Jag köpte en cykel i augusti förra året. En Biria. Grön och fin. Revolution Cycles låg på gångavstånd från vår lägenhet i Short North i Columbus, Ohio, och vi pratade länge med säljaren, Marko, som blev en vän. Svartklädd och tatuerad, med nikotinbruna fingrar och en aura av att ha varit vaken mest hela natten.
Han tillhörde stadens underjordiska punkscen och hade även varit en del av Monday Night Ride. MNR var härligt galna nattcyklingar genom den mångfacetterade staden. Vi gav oss ut på deras våghalsiga äventyr när vi hade möjlighet. Men Marko hade problem med kroppen efter en trafikolycka och undvek cykling när vi mötte honom. Han körde motorcykel istället.
Efter en hel höst av cykelstrapatser hade jag blivit väldigt fäst vid min Biria och ville ha med den hem till Sverige. Den symboliserade vår fantastiska vistelse i den öppenhjärtiga staden där vi fått så många vänner. Men att få hem den visade sig var lättare sagt än gjort. Att skicka den med båt var omöjligt och UPS blev på tok för dyrt. Återstod United States Postal Service, USPS. Alltså posten. Till skillnad från posten i Sverige så är den fortfarande statlig vilket innebär att det ofta finns ett postkontor att gå till inom rimligt avstånd från bostaden. Tyvärr är personalen underbetald och överarbetad och privatiseringshotet hänger som en bila över alltihop.
Bortsett från det var det fint att gå till posten igen och prata med en postkassörska. Jag hade varit där och postat vykort tidigare och nu gick jag dit för att höra mig för om de kunde skicka min cykel. Som vanligt var det ”min” postkassörska som stod i luckan, en kvinna från norra delen av delstaten New York, liten och stursk, med dåliga tänder och ett härligt ohämmat skratt. Hon trodde absolut att det skulle gå, det skulle dessutom inte bli särskilt dyrt.
Jag korsade gatan och gick in på Revolution Cycles. Marko lovade att han skulle packa cykeln åt mig. Han hade en låda över. Vi kom överens om en lördag morgon, några dagar innan flytten tillbaka till Sverige.
Det var fortfarande stängt när jag kom till Revolution Cycles den överenskomna tiden. På dörren satt en papperslapp: det hade skett en brandkårsutryckning till adressen och eftersom det var falskt alarm kunde det leda till skadestånd. En bil svängde in och stannade. Marko klev ur och tackade för samtal och skjuts. Han huttrade trots att solen värmde. Värmen hade slutat fungera i huset där han bodde med ett gäng vänner. Det hade varit rejäl nattkyla och han hade knappt sovit en blund.
När vi kom för att hämta den inpackade cykeln några dagar senare berättade Marko att vi kanske inte skulle hitta honom på Revolution Cycles om vi återvände till staden. Han skulle göra något med sitt liv. Hade kommit in på en ingenjörsutbildning som han verkligen ville gå.
Under flera års tid hade han levt så mycket utanför systemet han kunde. Nu skulle han göra vissa eftergifter. Och han såg fram emot studierna. Det stora, tunga paketet fick vi lämna på cykelbutiken så länge. Posten låg ju mitt emot.
Dagen innan avresan regnade det när vi släpade det stora, tunga paketet tvärs över gatan. Julafton var alldeles om hörnet och det lilla postkontoret var fullt av folk som skulle skicka brev och paket till nära och kära långt bort. En afroamerikansk man, som stod och skrev adresser på hemmagjorda paket, kändes bekant. Mannen i den långa svarta läderrocken och det krusiga håret kände jag igenom som en av volontärerna på Bernie Sandersmötet i Cleveland tidigare under hösten.
Pastor Kujenga Eliyah Ashe blev glad när vi hejade. Han berättade om hur han och några andra Berniegräsrötter jobbade med att berätta om den socialistiske presidentkandidaten i församlingar i fattiga svarta områden.
Min postkassörskevän var på plats och när det blev vår tur fick vi baxa in det otympliga paketet till postvågen på disken innanför luckan. Med gemensamma krafter fick vi upp paketet på den lilla vågen. Vikten var okej. Höjden var okej. Men det var någon decimeter för långt. Det skulle inte tillåtas och postkassörskan blev uppriktigt ledsen över det. Vi baxade ut paketet igen och möttes av pastor Ashe. Han undrade om vi behövde hjälp att bära ut cykeln till bilen. När vi förklarade att vi ingen bil hade erbjöd han oss skjuts. På något vis lyckades vi få in både oss och paketet i hans skruttiga Volvo 740 och for till UPS kontor längre ned på gatan. Det skulle fortfarande bli för dyrt. Pastor Ashe frågade om han kunde skjutsa oss någon annanstans. Vi for tillbaka till Revolution Cycles.
Pastor Ashe väntade i bilen medan vi gick in för att fråga Marko om råd. Han tyckte att det kanske var lika bra att försöka få med cykeln på flyget. Förhoppningsvis skulle det i alla fall bli billigare än UPS. När vi står och funderar på saken kommer pastor Ashe plötsligt inrusande och kräver att Marko ska köpa tillbaka cykeln. Han hade verkligen engagerat sig i vårt problem och fått för sig att cykelbutiken inte var samarbetsvillig. Jag förklarade att Marko var en vän och att jag inte ville sälja tillbaka cykeln. Pastorn stormade ut igen och Marko log sitt vanliga vänliga och underfundiga leende och sade att vi verkade vara bra på att skaffa oss hjälpsamma vänner. Och det fina med honom var att han verkligen menade det. Hans syn på tillvaron hade utrymme för en instormande pastor. Det märkliga var det normala.
Pastorn skjutsade oss hem och när vi dagen efter checkade in allt bagage kom även cykeln med, utan att vi blev ruinerade. Sedan gick tiden och inte förrän i juni i år lämnade jag in min Biria för att få den ihopsatt. Marko hade gjort ett bra jobb när han tog isär den. Ingenting fattades. Utom han själv.
I efterhand fick jag reda på att han, samma dag som jag lämnade in cykeln, hade kört ihjäl sig på motorcykel på motorvägen I-70 i Columbus. Hans Facebookvägg svämmade över av meddelanden från förkrossade vänner. Långa kärleksförklaringar till en märklig och enastående människa som uppskattade alla som de var. En sann vän som fanns där när det behövdes. För många var det en ofattbar förlust.
Marko förklarade för oss att bästa sättet att resa i USA är att åka snålskjuts i godsvagnar. Han tyckte om Studio Ghiblis animefilmer och hade nog mer tatueringar än bar hud. Vi träffade honom bara några gånger under vår höst i Columbus men vi hade alltid fina samtal och han slog rot i våra hjärtan som en vänlig själ.
I statistiken är han bara en av alla de tusentals som dör i trafiken i USA varje år.
2015 dog 38 300 människor enligt National Safety Council. 4,4 miljoner undkom med skador. Siffrorna är de högsta på femtio år. I Ohio, som befolkningsmässigt inte är nämnvärt mycket större än Sverige, dör över tusen personer varje år. När vi åkte till Cleveland i november lyste de sorgsna siffrorna från en informationsskärm över vägen.
I Sverige hade vi tidigt ett ganska effektivt trafiksäkerhetsarbete. Redan 1948 skrev Stig Dagerman den ödesmättade och fruktansvärda novellen Att döda ett barn, på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Syftet var att få ner hastigheten i trafiken.
I USA kan du dricka hur mycket alkohol du vill, så länge du håller dig i hyfsat rätt fil på vägen. Där finns ingen nollvision och alla som har möjlighet kör någon sorts motorfordon. National Safety Council tror att den billiga bensinen är en av orsakerna till det höga dödstalet.
Motorvägens frihet är en del av den amerikanska drömmen. Vägen framåt. Vägen bortåt. Vägen ut. Men det är också vägen rakt in i döden. Vägen som kan ta din vän. Som kan ta dig.
Medan antalet döda i trafiken stiger i årets siffror fortsätter minnestexterna att droppa in på Markos Facebookvägg. De gör honom levande igen.
Text och illustration: Emma Lundström