KOMMENTAR: På DN-debatt 20/1 ifrågasatte moderaternas ordförande, Anna Kinberg-Batra, och dess ekonomiskt-politiska talesperson, Ulf Kristersson, att flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd ska ha samma tillgång till den sociala välfärden som övriga medborgare:
– Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat in sig i vårt välfärdssystem.
Men debattörerna konkretiserar inte om vilka välfärdstjänster flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd ska utestängas ifrån. Sedan har dock Kristersson förtydligat att det exempelvis kan röra sig om förtidspensioner, bostadsbidrag och tillgången till annat än akut sjukvård. Det bör ses som att artikeln har två syften: dels som ett förslag om en hårdare social välfärd, en välfärd som minsann inte är lika generös mot alla och som man måste kvalificera sig till, och dels som ett signalpolitiskt röstfiske där det handlar om att erövra väljare från Sd. Av allianspartierna har såväl Centern som Kd uttryckt stöd för moderaternas idéer.
Hur har då regeringen reagerat på moderaternas propåer? Ja, till media har man, genom finansminister Magdalena Andersson, kommenterat att man ”inte vill skapa ett A och B-lag”, men i nästa andetag sade Andersson – med hänvisning till det rådande flyktingläget – att ”regeringen är öppen för diskussioner med moderaterna”. Således varken bu eller bä, som om man både vill ha kvar kakan och samtidigt äta upp den. Aftonbladet är dock i en ledare, av Anders Lindberg (26/1), befriande tydlig om vad saken gäller:
– Moderaterna har aldrig varit några varma anhängare av välfärd till alla så det är svårt att släppa misstanken om ”kvalificering” i välfärden i nästa steg även kommer att dyka upp för andra. Arbetslösa och pensionärer arbetar ju inte heller, ska de verkligen tillhöra A-laget? Om rättigheter inte är för alla var dras gränsen? Vid funktionshindrade?
I en annan ledare i Aftonbladet 26/1, skriven av Karin Pettersson, kritiseras regeringen för att anpassa sig till något som man upplever vara en opinion för ”tuffa tag”:
– Målet från regeringen verkar vara att pressa ned antalet asylsökande så långt det går och skruva upp talet om tuffa tag tills dess det tjuter i öronen.
Sammantaget kan vi idag från svensk botten skönja två tendenser i frågorna om flyktingar och välfärden. För det första ser vi att regeringens omkast till en mer restriktiv flyktingpolitik inte gjort att andra länder inom EU bundit sig för att ta emot ett större antal flyktingar. Tvärtom är det som nu utspelar sig en följa John politik där land efter land reser gränshinder, skär ner sina flyktingkvoter och utfärdar skarpare lagar. För det andra ser vi hur hela den svenska borgerligheten använder flyktingfrågan som ett slagträ mot rådande arbetsrätt och välfärdsstat där nyckelbegreppen är lägre ingångslöner, uppluckrat anställningsskydd , avreglerad och privatiserad välfärd samt marknadshyror, en situation där Göteborgs-Postens ledarredaktör, Alice Teodorescu, på årets andra dag segervisst utropade sin profetia för 2016:
– Vänstern och facket kommer att tvingas acceptera kraftfulla reformer ifråga om bygglov, arbetsrätt , enklare jobb á la tyska mini-jobs, lägsta löner och lönestrukturer som kraftigt utmanar bilden av den svenska modellen.
Anders Karlsson
NYGAMLA MODERATER
Ett axplock över reformer som Moderaterna/Högerpartiet varit emot:
Nej till
1916: allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919 och 1923: 8- timmarsdag
1927: folkskolereform.
1931: sjukkassa.
1933: beredskapsarbete.
1934: a-kassa.
1935: höjda folkpensioner.
1938: 2 veckors semester.
1946: fria skolmåltider.
1947: allmänna barnbidrag.
1951: 3 veckors semester.
1959: ATP.
1963: 4 veckors semester.
1970: 40–timmarsvecka.
1976: femte semestervecka.
2006: höjd a-kassa.
2006: höjd sjukersättning.
