Vem ska nu avslöja skitsnacket?

Jon Stewart on the Daily Show. Foto: Emma Lundström

Det är kväll. Solen går ned över vår första dag i USA. Första dagen på ett halvår med utgångspunkt i en liten lägenhet på andra våningen mitt emot en skola i Short North i Columbus, Ohio. Vi har redan hunnit märka av att det är valår nästa år. Kampanjerna har börjat. Det politiska spelet är på väg att intensifieras ännu mer, om något sådant ens är möjligt, om det verkligen kan finnas högre växlar än de som redan ligger i, så hätsk som debatten verkar vara i det stora landet som sprider ut sig mil efter mil runtomkring oss. Men, som sagt, kampanjerna har börjat. Just därför är det som sker timman före midnatt, denna vår första dag i mellanvästern, så snopet.

Hela dagen har varit på väg mot ett farväl. Det har varit som en vibration i luften och de rullande nyhetsrubrikerna på ett av de höga husen i Downtown basunerade stumt ut det ofrånkomliga om och om igen när vi sprang genom centrala stan under eftermiddagen. Jon Stewart ska sluta som värd för The Daily Show. Efter sexton och ett halvt år.
Det är alltså den sjätte augusti 2015 och när kvällen kommer kämpar vi mot jetlagen – som vill tvinga sinnena på fall – och provar om tv:n i hörnet fungerar. Hittar Comedy Central. Klockan är prick. Jon Stewart hälsar oss välkomna. Oss och alla andra – i detta de polariserade mediernas land – som väljer att följa de medier som åtminstone är en liten aning vänsterinriktade. Väldigt många väljer motsatsen och får sin världsbild från högerfanatiska FOX istället.

Programmet är förlängt till midnatt. Det är en smula hysteriskt, mycket satiriskt och väldigt vemodigt. När Jon Stewart, helt uppenbart mot sin vilja, hyllas av tidigare och nuvarande medarbetare är det svårt att inte låta tårarna droppa en stund. Det enda som stör är reklamavbrotten som duggar så tätt att det känns absurt.
Tidigare på kvällen har den första debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna ägt rum. En av dem är Donald Trump. Känd för alla sina pengar. Populär som kandidat. Det är mer bisarrt än det finns ord för. Men Jon Stewart har hela tiden haft ord, han skulle veta exakt vad som måste sägas. Sedan 1999 har han med otrolig skicklighet satt fingret – eller snarare ordet – på sitt lands politiska och kulturella galenskaper och absurditeter. Han har varit lite av en översättare. Tagit aktuella händelser och fenomen och avslöjat dem, skalat av dem deras förklädnader, eller bara upprepat exakta formuleringar som avslöjat sig själva. Det hade varit väldigt skönt att ha Jon Stewarts blixtsnabba kommentarer det här halvåret som vi ska befinna oss mitt i den amerikanska snurren. Den här enda timmen vi får är som balsam för våra politiska själar. Det är inte konstigt att den någorlunda jämlikhets- och solidaritetssträvande delen av den amerikanska befolkningen nu har sorg. Till och med den annars ganska obrydda tidningen The New Yorker konstaterade att presidentvalet blir en hopplöst irrationell tillställning utan Jon Stewart. Men valet är just en av anledningarna till att han slutar. Han har kommenterat fyra presidentval hittills och upplevde inte att det skulle bli någon större skillnad den här gången. Nu vill han göra annat. Till exempel vara hemma när barnen kommer från skolan.

Men det är fortfarande den sista kvällen, den sista halvtimmen av det sista Daily Show med Jon Stewart och det är nästan olidligt att se hur svårt han har att sitta still och ta emot när tidigare medarbetaren och David Letterman-efterträdaren, Stephen Colbert, formulerar ett tack å alla medarbetares vägnar. Men det är ett välformulerat tack. Kärnan i det är att alla har lärt sig så mycket bara av att jobba med Jon Stewart, och att de, rent krasst, har blivit bättre människor av det. Kanske är det så med hela USA, åtminstone det USA som valt att lyssna, att det blivit ett bättre land av att ha en liten man som utan större åthävor ägnat sig åt att avslöja institutionellt skitsnack.
Så även om Jon Stewart avslutar med att säga att det här inte är ett slut utan bara ett avbrott i ett samtal, och även om det är ljuvligt att se Bruce Springsteen och the E Street Band köra loss med Land of Hope and Dreams och Born to Run som ett musikaliskt tack till den samhällskritiske pratkvarnen, och även om The Daily Show kommer att fortsätta med sydafrikanske Trevor Noah vid skrivbordet, så är det en era som är slut och vi kan bara beklaga att den tar slut just nu när vi verkligen skulle behöva den.

Text och foto:
Emma Lundström

Dela