”Arbetarveto mot kapitalet” i sjuttiotalistisk genustappning (Mullvaden nr 13-14 1972). Kan strategin uppgraderas till 2000-talets?, undrar Håkan Blomqvist.
OPINION
”Nej, tyvärr, ni bestämmer inte ensidigt sådana saker. Personalrådet, med representanter för alla anställda och facken, säger nej. En alternativ planering har inletts tillsammans med stat och kommun för att utveckla andra möjligheter…” Var vi fler som missade den nyheten? Säkert. Den publicerades ju aldrig.
Häromveckan kom beskedet från SCA-ledningen om nedläggning av papperstillverkningen vid Ortviken utanför Sundsvall med åttahundra berörda anställda. Liknande beslut återkommer nu stundligen från företagsledningar i stort och smått. Ledningen har beslutat, de anställda får gå, lokalsamhällen krisar och aktieägarna får sitt. Det handlar om makt.
Under det radikala 1970-talet ifrågasattes den. Näringslivet var inte kapitalets ensak, företagen var till för samhället – inte tvärtom, de anställda ingen köp-slit-och-slängvara, makt och inflytande brännande frågor.
Den här tidningens föregångare, Mullvaden, drev kampanj för ”arbetarveto mot kapitalet” med program för löntagarkontroll, ”öppna räkenskapsböcker” och alternativ produktion. Inom fackföreningsrörelsen samlades tiotusentals till remiss för att avskaffa ”paragraf 32”, det vill säga ”arbetsgivarens rätt att fritt leda och fördela arbetet, anställa och avskeda”. Lag om anställningsskydd, Medbestämmandelagen med flera arbetsrättslagar kring årtiondets mitt var uttryck för trycket underifrån när gruvarbetare, hamnarbetare och skogsarbetare, städerskor, sömmerskor och sjukvårdspersonal handfast krävde slut på maktlösheten.
Runt om i Europa, ja världen, gavs exempel på hur arbetare och tjänstemän satte ner foten mot diktatur på arbetsplatserna, avsatte bolagsledningar –
ibland handgripligen – och övertog skötseln av verksamheter för samhällsinriktade ändamål, under personalens demokratiska ledning.
Idag tycks den tiden som från ett annat universum. ”Ja, det är verkligen sorgligt…”, ”Samhället i chock”… ”kräver omställningsbidrag”… SVT intervjuar uppgivna anställda, prövade kommunalråd och slipade bolagsinformatörer. Aldrig ett ord – om makten.
Skolverkets förbud mot att lämna ut information om enskilda skolors resultat, ja till och med adresslistor över vilka skolor som ens finns i Sverige får många att häpna. Och regeringen att famla efter åtgärder. Till och med marknadsfundamentalistiska Dagens Nyheter rasar över kammarrättens dom att offentliggjort skolresultat skulle vara ”marknadspåverkande”. Privata företags marknadsintressen kan inte gå före skolelevers rätt till god utbildning, hävdar DN.
Samtidigt pressas regeringen att ge offentlighet åt vilka företag som fått del av skattebetalarnas coronamiljarder – som mörkas på grund av ”affärssekretess”…
Det är förstås utmärkt att kryperiet inför ”affärsintressen” på dessa områden ifrågasätts. Men det gäller ju inte bara här. Det privata näringslivet skulle inte existera en dag utan samhället, med utbildningar, omsorg, social service, infrastruktur och alla andra förutsättningar, inklusive uppsjöar av olika ekonomiska stöd. Företagens planer och räkenskaper är inget avskärmat privatintresse utan rör anställda, samhällen och ofta hela bygder.
Ekonomiskt envälde och maktfullkomlighet kallades en gång av arbetarrörelsen och vänstern ”kapitalets diktatur”. Den kunde mycket väl kombineras med parlamentarisk demokrati, bara demokratin höll tassarna borta från inskränkningar av näringslivets och marknadernas frihet. Under 1900-talets olika perioder försökte folkrörelser och andra förskjuta gränserna, inkräkta på det ekonomiska enväldet, pressa igenom ökad samhällskontroll, löntagarinflytande och behovsinriktade välfärdssystem.
Vi är nog ännu en ganska stor del av Internationalens läsare som fick vara med om det. Liksom av tillbakarullningen, återtågen till en bolagsdespotism och marknadsdiktatur som tidvis rentav överträffat flera tidigare perioder av ekonomiskt envälde.
I vår tid av demokratiska uppror mot politiska diktaturer och övergrepp från Brasilien till Syrien, Vitryssland till Hongkong, Portland till Beirut är det hög tid att åter lyfta frågan om ”kapitalets diktatur”. Eller ”hela systemet”, som slagorden lyder i Vitryssland och Libanon.
Kapitalägarna kan inte lämnas utanför frågan om demokrati och inflytande – vare sig från de anställdas sida eller samhällets. Upphöjt självsvåld och maktfullkomlighet måste helt enkelt brytas både för det ekonomiska livets, de anställdas och samhällsutvecklingens skull.
Just i dessa dagar utspelar sig en dragkamp mellan demokrati och diktatur på våra arbetsplatser. Ja, LAS, Lagen om anställningsskydd, berör en smärtpunkt, eller rättare maktpunkt, i denna dragkamp. Ska företagsledningarnas herravälde göras än mer oinskränkt, som Januariavtalet, den statliga utredningen och Svenskt Näringsliv vill? Eller ska fackföreningsrörelsen lyckas hålla emot – och regeringen tveka inför hotet om misstroendevotum?
Yttersta handlar kampen om kapitalets diktatur och arbetarrörelsens förmåga att inlägga sitt veto.
Håkan Blomqvist
