Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har meddelat att regeringen, trots facklig kritik, kommer fortskrida med planerna om förändrad anställningstrygghet. Samtidigt ska LO:s egna förhandlingar med Svenskt Näringsliv om förändrade anställnings- och uppsägningsregler starta 1 augusti och bli klara senast 30 september. Det kan se mörkt ut, men kampen är långt ifrån över menar Fredrik Persson.
Vartåt LO:s förhandlingar med Svenskt Näringsliv barkar kan vi vara rätt säkra på, då underlaget för de fortsatta förhandlingarna offentliggjordes den 12 juni. Parterna tillsatte i höstas tre arbetsgrupper – anställningsskydd, omställning och arbetslöshetsförsäkring – som skulle ta fram lösningar för de fortsatta förhandlingarna. Deras resultat har nu presenterats i rapporten: Underlag inför fortsatta förhandlingar – Rapport från parternas förhandlingsgrupper inför förhandlingarna om anställningsskydd och omställning.
Rapporten föreslår omfattande förändringar av reglerna på svensk arbetsmarknad. När det gäller turordningsregler, godtagbara skäl för uppsägningar och uppsägningstvister är förslagen mycket genomgående till arbetsgivarnas fördel. På fackföreningarnas begäran har rapporten tagit fram förslag om förbättringar som gäller allmän visstid, hyvling, inhyrning och heltid. Dessa förbättringar kan dock knappast anses stå i proportion till den historiska maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som rapporten lägger grund för.
De tre arbetsgrupperna har letts av Erland Olauson (tidigare LO:s avtalssekreterare), Cecilia Fahlberg (tidigare Unionens förbundsordförande) och Anders Ferbe (tidigare IF Metalls förbundsordförande). Det är samtliga personer med facklig bakgrund och med koppling till industrin. Samma situation verkar råda som när det gällde begränsningarna av strejkrätten: liksom den gången står alliansen mellan de svenska exportföretagen och de fackliga industriförbunden bakom den nu aktuella attacken på svensk arbetsrätt.
Logiken säger oss att det är mot dessa förhandlingar fackliga protester bör riktas. Antingen når dessa förhandlingar mållinjen och LO-PTK-Svenskt Näringsliv kan presentera en gemensam överenskommelse om anställningsskyddet, eller misslyckas parterna med uppgiften. Men det är först när de misslyckats att leverera en sådan överenskommelse den 31 oktober som regeringens egna förslag kan bli verklighet. Det mest akuta, direkta hotet mot våra rättigheter finner vi alltså i den överhängande faran att parterna når en överenskommelse de kommande månaderna.
I rapporten har arbetsgrupperna konstruerat en reformering av arbetsrätten som dels ska ske genom ett nytt huvudavtal, likt Huvudavtalet/Saltsjöbadsavtalet från 1938, och dels genom kompletterande lagändringar. Detta huvudavtal med tillhörande lagändringar ska reglera anställningsskydd, omställning och arbetslöshetsförsäkring.
Jag tänker inte försöka mig på en sammanfattning av arbetsgruppernas samtliga förslag, utan jag tar sikte på förslagen som rör anställningstryggheten och fackföreningarnas makt vid uppsägningar. Förändringarna som gäller omställning och a-kassa är såklart relevanta, men jag tror det är ett generalfel att ställa upp exempelvis omställningsstöd och turordningsregler som kvalitativt jämbördiga värden, som man kan byta mot varandra utan att förändra maktbalansen på arbetsmarknaden. Vi bör akta oss från att hamna i fällan att betrakta avtalsförhandlingar som en själlös, kortsiktig byteshandel. Vilka som går vinnande ur sådana avtalsförhandlingar vet vi redan, då liknande byteshandel varit legio de senaste decennierna, till kapitalets stora förtjusning.
Rapporten föreslår i korthet följande:
• Undantagen från turordningsreglerna när företag säger upp på grund av arbetsbrist ska bli fler. Rapporten föreslår en lösning där antalet undantag ska kopplas till omfattningen på uppsägningarna. Alltså: omfattar uppsägningen fler personer ska undantagen vara fler och om uppsägningen omfattar färre personer ska undantagen vara färre.
• Skrivningen i LAS om sakligt grundade uppsägningar ska förändras. Rapporten föreslår en formulering om att uppsägningar ska ”grunda sig på sakliga skäl.” Detta ska understödjas av förarbeten som ämnar förändra Arbetsdomstolens nuvarande praxis. Man diskuterar exempelvis en möjlighet att ändra bevisansvaret i tvister om uppsägningar. Idag ligger bevisbördan huvudsakligen hos arbetsgivaren. Arbetsgruppen formulerar ett scenario där arbetsgivaren istället enbart sannolikt behöver visa att sakliga skäl existerar och att det blir upp till arbetstagaren att bevisa motsatsen. Andra förslag är att ta bort kravet på omplaceringsprövning innan uppsägning och att ta bort den vägning som AD idag gör mellan arbetsgivares intressen och den anställdes behov av fortsatt anställning.
• Dagens huvudregel om att den uppsagdes anställning kvarstår under uppsägningstvister på grund av personliga skäl ska tas bort. Huvudregeln ska vara att anställningen inte fortgår under pågående tvist.
• Allmän visstid ska ersättas av ”avtalad visstid”. I rapporten innebär denna nya anställningsform att återanställningsrätten ska gälla tidigare än idag och att tillsvidareanställning ska nås snabbare.
• Den individuella arbetstagarens rätt att vid arbetsbrist neka omplaceringserbjudanden om deltid ska stärkas. Om man idag säger nej till att gå ner i arbetstid finns skäl för uppsägning oberoende av turordningsreglerna. Enligt rapporten kan detta förändras på så sätt att deltidserbjudanden blir oskäliga och att arbetstagaren på så sätt inte förlorar sin plats i turordningen om man tackar nej, eller att man i alla fall inte förlorar återanställningsrätten.
• Arbetsgivare som hyr in personal ska behöva anställa inhyrda tillsvidare efter viss tid. Denna regel ska arbetsgivaren samtidigt kunna strunta i, om man betalar inhyrda ersättning (rapporten föreslår en månadslön).
• Paragrafen i LAS som slår fast att en anställning är tillsvidare såvida inte annat avtalats, ska kompletteras med ett tillägg om att anställningsnormen ska vara heltid. Vill arbetsgivaren ändå anställa på deltid måste anledningen till detta skriftligen informeras nyanställda.
I övrigt lägger rapporten fram förslag på stärkt omställningsstöd och a-kassa som ägs gemensamt av parterna genom kollektivavtal. När det gäller exempelvis förslaget om att uppsagdas anställning inte ska fortgå under tvist ska de allmänna skadestånden för felaktiga uppsägningar höjas. Uppsagda ska också kunna få rätt till ersättning under de första två månaderna av arbetslöshet, genom införandet av en kollektivavtalsförsäkring eller genom att a-kassereglerna ändras. Idag kan a-kassorna vägra medlemmar ersättning den första tiden, om den uppsagde anses själv ha orsakat arbetslösheten.
Arbetsgruppernas rapport fastslår det vi egentligen vetat sedan förhandlingarna började 2017: LO-ledningen är beredd på att sälja det viktigaste facket har, makten över uppsägningarna, i byte mot omställning och vissa begränsade förbättringar vad gäller visstid, hyvling, inhyrning och heltid.
Utifrån rapportens förslag kan vi dra slutsatsen att arbetsgivarna får en chans att vinna sådant man aldrig skulle kunna vinna i vanliga avtalsförhandlingar. Lyckas Svenskt Näringsliv genomdriva de förändringar rapporten föreslår har kapitalet lyckats underminera några av de viktigaste fackliga segrarna från 1900-talet. LO-förbunden får å andra sidan saker de med all rim och reson skulle kunna genomdriva, med strejkvapnet, i de vanliga avtalsförhandlingarna. Det fackföreningarna vinner är alltså saker de knappt ens försökt vinna tidigare. Att göra krav, som man hade kunnat vinna i de vanliga avtalsrörelserna, till en fråga för parterna att göra upp om centralt under fredsplikt, måste bedömas som en i allra högsta grad tveksam facklig strategi. I ett sådant förhandlingsläge återstår endast att köpa sig till förbättringar med den enda valuta arbetsgivarna är intresserade av: försämrade turordningsregler och försvagad facklig makt vid uppsägningar.
Intressant är såklart hur de olika LO-förbunden kommer agera de kommande månaderna. Enligt 6F-förbunden har LO-ledningen gått med på att inte röra saklig grund för uppsägning och att inte göra tvingande delar av LAS förhandlingsbara. Det skulle då givetvis göra delar av arbetsgruppernas förslag redan på förhand omöjliga. Frågan är huruvida sådana utfästelser i slutändan har betydelse.
Relevant är likaså att i och med att förändringarna ska ske genom ett nytt huvudavtal, äger varje förbund rätten att skriva under avtalet. Varken Byggnads, Målarna eller Transport har någonsin skrivit under Saltsjöbadsavtalet från 1938 och detta avtal gäller således inte deras branscher. Skillnaden från 1938 är dock att parternas eventuella överenskommelse också kommer kräva lagändringar, vilket därmed gäller hela arbetsmarknaden. Det betyder i vilket fall att vi bör kräva ansvar från varje förbund och det ska inte gå att gömma sig bakom LO-borgen.
LO-ledningen har uttalat sig kryptiskt om de fortsatta förhandlingarna. De har å ena sidan sagt att regeringens LAS-utredning försvårar förhandlingarna, men å andra sidan har de nyligen uttalat sig att det finns ett ärligt uppsåt från både fack och arbetsgivare att komma överens. Man kan tolka det så att LO använder den statliga utredningen som ett argument för att en överenskommelse med Svenskt Näringsliv tyvärr inte kommer bli den bästa, men att den likväl är nödvändig under rådande omständigheter.
För fackföreningarnas medlemmar återstår enträget arbete för att stänga utrymmet för en överenskommelse med Svenskt Näringsliv. Budkaveln, initierad av IF Metall Volvo Umeå, bör fortsätta cirkulera och motståndet mot att sälja turordningsreglerna i förhandlingarna måste växa. Kampen är långt ifrån över.
Fredrik Persson
