Vågen av privatiseringar fortsätter i Grekland. Till försäljning den här gången är landets vattentillgångar – i strid mot den grekiska konstitutionen och mot befolkningens rättigheter.
I maj 2016 beslöt det grekiska parlamentet att upprätta en ny privatiseringsfond, under namnet ”The Hellenic Holdings and Property Company”. Samtliga av den grekiska statens större tillgångar har överförts till fonden, för att direkt förvaltas av det nybildade företaget, vars styrelse i sin tur står under kontroll av EU-kommissionen och den Europeiska Stabilitetsmekanismen (ESM). Under överinseende av de europeiska institutionerna ska företaget ansvara för utförsäljningen av de statliga tillgångarna.
Bland de 71,500 tillgångar som fördes över till den nya fonden ingår allmännyttiga tjänster som järnväg, postkontor, samt buss- och spårvagnslinjer. Genom en lag som stiftades av parlamentet i september, har nu även Athens och Thessalonikis vattenbolag EYDAP och EYATh ställts under fondens kontroll.
Sällan har det bevisats med sådan tydlighet att den enda del av samhällets rikedom som befolkningen har någon verklig andel i, är statsskulden.
Den grekiska statsskulden har tagits till förevändning för en politik som tömt landet på dess gemensamma tillgångar. I utbyte mot nödlån från “trojkan” (EU, ECB och IMF) har grekiska regeringar slaktat pensions- och sjukförsäkringsfonder och sålt ut statlig egendom, bit för bit. Makt och egendom har fråntagits den grekiska allmänheten och koncentrerats hos företagsjättar och utländska stater.
Ändå har långivarna inte låtit nöja sig. Problemet med de hittillsvarande privatiseringarna är att de inte har drivits igenom tillräckligt snabbt. Försäljningsförfarandenas byråkratiska förlopp har gett tid till att mobilisera protester och göra anmälningar till landets särskilda författningsdomstol. I flera fall har åtal väckts för ekonomisk brottslighet.
Syftet med den nya privatiseringsfonden är att undvika de dröjsmål och kringgå de hinder som uppställs av landets lagstiftning. Den nystiftade fonden svarar inte under de bestämmelser som gäller för offentlig verksamhet. Dess styrelse åtnjuter full immunitet för sina handlingar, liksom varje expert involverad i fondens transaktioner. Privatiseringarna ska inte få hindras eller fördröjas av möjligheter till tillsyn och ansvarsutkrävande.
Tidigare försök att privatisera landets vattentillångar har förhindrats av det folkliga motståndet. I Thessaloniki hölls 2014 en lokalt initierad folkomröstning om planerna på att privatisera stadens vatten. Av de 218 000 personer som valde att rösta – trots myndigheternas hot om att fängsla valorganisatörerna – röstade mer än 98 procent mot privatiseringsplanerna.
Samma år lyftes frågan till landets högsta domstol, efter en petition undertecknad av Atenborna. Domstolen förklarade planerna på privatisering olagliga, eftersom de strider mot konstitutionens krav på att garantera medborgarnas hälsa och välfärd. Tidigare erfarenheter av vattenprivatisering har lett till försämrat utbud och stigande priser. I praktiken hade det inneburit en begränsad tillgång till vatten för stora delar av det grekiska folket.
Det enda som tycks förbli i offentlig ägo i Grekland, är statsskulden. Denna har rentav ökat under de senaste årens åtstramningspolitik. Från att ha varit 120 procent av BNP vid skuldkrisens utbrott år 2010, uppgår statsskulden idag till 179 procent (runt 315 miljarder euro). Ingenting tyder på att den kommer minska med de nuvarande metoderna.
Den grekiska ekonomin är oförmögen att på egen hand finansiera återbetalningen av landets förfallna lån och obligationer. Detta innebär, i sin tur, att marknaden är ovillig att låna pengar till Grekland. Inom ramarna för eurosamarbetet har de inte heller någon möjlighet att devalvera eller ställa in betalningarna på sina lån. Därför återstår, under rådande omständigheter, bara ett alternativ – att ta ytterligare lån från IMF och ECB.
Kravet på att Grekland ska betala tillbaka sin skuld är orealistiskt. De lånade summorna står inte i någon som helst trovärdig relation till framtida intäkter och saknar grund i den reella ekonomins värdeproduktion. Privatiseringarna inbringar förvisso snabba intäkter, och åtstramningarna av offentliga utgifter har minskat statens belåning. Men på längre sikt, försvagar dessa åtgärder landets produktiva kapacitet och undergräver därmed statens finansiella intäkter. Utsikterna att betala av skulden blir därför ännu mer overkliga.
I praktiken används statsskulden som ett verktyg för att disciplinera den grekiska ekonomin. Åtstramningarna rättfärdigas av en falsk föreställning om att det är det grekiska folket som bär ansvar för skuldkrisen. I själva verket, var det dock främst privata aktörer ur den ekonomiska eliten som stod för den skuldsättning som orsakade krisen. Europeiska banker lånade ut pengar till privata individer i Grekland (banker, företag samt rika hushåll), i utbyte mot räntor som låg över EU-genomsnittet. Bankerna var medvetna om riskerna med denna utlåning, men litade helt på att bli undsatta av IMF i händelse av betalningssvårigheter. När krisen utbröt, överfördes ansvaret på den inhemska befolkningen och den företrädesvis privata skuldsättningen omvandlades till en statlig skuld. Bankerna räddades genom att externalisera kostnaderna på den grekiska allmänheten.
Trots att den grekiska statsskulden är olaglig och illegitim, har den effektivt kunnat användas som hävstång för att driva igenom åtstramningar och ekonomiska omstruktureringar i landet. Vem som helst borde inse att dessa åtgärder inte kommer – och att de aldrig heller varit avsedda att – hjälpa Grekland betala av sin skuld. Åtgärderna är, från början till slut, politiskt motiverade. De är ett uttryck för den kapitalistiska klassens strävan efter att utöka sin makt och egendom. Denna strävan känner inga inre gränser. Så länge de borgerliga intressena oinskränkt tillåts behärska det politiska beslutsfattandet inom EU, kommer krisen enbart fördjupas, med ett ständigt större lidande som följd för de europeiska folken. Det som krävs är en helt annan politik, där tillgångar och arbetskraft istället omfördelas för samhällsnyttiga, snarare än spekulativa, verksamheter. En sådan politik kan enbart utgå från den europeiska arbetarklassen.
Jonatan Fahlén
aktiv i Föreningen
Greklandsolidaritet.
Föreningen Greklandsolidaritet
Föreningen Greklandsolidaritet är en partipolitiskt obunden, socialistisk och demokratisk förening, baserad i Göteborg, som jobbar med solidaritetsarbete mellan Europas folk i deras kamp mot den ekonomiska krisen och dess ursprung.
Föreningen motsätter sig Europeiska Unionens och Internationella Valutafondens åtstramningspolitik som ett organ för de klassintressen som vill fördjupa krisen och utmana den politiska demokratin.
