Foto: Robert Bonet cc-by-sa
► En fredlig folkomröstning attackerades med onödig brutalitet
► Katalanerna svarade med massmobiliseringar
► Polariseringen växer i den spanska staten
Att den spanska statens repressiva apparat gjorde allt för att hindra Kataloniens folkomröstning innan den 1 oktober är välkänt. Den övertrumfade Mossos d’Esquadra (den katalanska poliskåren) och skickade den nationella militärpolisen Guardia Civil till regionen för att blockera ingången till tusentals vallokaler med syfte att förstöra folkomröstningen. Miljontals valsedlar beslagtogs, mediecensur infördes, webbsidor och internet blockerades, tusentals lokala politiker trakasserades, razzior genomfördes och väljare som ville ta sig till vallokalerna skrämdes. Fascistiska grupper som La Falange och Alianza Nacional åkte dessutom till Barcelona för att hjälpa till.
Men katalanska aktivister ockuperade och övernattade på vallokalerna i väntan på folkomröstningen. Tidigt på morgonen den 1 oktober började väljare komma till vallokalerna. Från Barcelonas hamn skickades samtidigt kravallpolisen till vallokalerna där de repressiva styrkorna möttes av en kompakt civil olydnad. Polisen omringades av folkmassor samtidigt som militärhelikoptrar cirklade ovanför. Militärpolisen med rånarluvor tog sig in i skolor och beslagtog valurnor. På flera skolor i Barcelona ingrep kravallpolisen brutalt och väljare slogs blodiga. Även strejkande brandmän klåddes upp av de utkommenderade polismännen. Barcelonas borgmästare Ada Colau anklagade premiärministern för feghet och för att ha dränkt staden i poliser.
The New York Times,Le Monde, Al Jazeera, alla beskrev de en fredlig folkomröstning som attackerades med onödig brutalitet. Kravallpolisen sköt med gummikulor, något som varit förbjudet i Katalonien sedan 2014. Utanför en del skolor tvingades kravallpolisen till reträtt medan jublande skaror skanderade “Votarem!” (Vi ska rösta!) och No pasarán! samtidigt som folk viftade med röda nejlikor. Eftersom centralregeringen hade blockerat det digitala systemet genomfördes själva röstandet manuellt.
Antikapitalister inom Podemos likställer repressionen mot de röstande med statsterrorism: ”Spaniens enhet med hjälp av blod och våld? Inte i vårt namn!”.
Det är obestridligt det katalanska folket som har varit huvudaktören i denna dramatiska utveckling. Det använde sig av politiska mekanismer, gick ut på gatorna och demonstrerade. Ett mobiliserat folk har utstått hot och trakasserier av allehanda slag. Trots alla hinder gick det till vallokalerna och cirka 40 procent av väljarna visade att de ville avgöra sin egen framtid, men även skiljas från Spanien. EU fick så ett nytt problem på halsen. Den 1 oktober på kvällen hölls en jättemanifestation i Barcelona för att protestera mot polisbrutaliteten, man sjöng L`estaca som skrevs av Lluís Llach 1968 under kampen mot Francodiktaturen och som symboliserar enighet för att frigöra sig från bojorna och uppnå frihet. Den massiva generalstrejken den 3 oktober blev också ett tecken på att den demokratiska brytningsprocessen bär på ett frö till en växande självorganisering mot nyliberalismen. Den spanska regeringens polisiära mentalitet och den brutala blodiga attacken mot katalanerna omvandlades till en bumerang och har påskyndat vägen för Kataloniens självständighet. Det som händer i Katalonien är geopolitiskt subversivt. Polariseringen växer, den katalanska lokalbefolkningen kräver att de stationerade spanska polisiära styrkorna som placerats på olika hotell ska bort därifrån samtidigt som polisfacket klagar på att den nationella polisen lämnades i sticket och kräver regeringens avgång.
Det vi ser just nu är en växande nationalistisk folkrörelse som lutar mer och mer åt vänster och en stat vars reaktionära hållning kan få allvarliga konsekvenser. Efter den brutala repressionen i Katalonien är Spaniens klumpiga regeringschef så ifrågasatt att etablissemanget istället lät kung Felipe VI hålla ett tal till nationen samma dag som generalstrejken ägde rum. Monarkens tal, som många trodde skulle präglas av en uppmaning till dialog, levererade istället en krigsförklaring. Kungen anklagade Kataloniens regering för ”oacceptabel illojalitet” och för att ha ställt sig ”utanför lagen och demokratin”. Kung Felipe deklarerade att det är ”statens ansvar att säkerställa den institutionella ordningen”. Detta kan bara tolkas som en uppmaning till fortsatta våldsamheter mot Kataloniens befolkning. Inför den spanska statens överhängande hot om att upphäva all autonomi i Katalonien måste alla demokratiska krafter runt om i Europa bygga upp en bred och mångsidig demokratisk front i solidaritet med Katalonien och till försvar av de fri- och demokratiska rättigheterna liksom rätten till självbestämmande.
Alex Fuentes
