När kommer upproret äntligen till Sverige?

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Det händer saker och ting runt om i världen. Höjda röster som protesterar på olika håll och kanter och som tillsammans kan ses som ett ganska starkt tecken på att allt fler människor har tröttnat på det rådande systemet och kräver förändring. Upproret ligger i luften.
Protesterna i samband med Panamaläckans avslöjande av hur rika politiker och affärsmän ägnat sig åt organiserad skatteflykt, är en del av detta uppror. I Frankrike pågår Nuit Debout. Den amerikanska Sandersrörelsen fortsätter att växa och börjar gå över i en fas där gräsrötterna stödjer progressiva kandidater på olika nivåer i politiken för att skapa långsiktig politisk förändring, oavsett om Bernie Sanders vinner primärvalet eller ej. Mobilisering av vänstern inför ett nyval i Spanien är en del av upprorsandan. I Grekland fortsätter Syriza, trots allt, att kämpa mot EU och IMF och vi går mot en ny sommar av konflikt kring de nödvändiga avskrivningarna av skulderna, där högern i Europa gör allt för att undvika det oundvikliga. I Hong Kong kräver arbetare kortare arbetsdagar och högre löner i konflikt med regimen som motarbetar fackliga rättigheter. I Bangladesh protesterar studenter och hbtq-aktivister mot ett flertal mord på bloggare och kända homosexuella personer som förespråkar ett sekulärt samhälle. På flera håll i Latinamerika har kvinnorna börjat höja sina röster mot sexismen och hur den manifesteras i machismokulturens muntliga trakasserier på gatan. Och i Mexiko kämpar fortfarande släktingar och aktivister för att få reda på sanningen om de 43 studenterna som försvann och troligtvis mördades med myndigheternas goda minne för ett och ett halvt år sedan.

Frågan som uppstår: är det inte dags att det händer något i Sverige? Jag menar VERKLIGEN händer något. När ska det här landets progressiva krafter flytta fram positionerna istället för att käbbla inbördes?
Sandersrörelsen visar oss precis vad som krävs: att gå emot dagens norm. Att gå emot den totala fokuseringen på jaget och rikta in sig på ett allomfattande vi. Ett vi som inte delar in folk i olika kategorier utan tar sikte på det som borde vara vänsterns absoluta mål: det helhetliga. Det icke uppdelade. Att det inte är någon skillnad på oss. Att vi är samma, oavsett hur vi ser ut eller hur vi definierar oss i förhållande till kön och etnicitet.
För människorna som kämpar för ett annat USA under Bernie Sanders flagg är det klass som gäller; att vi som faktiskt tillhör den stora majoriteten borde föra samma kamp emot kvalen, oavsett allt annat. De vet att det viktigaste nu inte är att särskilja oss utan att enas. Och de vet att detta måste hända både parlamentariskt och utomparlamentariskt. Både i USA och i Sverige. I Grekland och i Honduras. I Sydafrika och i Frankrike.

Idag handlar det alldeles för mycket om att jämföra kamper och bråka om vems eller vilkas kamp som är viktigast, vem som är mest utsatt, vem som har mest rätt och har det främsta tolkningsföreträdet inom en specifik fråga. Istället för att bara utkämpa dessa inbördeskrig och de tätt duggande försvarsstriderna mot högern behöver vi skapa en bred vänster som pressar på för förslag som ger verklig förändring till det bättre när det gäller klimatet, situationen på arbetsplatserna, jämlikheten, jämställdheten och annat som gör konkret skillnad i människors vardag.
Det handlar om att vara ute och prata med folk i bostadsområdena, precis som Sandersgräsrötterna gör i USA. Det handlar om intensifierad facklig aktivism på arbetsplatserna. Det handlar om nätaktivism. Och det handlar om att protestera på gator och torg, som de gör i Frankrike just nu.
I USA har många Sandersanhängare gått bortom primärvalskampanjen och lanserat ”Brand New Congress”, en organisation som syftar till att stödja politiker på alla nivåer som kämpar för ett mer progressivt USA. De hoppas att organisationen ska slå rot och gro på samma sätt som Sandersrörelsen har gjort. Målet är att få absolut majoritet i kongressen så att Sanders politik ska kunna genomföras.
Att tåga tillsammans på Första maj är fint. Men att tåga tillsammans hela tiden är ännu finare.

Emma Lundström

Dela