stöd bland delar av det islamiska civilsamhället även om det är svårt att missa den auktoritära utvecklingen i dagens Turkiet.
I skenet av detta blir det lättare att förstå till exempel Yasri Khans uttalade sympatier för AKP och Muslimska brödraskapet. Det verkar som att en ovilja att ompröva utrikespolitiska ståndpunkter snarare än en vilja att nedmontera demokrati och sekularism ligger bakom miljöpartisterna som stödjer AKP. Det är svårt att hävda att Kaplan drivit en islamistisk inrikespolitisk agenda när han röstat för samkönade äktenskap. Debatten skulle må bra av att fokusera på faktiska felsteg i utrikespolitiken snarare än luddiga spekulationer om dolda inrikespolitiska agendor.
Vill man fortsatt hävda att en islamistisk agenda förs inom Miljöpartiet så måste man omtolka begreppet i svensk rödgrön kontext. Då kan man ta fasta på att även progressiva politiska idéer och rörelser fast rotade i islamiska värderingar existerar. För att det inte ska låta alltför långsökt kan man dra till minnes pastor Martin Luther Kings predikningar om medborgarrätt och social rättvisa, lika fast rotade i en kristen tradition. Islam har haft sina motsvarigheter i till exempel sociologen Ali Shariati och rörelsen Folkets Mujahedin som i 1970-talets Iran representerade en islamisk marxism. I Islam såg de stöd för ett klasslöst samhälle, jämställdhet mellan könen och rätten att göra uppror mot förtryck. I dagens Turkiet kämpar gruppen Antikapitalistiska muslimer mot Erdogan-regimen, för social rättvisa och jämställdhet. Det går alltså att föra fram helt olika politiska ståndpunkter med utgångspunkt i islamiska värderingar.
Möjligen kan vi därför se det som att Kaplan för fram sina politiska ståndpunkter om mångfald, jämställdhet och ekologism med utgångspunkt i sin tolkning av islamiska värderingar. De har i så fall lett honom även till att stödja Palestina, motsätta sig Irak-kriget och rättslöshet i spåren av kriget mot terrorismen. Kanske är det även det som har vilselett honom och andra till ett stöd för ett islamistiskt parti i Turkiet som slängt reformagendan överbord till förmån för auktoritär maktutövning. Hur som helst är det Kaplans och Khans utrikespolitiska hållningar som har varit kärnan i frågan som diskuterats. Nalin Pekguls och andras vilda spekulationer tillför inte diskussionen ytterligare substans.
Arash Gelichkan
