Christer Norlin besökte flyktinglägret Hal Far på Malta: ett interneringsläger för strandade flyktingar som egentligen inte ville dit. Men de gistna och överfulla farkoster de färdades med över Medelhavet drev helt enkelt iland där.
Runt Maltas stränder hovrar helikoptrar. Jag vet inte om det är för att upptäcka båtar fulla med flyktingar eller om det är vanliga övningar.
Vad vi vet är däremot att till Malta driver farkoster som inte lyckas ta sig vidare över Medelhavet från Libyen. Och på var och ett av dessa ibland sjöodugliga och i samtliga fall överlastade båtar hoppas krigets flyktingar ta sig iland någonstans för att undslippa granatattacker, flygbombningar och terrorister.
Vi vet att många av de här båtarna aldrig når någon destination, att dess för oss tusentals anonyma passagerare följer med vraken ned i havsdjupen. Vi vet också att båtar prejas och rammas av människosmugglare. Ibland lyckas de ändå ta sig i hamn.
Som den sönderrammade båt som med sina 300 passagerare lyckades ta sig in i hamnen på Maltas huvudstad Valletta. Människorna ombord var mycket medtagna och flera av kvinnorna var gravida. Där fick de ligga kvar i tre dygn innan de maltesiska myndigheterna tillät dem kliva iland.
Det som sedan hände var att de ombordvarande sattes i fängsligt förvar. Där sitter flyktingarna tills identifikationen är klar, vilket kan ta år. Hur många som driver iland dagligen finns inga tillgängliga siffror på men beräkningarna är att över trehundratusen människor per år försöker finna en fristad genom denna oerhört riskabla resa över havet.
Ingen av dem jag talade med ville fastna på Malta. Malta är inte stort. Knappt större än en fjärdedel av Öland och med fyrahundratusen invånare. Enligt EU’s Dublinfördrag är det första mottagarland som bestämmer om flyktingarna ska beviljas asyl eller skickas tillbaka men eftersom krigstillstånd råder i de länder de skulle skickas till blir de kvar i lägren. Enligt Amnestys rapport Seeking safety, finding fear: refugees, asylum-seekers and migrants in Libya and Malta riskerar personer som flyr undan förföljelse och väpnade konflikter att utsättas för tortyr och att frihetsberövas under obestämd tid när de försöker att ta sig till Europa via Libyen. Så någon väg tillbaka finns inte.
Efter mycket kritik från EU har de maltesiska myndigheterna tvingats öppna några av lägren, som Hal Far vilket jag besökte. Det är ett gammalt industri- och flygfältsområde som tagits i bruk för att hysa flyktingar. Tidigare stod där tält men efter kritik mot de svåra förhållandena har dessa ersatts av baracker. Den sanitära standarden höjdes därmed avsevärt men hos dessa människor var det den psykiska pressen som skapade det verkliga lidandet. Osäkerheten över framtiden, över att inte veta något om nära och kära är tung att bära.
Christer Norlin
