En utdragen massaker på kurderna i Turkiet

Cizre, Turkiet.

Sur är en av de fyra kommunerna som utgör Diyarbakir, den största staden i det kurdiska området i sydöstra Turkiet. Kommunen är känd för sina historiska byggnader och för att dess ledare har arbetat för att skapa ett samhällsklimat öppet för etnisk och religiös mångfald. I Sur skulle kurder, armenier, turkar och andra etniska grupper leva sida vid sida utan hat. Nu är stadsdelen en krigszon. Den som vågar sig ut på gatorna riskerar att skjutas av krypskyttar. De som dödas ligger kvar i dagar utan att någon vågar ta hand om dem. De historiska byggnaderna är förstörda och många människor har flytt. Det råder utegångsförbud 24 timmar om dygnet sedan i december. Ungefär samma scenario har utspelat sig på flera andra håll i sydöstra Turkiet sedan fredssamtalen mellan den turkiska regeringen och kurdiska arbetarpartiet, PKK, bröt samman i somras. Städerna Cizre och Silopi är två andra exempel på platser där de boende riskerar sina liv bara genom att fortfarande existera. De är den civilbefolkning som hamnar emellan när turkiska säkerhetsstyrkor dödar PKK:s gerillasoldater och tvärtom. Den senaste rapporten kommer från Cizre där ett 60-tal människor uppges ha dödats i två källare. Kurdiska grupper anklagar militären för att ha genomfört en massaker på civila medan presidenttrogna tidningar rapporterar att det var terrorister som dödades.

Det var också i Cizre som obeväpnade civila med vita flaggor blev beskjutna när de försökte hjälpa skadade människor för inte så länge sedan, något som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter har uppmanat Natolandet Turkiet att utreda. Men president Recip Tayyip Erdoğan uppvisar ingen större beredvillighet när det gäller att utreda eller överhuvudtaget stoppa de brott mot de mänskliga rättigheterna som nu dagligen sker i Turkiet. Han verkar uppleva att han kan göra precis som han vill när det gäller den kurdiska befolkningen. Och att han kan göra det med omvärldens goda minne. För varken EU eller USA har gjort någon verklig ansats för att stoppa det som inte kan beskrivas som något annat än ett försök till att utrota kurderna som folk i Turkiet. Det finns en stor, för att inte säga överväldigande anledning till att EU inte vill stöta sig med Erdoğan. Han har nyligen fått 30 miljarder av unionen för att stoppa flyktingströmmen till Europa.
Bara de senaste dagarna uppskattar hjälporganisationer att uppemot 50 000 syrier har flytt till den turkiska gränsen undan den syriska regimens framryckningar i Aleppoprovinsen. Angela Merkel verkar vara orolig för hur många av dessa människor som kommer att försöka ta sig vidare. För trots att det var meningen att Turkiet, med hjälp av de 30 miljarderna, skulle förhindra det så dör människor varje dag i vattnet utanför Turkiets kust. Ändå sitter Erdoğan med trumfkortet. Han har både pengarna och flyktingarna. Och han är inte en person som bryr sig om mänskliga rättigheter eller vad som är etiskt och moraliskt försvarbart att göra i den ofattbara krissituation som kriget i Syrien är.

Recip Tayyip Erdoğan är mannen som använde konflikten med PKK för att vinna det nyval han själv utlyste när han inte vann det första valet förra året. Genom att i hetsiga toner måla fram bilden av det kurdiska terroristhotet fick han väljare att ta det ”säkra” före det ”osäkra” och välja Erdoğans konservativa AKP framför partier som det prokurdiska vänsteralternativet HDP. Därefter har både presidenten och premiärministern, Ahmet Davutoglu, piskat på situationen istället för att försöka återuppta fredssamtalen. Det finns många tecken som tyder på att de medvetet har eskalerat konflikten militärt för att vinna stöd och skapa en inre fiende. Det finns också en oro för att de ska angripa kurderna i Syrien och de facto hjälpa Daesh.
Erdoğan är en ledare som är van att krossa. Han har redan krossat den massiva proteströrelsen mot honom själv, satt oppositionella i fängelse, eller värre, och satt munkavle på allt vad pressfrihet och yttrandefrihet heter. Nu slår han målmedvetet ned alla demonstrationer till stöd för kurderna. När över 1 200 akademiker och intellektuella i januari skrev under ett upprop som krävde ett slut på säkerhetsstyrkornas brutala metoder i den kurdiska regionen, avfärdade presidenten undertecknarna som förrädare. Tolv av dem greps och sattes i fängelse.

Det är en skam att omvärlden bara står och ser på medan Turkiet i rasande fart avvecklar allt vad demokrati heter. En skam att ledande politiker i EU ens kan tänka tanken att ge Turkiet fritt spelrum och en genväg in i unionen bara landet hindrar flyktingarna från att komma till Europa. Vad är det som ska försvaras på det sättet? Välfärden för Europas befolkning? Snarare en falsk union i skärvor. En union där nationalism och rasism växer.
Självklart måste flyktingsituationen lösas, för flyktingarnas skull och med deras bästa för ögonen, men det kurdiska folket i Turkiet ska inte betala priset.

Emma Lundström

Dela