Alexis Tsipras vek sig för trojkan vilket splittrade Syriza. Foto: Andrej Klizan
Vid valvinsten 2015 representerade grekiska SYRIZA hoppet för vänstern i hela Europa, men vägen blev en annan än planerad och gick genom folkomröstning, kapitulation, splittring, nyval, ett nytt memorandum med högerpolitik och slutligen reformer och valförlust. Internationalen träffade Antonio Ntavanellos, ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat för att i backspegeln se vad det går att lära sig av erfarenheten. Vi publicerar intervjun i fyra delar. Här är del tre.
Läs del två: ”Det hade varit lätt för regeringen att ta kontrollen över bankerna”
Läs del ett: ”Första tecknen på SYRIZA:s kapitulation sågs redan 2013”
Den 7 juli förlorade SYRIZA regeringsmakten i Grekland som partiet innehaft i fyra och ett halvt år. Internationalen har träffat Antonio Ntavanellos som var ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat (verkställande utskott) mellan 2004-2015. Antonio Ntavanellos arbetar inom den trotskistiska organisationen DEA, Internationella arbetarnas vänster.
Kan du berätta mer om vad som hände i samband med splittringen 2015?
– Det var möten överallt. Försök att informera människor om vad som var på gång och vad resultatet skulle bli, be människor att ta ställning i enlighet med vilka de är. När Tsipras meddelade kapitulationen gick han därför mycket snabbt till splittring, han gick mycket snabbt till perspektivet om ett nyval. När Vänsterplattformen gick ur SYRIZA tror jag, även om vi aldrig kommer att få veta, att det var en 50-procentig splittring, att hälften av medlemmarna gick ut partiet.
Efter folkomröstningen åkte Tsipras till ett möte med trojkan i Bryssel och accepterade kompromissen. När han kom tillbaka hit var han tvungen att gå till parlamentet och få godkännande i omröstning om detta. Vid denna omröstning röstade 25 ledamöter från SYRIZA nej och gick ut. Tsipras sa då att ”ni är ett annat parti, splittringen är verklighet och vi kan inte fortsätta att arbeta tillsammans. Jag kommer gå till nyval och be det grekiska folket om förtroende att fortsätta.”
Den 12 juli hade vi ett möte med det politiska sekretariatet på partiets kontor. Vi väntade alla på Tsipras. När han kom sa han ”vi kan inte diskutera tillsammans, vi kan inte ha detta möte. Det är uppenbart att vi är delade, det är tydligt att ni är utanför partiet. Så vi kan inte ha ett gemensamt möte.”
Vi fyra medlemmar i Vänsterplattformen lämnade mötet. De andra inklusive Tasos Koronakis stannade kvar, men han gick ut några dagar senare.
Hur mycket diskuterade ni i Vänsterplattformen? Ni blev pressade,
Antonio Ntavanellos satt i
Syrizas verkställande utskott 2004-2015.
men när man tittar på det i efterhand så undrar naturligtvis alla om ni övervägde att stanna kvar i partiet och vänta på nästa kongress? Det beslutades ju sedan på möte i juli om en ny kongress. Övervägde ni att stanna och ”vinna tillbaka partiet”?
– Det var inte lätt att besluta om, åsikterna gick isär. Det fanns kamrater som sa att vi inte fick lämna lättvindigt utan att vi måste stanna och återta partiet. Det fanns andra som vi som klart och tydligt sa att katastrofen är här och att vi måste lämna och försöka skapa något annat, något nytt. Det var en majoritet som sa att vi skulle vara kvar tills mötet mellan regeringen och trojkan efter folkomröstningen. Om Tsipras beslut att kapitulera kommer bli offentligt och undertecknat i Bryssel så kommer vi att lämna. Och det är vad som hände.
Detta är förstås intressant. Det var kort om tid även om ni såg det komma från maj åtminstone eller till och med tidigare. Hur diskuterade ni det? Jag antar att det var många som pratade om det, men hade Vänsterplattformen ett formellt möte om detta?
– Ja, vi hade många möten. Det var en tid med möten varje dag och varje kväll. Men ett formellt möte om vi skulle lämna eller inte hade inte hållits tidigare, det skedde först dagen efter folkomröstningen. Men vi hade många möten och diskussioner mellan oss. Så den exakta tidpunkten för beslutet är inte klar. Men jag tror att det är dagen efter folkomröstningen.
Hur lång tid tog det att utveckla idén vad det här nya projektet, partiet Folklig enhet, skulle bli? Ni stannade formellt i SYRIZA tills i augusti när Tsipras offentliggjorde att det skulle bli ett nyval.
– Ja, vi gick ur SYRIZA i augusti 2015. Det var klart några veckor innan. Vi blev tvungna att skapa Folklig enhet på en månad från ingenting, utan pengar, och vara redo för val på en månad.
Har ni någonsin ångrat er när ni tittat tillbaka att ni inte stannade kvar i SYRIZA och över möjligheten att ni kunde vinna tillbaka partiet?
– Nej, nej. För det var tydligt att det inte bara var en kapitulation. Vi hatar stora ord men detta var ett förräderi, det var ett svek. Jag kan berätta en historia som kan göra det lättare att förstå detta. Jag var i en butik i närheten av där jag bor och köpte något. En gammal man kom fram till mig och frågade:
”Lämnade du SYRIZA, ja eller nej?”
”Ja”, sa jag.
”När?”, frågade han.
”I augusti”, svarade jag.
”Ok, bravo”, sa han.
Jag frågade honom, ”Och du då, lämnade du?”
”Nej, jag är fortfarande kvar eftersom jag är väldigt gammal. Jag kan inte börja från början, men om du hade stannat kvar hade du varit en förrädare.”
Så alla vet att detta var slutet på det vi försökte göra, att bygga SYRIZA, så ingen av oss har ångrat sig.
Var det för att förtroendet för partikamraterna var så skadat att det skulle vara omöjligt att samarbeta? Jag menar, ni hade kunnat kasta ut Tsipras vid nästa kongress?
– Nej, det var inte möjligt. Det var inte möjligt att kasta ut Tsipras från partiet. 2015 var ett nederlag. Det var tydligt att vi inte kan fortsätta tillsammans. Det var tydligt att det skett en splittring. Så vi var tvungna att gå ut och försöka skapa något annat. Det är konstigt men under hela denna period, under alla dessa fyra år, finns det många medlemmar från
SYRIZA, inte bara en eller två utan många, som pratar med oss med sympati och vetskap att vi gjorde vad vi var tvungna att göra. Du har inte upplevt vad det tredje memorandumet innebar i verkligheten. Om du stannar i partiet måste du stödja en hård nyliberal politik, det var verkligheten. Tsipras-regeringens fyra år innebar hård nyliberal politik. Du kan inte vänta på att något ska ändras.
Men ni kunde ha väntat till kongressen som skulle hållas i september 2015?
– Nej, om vi hade stannat skulle Tsipras ha hittat på något annat för att provocera oss att gå ut. Och samtidigt sa han ibland som ett hot att om ni hade möjlighet att få majoriteten i SYRIZA så var han redo att skapa något annat.
Så han ändå skulle stanna som premiärminister?
– Han skulle stanna som premiärminister och söka stöd… glöm inte att det tredje memorandumet röstades igenom av SYRIZA, Ny Demokrati, Pasok och Oberoende greker. Så han kunde ha stannat kvar.
Vilka slutsatser och lärdomar drar du från SYRIZA:s erfarenheter?
– Några av lektionerna är att detta är en erfarenhet av gemensam kamp, och i gemensam kamp finns det olikheter. Det är en erfarenhet att vissa skillnader är mycket viktiga. Det är en erfarenhet att en revolutionär inriktning är mycket viktigt även i tider då vi inte har någon revolutionär process i samhället. Hur man tänker runt reformer, hur man tänker runt allianser, hur man tänker runt taktik, i allt detta är revolutionär marxism mycket viktig för att ge svar. Och det är en lärdom att när folket inte står i det första ledet i kampen blir saker mycket, mycket svårare. SYRIZA byggdes i en period av masstrejker och demonstrationer. Men efter 2013 blev vågen av kamp lägre och lägre.
Så med tryck från gatorna och civilsamhället tror du att det kunde ha blivit annorlunda? Att det skulle ha varit svårare för Tsipras att kapitulera?
– Nej, det är avgörande. Inte bara svårare. Det är avgörande. Om du har trycket underifrån, är det omedelbart väldigt annorlunda.
För mig tycks det finnas två val om du går in i denna typ av breda partier, vilket jag också tror under vissa omständigheter är nödvändigt, till exempel när den yttersta höger växer. Okej, du kan fortfarande välja att vara ett mycket revolutionärt men litet parti, men det är såklart frestande att bygga breda allianser och jag anser att det är rätt att göra. Om du tar fallet med SYRIZA, hade det hjälpt att tala och förankra strategin tidigare? Eller hade det varit möjligt att säkerställa att interndemokratin var tillräckligt stark för att parlamentarikerna och regeringen skulle underställa sig den?
– Jag tror att det är tre olika nivåer. Den ena handlar om politik, strategi och taktik och då är alla dessa erfarenheter viktiga. Men det viktigaste enligt mitt sätt att se det är kopplingen mellan revolutionär politisk organisation och massorganisering. Kopplingen mellan det politiska avantgardet och den verkliga rörelsen. Det är något som vi måste fokusera på, för utan detta kan vi inte göra många saker. Det tredje är att det också har funnits andra modeller. I Grekland hade vi samtidigt modellen med Antarsya. I början startade vi med ganska jämstarka krafter, DEA var lite starkare men i stort sett var vi jämstarka. De har inte lyckats skapa kontakt med människor, utan de förblev isolerade. Genom att förbli isolerade trodde de att de skulle behålla sin politiska klarhet. Men i slutändan är de nu också i kris eftersom isolering inte är sättet att bygga organisationer och partier. Du måste kommunicera med folket. Så det verkar komplicerat, men verkligheten är enkel, vi besegrades i Grekland. Vi har besegrats i en konfrontation mellan oss och regeringen i Grekland, och av trojkan. Och vi besegrades eftersom en stor del av oss, av SYRIZA, kapitulerade, i hopp om att det skulle gå att nå en ärlig kompromiss. De upptäckte att det inte var möjligt och de tvingades att underteckna ett nytt memorandum.
Hur kan vi då skapa denna koppling mellan avantgardet och samhället, förutom genom breda masspartier och sociala rörelser?
– Tyvärr eller lyckligtvis finns det inget generellt svar på detta. Det beror på alla saker vi gör varje dag innan de stora besluten, under de stora besluten och efter de stora besluten. Det beror på hur vi organiserar oss, hur nära vi är rörelserna, hur vi väljer våra kadrer. Jag menar att det är viktigt att människor från rörelserna fattar besluten, inte de intellektuella från universiteten eller medierna och så vidare. Allt detta är viktigt för hur du bygger din organisation. Det är komplicerat men detta är erfarenheterna från Brasilien till Grekland.
Så jag menar att vi ska betona kopplingen till den verkliga rörelsen som mycket viktig. Politisk klarhet och taktisk tydlighet är också mycket viktigt, liksom frågan om interndemokrati men det får inte vara abstrakt, det måste vara konkret. Det du sa om parlamentariker och partibyggare är en del av vår erfarenhet. Men också inuti partiet finns det motsägelser, mellan de som vill bygga partiet och rörelseledare. Det är vänsterns historia menar jag.
Finns det något mer du vill tillägga?
– SYRIZA är inte en modell som du kan kopiera i andra länder. Det var en produkt från klasskampen och vänstern i Grekland. Det är användbart att diskutera våra erfarenheter och ha tydliga idéer men inte som någon modell.
Jonas Karlsson
