Folket får ta smällen i ett ruttet finanssystem

Foto: Jan Wellmann

Foto: Jan Wellmann

 

När nu den tyska storbanken Deutsche Bank krisar och finansexperterna diskuterar om förbundskansler Angela Merkel ska gå in och rädda banken eller inte, kan det vara värt att se på det hela ur en grekisk synvinkel. Grekland har krav på sig att genomföra privatiseringar på 50 miljarder euro och har bland annat tvingats sälja hela öar och hamnar. Det är framförallt Tyskland som piskat på eurogruppens hårda linje mot landet i samband med räddningspaketen. Det är Tyskland som tvingat Grekland att genomföra enorma åtstramningar och nedskärningar i det offentliga.
Men när långivarna och den grekiska regeringen sommaren 2015 kom överens om ett nytt räddningspaket var det inte på något vis det grekiska folket som skulle räddas, utan Deutsche Bank. Det mesta av pengarna i räddningspaketen har gått åt till att betala tillbaka skulderna till de tyska bankerna.

För saken är den att en gemensam valuta leder till att de rikare länderna i valutaunionen får stora handelsöverskott medan de fattigare får underskott. Lån och växande skulder för de fattigare länderna reglerar obalansen. Banker som Deutsche Bank lånar ut pengar till de fattiga länderna och drar in skyhöga räntor och avgifter.
Så när Grekland 2011 hade en statsskuld på ofattbara 100 miljarder euro och inte längre hade någon möjlighet att betala, var det Deutsche Bank som ägde största delen av skulden. Både bokstavligt och bildligt talat.
Det rimliga vore då att Deutsche Bank gick i konkurs. Men eftersom banken är världens största så kallade ”derivatspelare” och världens mest ”systemkritiska” bank och därför skulle dra med sig alla andra stora och små banker i fallet och därigenom skapa en total kollaps i hela det finansiella systemet världen över, så var detta scenario uteslutet.
Så istället för att låta Deutsche Bank falla tog ECB och IMF över en stor del av lånen. Storbanken räddades. Det grekiska folket fick ta smällen genom åtstramningspaket så hårda och skoningslösa att det är ett under att det fortfarande finns ett grekiskt folk att tala om. Dessutom måste landet hela tiden ta nya lån för att betala av på de gamla, som hela tiden växer. 2015 var summan uppe i 300 miljarder euro.
Det finns experter som säger att om den grekiska statsskuldsbubblan kollapsar, så rasar förmodligen hela systemet samman.

Men skuldbördan bör fördelas jämnt över alla skyldiga. Deutsche Bank är inte den enda, och definitivt inte den första storbanken att sko sig på fattiga länders ekonomiska problem, särskilt inte Greklands. Storbankerna har en historia av att blanda sig i den grekiska politiken. Amerikanska Goldman Sachs hjälpte den tidigare grekiska högerregeringen att gömma undan sina ekonomiska problem så att landet kunde gå med i euron. Detta med hjälp av de svårgripbara och flyktiga finansiella instrumenten som kallas derivater och som utvecklades av Goldman Sachs, JP Morgan Chase och flera andra stora banker. Derivaterna gav de grekiska politikerna möjlighet att dölja utökat låntagande. Bankerna erbjöd kontanter i utbyte mot senare avbetalningar vilket ledde till att den grekiska regeringen för en klumpsumma bland annat avskrev sig alla intäkter från luftfartstrafiken.
Grekland har betalat Goldman Sachs flera hundra miljoner för den förhållandevis lilla klumpsumman.

Ett av Deutsche Banks största problem just nu är det amerikanska justitiedepartementets skadeståndskrav på 14 miljoner euro för bankens inblandning i försäljningen av bostadsobligationer före 2008. Det kan vara värt att fundera över varför amerikanska banker inte tvingas betala enorma skadestånd för sin inblandning i att kapsejsa fattiga europeiska länders ekonomier. Varför ska Deutsche Bank, Credit Suisse och Barclays betala när de amerikanska bankerna slapp undan så lätt? När ska de tvingas betala som det grekiska folket har fått betala?
Det är helt rimligt att en stat kan begära skadestånd av banker, särskilt om skattebetalarna har fått ta den ekonomiska smällen. Men då ska samma måttstock gälla för alla banker.

Den tidigare amerikanske presidentkandidaten för Demokraterna, Bernie Sanders, upprepade om och om igen under sin presidentvalskampanj att de stora bankerna måste brytas upp. Ett budskap som fick oerhört stort gehör hos en befolkning som fortfarande i hög grad lider av effekterna av bankernas kris. Hillary Clinton har däremot tagit emot mycket pengar för att föra de stora bankernas talan.
Men de stora bankerna kan aldrig komma undan att de köpte upp bostads­lån som amerikanska medel- och låginkomsttagare lurats att ta. Att de sedan gjorde om dem till värdepapper som såldes till investerare; till pensionsfonder, fackföreningar, försäkringsbolag och hedgefonder. Ofta utan att investerarna hade en aning om vad de faktiskt köpte.

De som drabbades av finanskrisen var husägarna och investerarna. Inte bankerna. Aldrig bankerna. Omkring fem miljoner amerikaner blev av med sina hem efter kraschen. Investerarna förlorade biljoner kronor. Det är svårt att ta in brottets omfattning. För det är ett brott. Ett brott begånget av kostymklädda människor, för det mesta män, som aldrig själva drabbades, aldrig fick avtjäna något straff. Som bara rättade till slipsen och manschettknapparna och gick vidare.
De stora bankerna är skyldiga. Så skyldiga. Goldman Sachs. Barclays. UBS. Rabobank. Royal Bank of Scotland. Nordea. Deutsche Bank. Listan kan göras mycket lång på alla de banker som borde ha straffats så mycket hårdare för sina roller i finanskrisen. Straffats på ett sätt som gjorde att vi inte behövde spekulera om hur illa det kan gå om Deutsche Bank kollapsar.

Emma Lundström

Dela