Stadsplanering sett från skrevet

12625806_200270453659125_870829168_n

KRÖNIKA: Den extremt lokala nyheten om hur ett kommunalt inhyrt saneringsbolag suddade ut en kuk någon hade ritat i snön på Vallgraven i centrala Göteborg gick under förra veckan en runda i media, sociala medier och sedan tillbaka till media via en ironisk protestgrupp på Facebook, varefter följde både höhö-iga inslag i lokal-TV och internationell uppmärksamhet – i dansk media döpt till ”giga-penisen”. En lustig incident, en viral story – men inte så mycket mer, väl? Även om snökuken knappast var den gångna veckans viktigaste nyhet är det en tänkvärd episod i Göteborgs snart fyrahundraåriga historia – med bonus att den är symboliskt symptomatisk för en allmän trend i svensk stadsbyggnad.
För även om förvecklingarna efteråt är unika – de involverade bland annat en TV-intervju Göteborgs stadsarkitekt med mikrofon i form av en penisattrapp ­– så är den ursprungliga snökuken långt från ensam om sitt öde. Saneringsivern i svenska städer har länge framstått som både bisarr och internationellt unik – inte minst i Stockholm, där den kontroversiella nolltoleransen mot graffiti bara nyligen avskaffades. Res så nära som till Köpenhamn eller Helsingfors och förundras över att gator och fasader inte är i närheten så renskrubbade som i svenska städer.
Frågan är ju vem som – eller om någon – anser en klumpigt ritad kuk i snön provocerande nog att anmäla det till den kommunala parkförvaltningen. Installationens beständighet är dessutom kortvarig; snö som estetiskt medium är till sin natur högst förgängligt. Att kommendera ut saneringsfirma för att ta hand om problemet framstår inte bara som överdrivet, utan nästan militant – kanske en ren ryggmärgsreaktion från en kommun som är van vid att snabbt slå ner på allt i stadsbilden som inte passar in i varumärket Go:teburg.
Det absurda här är hur det – samtidigt med etablissemangets krig mot den folkliga vulgariteten – byggs nya fallossymboler med samma etablissemangs välsignelse. Skyskrapor, gallerior och multiarenor som hämtar sin potens direkt från det libida; en aggressiv, maskulin attack mot stadsrummet. De syns, sticker ut och rymmer en mystisk potential till ”återfödelse”, en utväg ur den stagnation som svenska industristäder har upplevt sedan de kastrerades under sjuttiotalskrisen.

Retoriken påminner mer om en stereotyp antik falloskult än om stadsplanering. Städer ska ”attrahera” besökare med ”ikonarkitektur”. Dessa besökare ska bli så tillfredsställda – inte sexuellt på porrbiograferna, som sanerats bort – utan på hippa krogar och mysiga kaféer med ekträrostat rekokaffe för sextiofem kronor koppen att de lockar med sina vänner nästa säsong för en uppföljande orgie i skaldjur och rosé. Är det inte perverst så säg.
När jag besökte Göteborg över jul såg jag på stadens reklampelare en affisch som avbildade den planerade skyskrapan Karlatornet; en fejkad Instagram-skärmdump med en bild på en leende göteborgshipsterpappa, komplett med skägg och mössa och barnvagn, framför en klumpigt inklistrad skyskrapa. Under bilden: ”kommentarer” påhittade av någon espressotjackad copywriter – glada tillrop om hur fantastisk denna arkitektritade stål- och glaskuk kommer bli.

Det här både varumärkesstärkande och konsensusskapande marknadsföringsarbetet blir bara vanligare i svensk stadsbyggnad. Det som ska stärka varumärket utåt är sällan det som är bäst för stadens invånare – alltså behöver förankringen ske forcerat, eller helt enkelt på låtsas med lite Photoshopmagi.
Kukar i stan är alltså okej, så länge de är maktens kukar och skapar tillväxt. Andra vulgariteter är också okej – så länge de får nämnda kukar att framstå som välförankrade i folkviljan.
Med lite tur kan indignationen över snökukens försvinnande och kulten kring dess messianska återuppståndelse omsättas i en smula mer seriös diskussion; om vem och vilka som har möjlighet att uttrycka sig och ta plats i det offentliga rummet idag – och vilka som egentligen är de vulgära vandalerna i våra städer.
Om allt därefter går som jag hoppas ser jag fram mot att besöka ett Göteborg fullt av småskaliga, folkligt förankrade könsorgan i sommar, en stad där istället kommunen och fastighetsbolaget Sernekes flåskåta skyskrapeprojekt på Hisingen har lagts på is – och sedan helt suddats ut.

Malte Dahlberg

Dela