KOMMENTAR: De senaste månadernas flyktingströmmar mot Europa har ställt alla tidigare prognoser om nivåernas storlek på huvudet. Före sommaren förutspådde Migrationsverket att antalet asylsökande i Sverige i år skulle landa på 74 000 flyktingar, men nu tror man att det kan komma att stanna vid hela 180 000. Enligt FN:s flyktingorgan, UNHCR, har vi också bara sett flyktingströmmarnas början. Allt detta kräver naturligtvis att ansenliga resurser mobiliseras, att vi återigen – efter år av skattesänkningar och social nedrustning – tar oss an att bygga det som den gamle statsministern Tage Erlander kallade för ”det starka samhället”, på flera sätt måste staten härvidlag gripa tag i ledartröjan:
Alla kommuner bör tvingas att bidra efter förmåga: Idag är flyktingmottagandet ytterst ojämnt fördelat, exempelvis tar den rika Skånekommunen Vellinge endast emot 0,4 flyktingar per tusen invånare, medan den fattiga Bergslagskommunen Norberg tar emot över 120. Den ojämna fördelningen leder också till att fyra procent av Sveriges skolor tar hand om mer än 30 procent av flyktingbarnen. Så här kan det givetvis inte fortsätta. Migrationsminister Morgan Johansson måste snarast se till att en tvingande lagstiftning kommer på plats.
Vinstdrivande verksamhet på flyktingmottagandet bör förbjudas: Länge har kapitalister som exempelvis den tidigare socialdemokratiska riksdagsmannen Jan-Emanuel Johansson, skivbolagsdirektören Bert Karlsson och familjen Wallenberg gjort hutlösa vinster på flyktingboende. Och nu flockas skandalomsusade bolag som Attendo, Aleris och Vardaga (Carema) kring mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Barnen blir rena guldkalvar för dessa bolag och oräkneliga miljoner av skattemedel försvinner direkt ner i dess fickor. Kontentan av det hela blir en ineffektiv och dyr flyktingmottagning, men det finns alternativ. Migrationsverket och kommunerna kan ta över såväl byggandet som driften av flyktingboenden, precis som man gjort i Smålandskommunen Västervik och på så sätt lyckats att halvera kostnaderna.
Rejält höjda skatter är en nödvändighet: Hittills har regeringen parerat de ökade flyktingkostnaderna med att ta pengar från biståndsbudgeten, så som nästa års räkenskaper ligger handlar det om 8,2 miljarder av totalt 43 miljarder i biståndsmedel och finansminister Magdalena Andersson har flaggat för att det kan bli frågan om ytterligare pengar. Men det skulle i så fall slå mot Sveriges stöd till fattigdomsbekämpning eller exempelvis biståndsprogram som handlar om vaccinering, alfabetisering och hälsovård. Vi kan inte i än högre grad låta den fattigare världen tvingas att betala för höjda flyktingkostnader i vårt land. Det rimliga är att det finansieras över skattsedeln med ett ökat uttag. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har i det sammanhanget beräknat att kommunalskatten fram till 2019 bör höjas med två kronor. Det handlar också om nödvändigheten av en generell samhällelig upprustning efter år av nedskärningar och försämringar. Den nuvarande regeringen har i och för sig höjt skatteuttaget med 30 miljarder, men den tidigare alliansregeringen sänkte den med 140 miljarder och sammantaget sänktes skatterna från millenieskiftet och under allianstiden med i runda tal 250 miljarder, så det finns mycket att ta av i återuppbyggnaden av det starka samhället.
Hela det civila samhället måste ställas på fötter: De senaste månaderna har vi i flyktingströmmarnas svallvågor sett mycket av imponerande frivilliga insatser; allt från exempelvis religiösa samfund till välgörenhetsorganisationer, idrottsföreningar eller helt enkelt enskilda samhällsmedborgare. Sverige är också ett av de mest föreningstäta samhällena i världen. Det som nu behövs är en planmässig organisering av dessa civila insatser i Sveriges alla 290 kommuner.
Sammantaget bör vi ta den nuvarande situationen i akt till att vädra ut all den nyliberal kvalmiga doft som under senare decennier förpestat vårt samhälle.
Anders Karlsson
