Deutsche Bank. foto: Fabi-DE cc-by-sa
I den senaste stora finanskrisens omedelbara efterskalv var det många politiker och ekonomiska institutioner som dyrt och heligt lovade att något liknande inte skulle få hända igen. Regleringar skulle göras. Systemet stabiliseras. Trots det verkar ingenting egentligen ha förändrats. Faller en storbank, så faller alla. Faller krisande Deutsche Bank så faller hela systemet.
Den privatägda Deutsche Bank hade en nyckelroll i Nazityskland. Den var en bank i nazismens tjänst. Men till skillnad från andra krigsförbrytare ställdes bankens ledning aldrig inför rätta. Istället har Deutsche Bank bara fortsatt att verka och växa för att idag omfatta tillgångar värderade till 1,8 biljoner euro, vilket är lika mycket som hälften av den tyska ekonomin. Den är Europas största investmentbank. En multinationell bankkoncern med säte i Frankfurt am Main och med kontor världen över. Den är också ett av Tysklands största kreditinstitut och har spelat en central roll i de senaste årens hetsjakt på Grekland.
Deutsche Bank är en av de banker som har fått det märkliga epitetet ”Too Big to Fail”. För stor för att misslyckas. I svenska medier har denna typ av storbank kommit att kallas systemkritisk, en i det närmaste komisk användning av ett ord som tidigare enbart betydde det uppenbara: kritik av det rådande systemet. Deutsche Bank har aldrig varit systemkritisk i ordets rätta bemärkelse. Den är ett resultat av systemet. Och därför ska den inte kunna misslyckas.
Men nu har banken problem. Stora problem. Det är inte bara det att den i somras rankades som en av världens mest riskfyllda av Internationella valutafonden, IMF. Det som den senaste veckan har orsakat svarta tidningsrubriker och tal om en ny Lehman Brothers-katastrof, är hedgefonderna. Ett tiotal av dessa verkar nämligen vara på väg att lämna banken. En hedgefond är en värdepappersfond som ofta tar höga risker och har friare regler för sina placeringar än till exempel aktiefonder. Att hedgefonderna lämnar talar uppenbarligen sitt tydliga språk i finansvärlden och har för Deutsche Bank lett till att aktierna förlorat i värde.
Enligt nyhetsbyrån Bloomberg är det dock ingen större fara eftersom Deutsche Bank har mer ”diversifierade finansieringskällor” och en mer ”robust balansräkning” än Lehman Brothers, dessutom kan banken få nödlån från Europeiska centralbanken, ECB. Däremot varnar Bloomberg investerarna för att politikerna nu har en chans att tala illa om bankbranschen och underminera finanssektorns förtroende. Byrån varnar också för större politisk inblandning, hämmad tillväxt och en ”bredare instabilitet på marknaden”. Med andra ord går nyhetsbyrån bankernas ärende och talar ett finansspråk som låter lugnande men som egentligen bara täcker över ett system som inte fungerar. Ett system där bankerna alltid ska räddas, på folkets bekostnad. Så när nu Deutsche Bank verkar vara på väg krascha letar finanssektorn efter en påse att profylaxandas i om det skulle behövas, men de vet att de inte behöver tänka på döden, de får första hjälpen om det kniper.
Så varför lämnar hedgefonderna? Vad är det som har hänt med Deutsche Bank?
För det första så har banken krävts på ett saftigt skadestånd av det amerikanska justitiedepartementet med hänvisning till att den deltog i Wall Streets galna karusell av giftiga hypoteksprodukter och idkade vårdslös försäljning av bostadsobligationer före finanskrisen 2008. Departementet gav först ett förlikningsbud på 120 miljarder kronor, men ryktas nu ha sänkt priset till 46 miljarder.
För det andra har den varit inblandad i den italienska skandalbanken Monte dei Paschi di Siena, något som fick konsekvenser i helgen då en domare i Milano stämde 13 höga chefer i Monte dei Paschi di Siena, Deutsche Bank och japanska Nomura för att ha mörkat hur illa ställt det var i den italienska banken.
För det tredje ska bankens verksamhet i Ryssland utredas eftersom den misstänks ha brutit mot sanktionerna som riktas mot landet.
För det fjärde har allt det redan nämnda lett till att banken har fått smaka på sin egen medicin. Tysklands vice förbundskansler och ekonomiminister, SPD:s Sigmar Gabriel, sade i helgen att han inte visste om han skulle ”skratta eller gråta när en bank som har gjort spekulation till sin affärsmodell nu ser sig som offer för spekulanter”. Det är en bitter humor i att bankens VD, John Cryant, förra veckan meddelade de 100 000 anställda att den utsatts för ”kraftiga spekulationer” och att ”marknadskrafter håller på att underminera bankens förtroende”.
Enligt experterna har banken problem därför att den inte minskade sina kostnader och omstrukturerade medan tiderna var goda.
Den skakiga situationen för Deutsche Bank har gett Tysklands förbundskansler Angela Merkel mycket huvudbry. Hon sitter i en rävsax hon själv har försatt sig i. Hon kan inte låta en bank som Internationella valutafonden har pekat ut som en av världens mest systemkritiska gå under, men hon har också en politisk image att vara rädd om: den som politikern som inte accepterar att stater går in och räddar krisande banker.
Tyska tidningar skriver nu om hur Angela Merkel riskerar att spela det euroskeptiska, invandrarfientliga och nationalkonservativa Alternativ för Tyskland, AfD, i händerna om hon ger ett stödpaket till Deutsche Bank. Därmed riskerar hon att tappa ännu mer mark till det högerpopulistiska partiet i parlamentsvalet nästa höst.
Enligt många experter är det alltså inte särskilt troligt att staten går in och räddar Deutsche Bank. Den överlevde finanskrisen och borde alltså överleva nu också. Dessutom måste obligationsinnehavarna ta smällen först enligt de nya reglerna. John Cryan har gått ut i medierna och sagt att han inte kan förstå hur någon kan tro att han har bett Angela Merkel om hjälp. Samtidigt verkar det som att ganska många finanskännare är hyfsat säkra på att förbundskanslern trots allt kommer att ingripa om det blir absolut nödvändigt. Varför? För att Deutsche Bank är en grundbult i den tyska ekonomin. En stat i staten. Med tillgångar lika stora som hälften av landets totala ekonomi.
Det viskas om att den tyska regeringen, trots de nya reglerna, har en hemlig plan på ett räddningspaket där staten skulle ta över 25 procent av aktierna i banken. I nödfall. Men för Deutsche Bank gäller det just nu ytterst att kunna betala skadeståndet till USA. Ledaren för det tyska parlamentets ekonomiska kommitté, Peter Ramsauer, tycker att den amerikanska taktiken är en krigsförklaring.
Om det amerikanska justitiedepartementet verkligen kommer att minska skadeståndskravet kan det möjligen rädda banken. Åtminstone tillfälligt. Det kommer inte att drastiskt ändra på det faktum att aktierna är de lägsta på trettio år.
Så vad händer om Deutsche Bank kollapsar? Banken sägs utgöra den största risken för den globala finansiella stabiliteten. Enligt IMF skulle scenariot kunna bli värre än det som satte finanskrisen i rullning. Alltså Lehman Brothers.
Det finns alltså en oro för en ny kris. En större. Men enligt andra experter kan inget sådant hända eftersom alla är så mycket bättre förberedda nu. Bankerna ska ha mer kapital till handa. Systemet rapporteras vara stabilare.
Trots det oroar sig de andra storbankerna för den så kallade “smittspridningen” inom bankvärlden. Som om det gällde en vanlig influensa och det bara är att göra som japanerna och skaffa munskydd. När det i själva verket handlar om ett sjukt system bortom räddning. Ett system där det hela tiden är folket som får ta smällen medan de institutioner som orsakar kriserna går fria.
Nu finns det förvisso nya regleringar som gäller inom EU från och med i år och som talar om hur medlemsländer ska agera om en stor finansiell institution imploderar. Om dessa regleringar räcker till är en annan fråga. För även om det sägs att finanssystemet är så mycket mer stabilt nu så verkar den europeiska tillsynsmyndigheten – som skapades för att reglera bankerna så att framtida kriser kan undvikas – inte ha gjort sitt jobb. På ett sätt är den lika skyldig som Deutsche Bank eftersom den inte på långa vägar har gjort tillräckligt för att komma till rätta med problemen utan verkar tro att tiden läker, inte bara alla sår, utan även bankernas balansräkning.
De europeiska bankerna beräknas sitta på en biljon dollar i osäkra fordringar, ett litet problem som tillsynsmyndigheten verkar ha hoppats skulle lösa sig på lång sikt. Det gjorde det inte och nu hänger hotet över skattebetalarna igen.
Deutsche Banks kris är ingen tillfällighet, den är ett symptom på det sjuka finanssystemet. Liksom många andra banker är Deutsche Bank djupt involverad i handel med derivat, de finansiella instrument som var en del av orsaken bakom krisen 2008. Derivat kan vara så komplexa att ingen inblandad till fullo begriper vem som är skyldig vad till vem förrän någon deltagare stor nog att skaka om finansmarknaden plötsligt inte kan betala. Då kämpar alla inblandade för sitt liv för att komma undan.
Enligt de nya EU-reglerna ska skattebetalarna inte tvingas stå för notan när bankerna misslyckas. Men kommer reglerna att efterföljas om hela finansvärlden står på spel? New York Times påpekar att Deutsche Banks kris är en eld som kan resultera i ett inferno medan brandkåren diskuterar sin roll i det hela.
Matt Taibbi skrev i våras i The Rolling Stone: ”Om ett företag inte bara är för stort för att misslyckas, utan även för stort för att åtala, då är det för stort för att existera.” Kapitalismen kontrollerar inte längre sina främsta organ. Detta orsakar en inneboende kris i systemet. Karl Marx skulle ha kunnat säga: ”Vad var det jag sa!”
Det finns en hel del ekonomijournalister som kallade Lehman Brothers för ”det största offret för den amerikanska finanskrisen”. I mina ögon var det största offret de amerikanska låg- och medelinkomsttagarna. De människor jag i så hög grad mötte under Bernie Sanders presidentvalskampanj. De som nu riskerar att rösta på Donald Trump för att Hillary Clinton representerar det Wall Street som krossade deras liv.
Om Deutsche Bank kraschar och drar med sig resten av bankerna hoppas jag att ingen kommer att skriva att det är Deutsche Bank som är offret. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Först och främst lär vi snart få veta om Deutsche Bank klarar av att rädda sig själv. Om inte tror jag att banken i grund och botten förlitar sig på att staten kommer att rädda den.
Den är ju ändå Too Big To Fail och experterna varnar Angela Merkel för vad som kan hända om hon inte ingriper när det behövs. Om den tyska förbundskanslern sviker sin linje återstår att se. Annars väntar kanske en systemkollaps om hörnet. Orsakad av en systemkritisk bank i ett ruttet system.
Emma Lundström
