I FOKUS: Internationalens Johannes Jensen reste till Hamburg för att träffa Andrej Dundović och Petar Pavlović i tron om att de skulle prata om det nya partibygget. Riktigt så blev det inte. Det som såg ut att bli Kroatiens viktigaste vänsterprojekt sedan Jugoslaviens fall verkar ta sin ände i total förvirring.
Inget är officiellt ännu. Facebooksidan ser ut som vanligt; tiotusen likes, vilket är unikt i en kroatisk politisk kontext. På hemsidan kan du läsa det senaste uttalandet.
Men bakom fasaden väntar alla på att bilan skall falla. Den informella partiledningen i det knappt tvååriga antikapitalistiska partiet och tillika direktdemokratiska experimentet Radnička Fronta, Arbetarfronten, väntas närsomhelst använda sitt elektroniska omröstningssystem för att utesluta partiets största organiserade tendens Radnička Borba (”Arbetarnas Kamp”) – och med dem halva partistyrelsen. Anklagelsen är att Radnička Borba ställt sig emot de direktdemokratiska principerna och arbetat för att omvandla fronten till ett borgerligt parti.
På det interna forumet kan den som har inloggningsmöjligheter läsa rader som ”vi skall krossa er” och ”om ni inte gör avbön kommer vi att utradera er”.
Ett par dagar senare har beslutet verkställts och över halva Arbetarfrontens aktiva kader har uteslutits genom en knapptryckning. Kretsen runt den karismatiske ledarfiguren Mate Kapović ser ut att ha hela partiet i sin hand. Nu finns inga utmanare om partiets själ, men i samma stund som utrensningen är ett faktum tas mejlservern offline, forumet släcks ned och på hemsidan syns bara ett pressmeddelande som förklarar att Arbetarfronten genom partiledningens agerande är upplöst.
Radnička Borba har som partigrundande organisation skött hela Arbetarfrontens digitala infrastruktur, med undantag för facebookkontot – och vad som följer är kaos.
Partiledningen publicerar anklagelser om att hemsidan blivit hackad och partiets sociala-medieflöden sköljer över av infekterade debatter om vad som egentligen hänt och vad som egentligen gäller. Finns ens partiet längre?
Det som såg ut att bli kroatiens viktigaste vänsterprojekt sedan Jugoslaviens fall verkar ta sin ände i total förvirring. När jag reser till Hamburg för att träffa Andrej Dundović och Petar Pavlović är det i tron om att vi skall prata om det nya partibygget. De båda medlemmarna i Radnička Borba är bosatta i Hamburg för att doktorera i fysik. ”The Hamburg two” kallar de sig skämtsamt som en referens till ”The Belgrade six”, sex serbiska trotskister som dömdes till fängelse för samhällsomstörtande verksamhet på sjuttiotalet.
Båda spelar i sin exil tämligen centrala roller i det kroatiska dramat. Andrej främst i sin egenskap av webbmaster för Arbetarfronten och Petar därför att han mer än någon annan har bedrivit den interna ideologiska striden med Kapović – den senare har under de senaste månaderna vägrat att alls befatta sig med Petar. Vi sitter uppe halva natten och jag försöker följa med i deras planer på hur de skall gå vidare efter uteslutningarna. För Arbetarfrontens nuvarande ledning framstår antagligen Radnička Borbas agerande som samordnat och överlagt, men i själva verket befinner sig organisationen nästan i chock över händelseutvecklingen. De försöker samla sina krafter på sitt gamla nätforum. Skall de gå tillbaka till sin tidigare organisationsform eller försöka starta något nytt tillsammans med de andra som uteslutits eller åtminstone tagit deras parti under processen?
Den enda positiva faktorn i hela debaclet menar Andrej och Petar är att Radnička Borba egentligen är starkare idag än när Arbetarfronten bildades 2013. ”Men vad är det som verkligen har hänt” försöker jag och strategidiskussionerna läggs åt sidan för ett par timmar, för detta är en berättelse som går tillbaka till Jugoslaviens fall. Petar delar upp den i två kapitel; den kommunistiska vänsterns och studentrörelsens.
Att ett parti som Arbetarfronten, med ett hundratal medlemmar, kan vara en central företeelse för den kroatiska vänstern kan bara förstås mot bakgrund av det gamla kommunistpartiets undergång. Mitt under brinnande inbördeskrig omvandlade sig partiet från kommunister till (höger-)socialdemokrater och alla som inte lika sömlöst följde högersvängen uteslöts utan pardon. Det skulle dröja till 1997 innan den kroatiska radikala vänstern hade ett parti att samla sig kring, då Socialistiska arbetarpartiet bildades med den avsatte presidenten för Jugoslaviska republiken Stipe Šuvar som ledare. Petar, som gick med i partiets ungdomsorganisation under tidigt tvåtusental, beskriver partiet som dåligt organiserat och ideologiskt spretigt. En avgörande del av medlemmarna var pensionerade partifunktionärer som drömde om Tito-tiden menar han.
Socialistpartiet lyckades aldrig nå några avgörande framgångar under Šuvar och sedan partiledarens död 2004 har det ständigt gått bakåt i både väljarstöd och storlek. Dess största bidrag enligt Petar är hur Socialistiska Arbetarpartiet fångade upp radikala ungdomar och fick en mycket aktiv ungdomsorganisation, där ideologiska strömningar utan tradition i Kroatien kunde få fotfäste.
År 2007 bröt sig två grenar från moderpartiet och bildade en maoistisk och en trotskistisk organisation, den senare med namnet Radnička Borba.
Det andra kapitlet i den postjugoslaviska kroatiska vänsterrörelsens berättelse handlar om studentradikaliseringen. Under 2009 såg landet en våg av universitetsockupationer, riktade mot nyliberala reformer av universitetsväsendet. De hade sitt centrum och tog sin början i den filosofiska fakulteten på Zagrebs universitet, där den unge och karismatiske Mate Kapović var professor i lingvistik, men spreds snabbt över hela landet och innebar att tusentals studenter radikaliserades och organiserade sig. Petar menar att det rådde en anda jämförbar med sommaren 68 där studenter utvecklade och praktiserade idéer om direktdemokrati och spontan självorganisering.
Den unga vänster som fanns i landet bestod av en maoistisk en trotskistisk och en anarkosyndikalistisk gren och alla hade stora förhoppningar om rörelsen, inte minst som de såg potentiella medlemstillskott till sina egna organisationer. Studentrörelsen hade emellertid sin egen axel att rotera kring och i takt att ockupationsrörelsen mattades av, utan några egentliga vinster, formaliserades teorierna om direktdemokrati till en separat gren av vänstern.
När den gren av studentrörelsen som Kapović ledde utvecklade tanken på att bilda ett brett politiskt parti för att kunna ta sina idéer utanför universiteten och sökte organisationer att samarbeta med i detta syfte tog de kontakt med Radnička Borba. Radnička Borba riktade efter studentrörelsens nedgång in sig på arbetarorganisering och hade just genomfört en konferens för att samordna den splittrade kroatiska fackföreningsrörelsen. ”Vi hade framgångar i ryggen och detta gav oss väldigt stark förhandlingsposition. Oproportionerligt stark faktiskt” säger Petar. ”Vi kunde redan från början kräva garantier för att vi skulle få verka som en öppet organiserad tendens inom partiet, fast egentligen var vi inne i en ganska svår period där medlemmar föll ifrån utan att nya kom in till”.
Istället för att tyna bort kunde Radnička Borba gå in som viktig faktor i en ny partibildning. Samtidigt fanns det redan från början motsättningar. Kapović var helt inriktad på ett parti helt utformat på direktdemokratiska principer och var som utgångspunkt emot till och med att ha ett partiprogram. Utåt sett knöt sig Kapović när Syriza, vars framgångar uppmärksammades stort i Kroatien, men i praktiken var han snarare influerad av Podemos. Petar omtalar honom till och med som ”den kroatiske Iglesias” – och det finns faktiskt till och med utseendemässig likhet dem emellan.
Medan Radnička Borba förespråkade en partimodell baserad på en representativ partistyrelse och tydliga strukturer så drev Kapović igenom en struktur med löst organiserade arbetscirklar som självständigt utformade partiets linje i olika frågor. Förslagen från cirklarna godkändes genom ett elektroniskt röstsystem utan lägstakrav på antalet deltagare för att en omröstning skulle vara giltig. ”De som är intresserade röstar och alla andra gör vad de vill” formulerade Kapović det, medan Radnička Borba stretade emot av oro för att systemet skulle skapa en fragmenterad rörelse där allt för mycket av politiken i praktiken hamnade hos den informella ledningen.
Månadslånga debatter följde där allt från högst konkreta strategiska frågor till principdiskussioner om direktdemokrati kontra demokratisk centralism efter leninistisk partimodell stöttes utan att någon egentligen gav efter. Parallellt med att diskussionerna tog sig allt skarpare ton agerade Kapović talesperson helt på eget bevåg. Han uttalade stöd för den grekiska Syrizaregeringen i varje steg den tog utan något mandat. Samtidigt fick han majoriteten med sig i alla avgörande organisatoriska frågor, fram till och med uteslutningen av hela Radnička Borba.
Men vilka var lärdomarna då? ”Först och främst måste vi vara självkritiska gentemot vårt agerande” säger Petar. ”Vi drev våra perspektiv för hårt och var inte inkännande nog, särskilt skrämde det bort nya medlemmar i partiet. Samtidigt var vi alltid öppna med vår linje och våra teoretiska perspektiv. Även om tongångarna var hårda från båda håll så hade vi svårt att göra oss gällande. Går du in i en bred front som ideologiskt driven vänstergrupp så har du ett helt språk och tankesätt som du måste få människor att förstå. Den populistiska grenen av partiet kan däremot suga upp alla nya krafter med sina enkla budskap och därigenom bli väldigt stark. Först i efterhand har många medlemmar sagt att de stod på fel sida och lät sig utnyttjas.”
Petar resonerar vidare: ”En revolutionär grupp inom ett brett parti kan göra nytta om man har vissa grundinställningar, om man inser att partiet är en temporär organisationsform i en längre process och om man är beredd att öppet ta strid mot den populistiska grenen och om man kämpar för att behålla sin politiska identitet. Själva partiformen tenderar att vattna ur den politiska kärnan och en revolutionär grupp löper alltid risken att bli utkastade. Erfarenheterna från projekt som brasilianska arbetarpartiet och NPA i Frankrike visar på faran i att man förlorar sin identitet och inte har någon kraft kvar när luften går ur projektet.
Även Syriza visar på faran, men också vikten av att behålla den revolutionära strömningen intakt”. Petar tror att chanserna för att en radikal strömning skall komma ur ett brett parti är mycket små, om det är erfarenheterna eller en tidigare övertygelse som talar är svårt att avgöra.
I skrivande stund står Arbetarfrontens facebooksida kvar, med något tusental likes mindre. Uttalanden och länkar publiceras som om ingenting hänt. Att hemsidan inte är i organisationens händer skyller man på hackerattacker från en grupp om fyra personer. Petar tror att partiet befinner sig i akut sönderfall; ”utanför vår tendens finns en större grupp som känner djupt missnöje med hur Arbetarfronten utvecklas och som är emot hur Kapović agerar som självutnämnd ledare”, men vad som kommer härnäst vet ingen.
Faktum är i alla fall att Kroatiens nya vänsterhopp förlorat sin radikala flygel. Om Arbetarfronten kan ses som blueprint för hur populismens framtid i Europa ser ut, med Podemos som flaggskepp, så är det dags att vända Marx bevingade ord om hur historien upprepar sig bak-och-fram. Först som fars, sedan som tragedi.
Johannes Jensen
