Förbudsförespråkarna är islamisternas bästa vänner

 

Jehovas vittnens cirka 22 000 medlemmar får av religiösa skäl inte ta emot blodtransfusioner. Bland ortodoxa judar är det vanligt att gifta kvinnor täcker håret med sjal eller peruk. Det kristna samfundet Plymouthbrödernas medlemmar i Sverige får inte bo i samma trapphus som icke-medlemmar och kvinnor betraktas som underordnade män.
Ja, i Sverige finns tusentals medlemmar i religiösa församlingar med könssegregerande traditioner, motstånd mot homosexuella och en isolering från övriga samhällsmedlemmar.
Ändå skulle få av oss med sekulära och progressiva värderingar se förbud och lagstiftning riktade mot dessa grupper som viktiga verktyg i till exempel jämställdhetskampen. I Sverige finns religionsfrihet och så länge religiösa grupper inte påtvingar eller skadar andra med sina sedvänjor ska inte lagstiftningen ingripa.

Det klassiska vänsterperspektivet är att nödvändigheten av religion försvinner i och med att klassamhället hävs. Sekulariseringen har ofta gått hand i hand med välfärdssamhället och religionen tenderar på motsatt sätt att stärkas när fattigdom och krig breder ut sig (se Syrien till exempel). Huruvida religionen verkligen upphör med klassamhället är dock en sekundär fråga för socialister – målet är ju ett samhälle utan klasser. Men varje gång religionen varit ett verktyg för makten har socialister behövt konfrontera den. Och det har vi gjort gång på gång med både social organisering, folkbildning och upplysning. Samtidigt ska vi komma ihåg att religionen också använts som verktyg av progressiva krafter från medborgarrättsrörelsen till avkoloniseringen av Indien.

Skillnaden mellan å ena sidan en socialist som vill avskaffa klassamhället, varpå denne kan behöva konfrontera religionen som verktyg för makten, och på andra sidan en upplysningsliberal som predikar ateism för ateismens skull är avgrundsdjup. Den senare har visat sig kunnat förvandla även sekularismen till ett verktyg för makten. Det är det vi ser när påstådd sekularism används för att sprida hat och skräck riktad mot muslimer. Upplysningsliberalen säger sig med en uppskruvad kulturdebatt, förbud och tvångsåtgärder vilja bekämpa islamisk fundamentalism och terror. Men resultatet blir en förstärkt fundamentalism, mer högerextremism, mer terror och framförallt att en kil hamras in mellan arbetare.

Det är därför viktigt att vänstern inte irrar sig bort i debatten om niqab- och burkiniförbud. Som sekularist och feminist är det lätt att ha en kritisk blick på patriarkala genusmönster rotade i religion. Frågan är bara om det ska göras till prioritet till priset av att vi medverkar till att splittra klassen och göda såväl högerextremism som religiös fundamentalism.

”Att predika ateism i en sådan stund och under sådana omständigheter skulle bara spela prästerna och prästerskapet i händerna, de som inte önskar något mer än att uppdelningen av arbetare efter deras deltagande i strejkrörelsen ska ersättas av deras uppdelning efter deras tro på Gud”, som Lenin beskrev en tänkt situation där en strejk involverar såväl medvetna som religiösa arbetare (ur The Attitude of the Workers’ Party to Religion, se arkivet på www.marxists.org).

Om vi adderar det antirasistiska perspektivet blir det ännu tydligare varför vänstern inte bör delta i förbudsivern. Muslimer som blir stigmatiserade i media, upplever en stigande utsiktslöshet och betraktar hur väst förvandlar länder som Irak till krigszoner, får allt lättare att vända sig till religionens baksidor. Vi ser idag hur barn till en föräldrageneration som upplevde ett stigande välstånd i det europeiska samhället tar till sig traditionella mönster som tidigare varit helt okända för familjen. Vi ser exempel på en slags omvända tonårsrevolter där ett närmande till extremt konservativ islam blir ett (destruktivt) motstånd mot omgivningens förtryck.

Särskilt burkini-­förbuden kan spä på detta. Burkinin är ju rena motsatsen till niqaben, här ser vi ett närmande till ett modernt samhälle, ett försök till integration och en aktiv livsstil för kvinnor. När australiensaren Aheda Zanetti designade burkinin var hon orolig för hur den skulle tas emot av islamiska traditionalister som anser att kvinnor bör dölja sina kroppsformer med löst åtsittande kläder. Istället bevittnar vi en hysterisk reaktion bland franska sekularister. ”Se där, även när ni anpassar er blir ni bespottade” kan extrema islamister säga och locka med sin form av gemenskap och acceptans inom reaktionära ramar.

Vi begår ett misstag om vi förvandlar niqaben eller burkinin till en symbol för islam och motstånd mot västerländskt förtryck. Hat­retoriken skapar en jordmån för en återgång till konservativa religiösa ideal bland unga och kan rentav stärka de islamister som samhället säger sig vilja bekämpa. Förbudsförespråkarna är islamisternas bästa vänner – även om de själva kanske inte har insett det. Därför ska inte vänstern sälla sig till dem.

Arash Gelichkan

Dela