Svensk ekonomi byggs på spekulation och privat skuldsättning – och den leder gång på gång mot kris. Ändå tillåts utvecklingen fortgå. I Kasinolandet beskriver Per Björklund ett Sverige få vill känna igen sig i, men också vad som krävs för att vända utvecklingen. Johannes Jensen har läst en brännande aktuell debattbok.
Det finns en utbredd föreställning om att när ekonomiska bubblor spricker så kommer det alltid som en total chock, att ”ingen förstod”. Men varnande röster finns alltid. Tron på ”att den här gången är det annorlunda” bottnar inte i brist på varningstecken, utan helt enkelt i det faktum att alldeles för många investerat alldeles för mycket – och att de grupper som är ytterst ansvariga får gå fria. Den systemiska rationaliteten gör det mer logiskt att sitta kvar på karusellen än att hoppa av.
”Det är bristen på bostadsbyggande som driver bostadsprisökningen vi ser i samhället” är ett påstående som kan höras både från vänster och från höger – med påföljande rop på nya miljonprogram, eller på ytterligare avregleringar och utförsäljningar, eftersom det enligt högern är bristen på lönsamhet som förklarar bristen på byggande. Och visst råder bostadsbrist i Sverige, men det är inte den ensam som bär ansvaret för prisbubblan som hotar att spricka så fort ekonomin börjar vackla.
Faktum är att bostadsbubblan, sporrad av nollräntor och banker som är mer än villiga att ge lån, är en helt avgörande motor i den återhämtning som svensk ekonomi gjort sedan finanskrisen 2008. Det menar åtminstone Per Björklund i den nyutkomna stridsskriften Kasinolandet.
Björklund visar ett Sverige vars ekonomiska funktioner ser ganska rejält annorlunda ut än den bild som målas upp på borgerliga ledarsidor. Utgångspunkt tas i upptakten till finanskrisen 2008: Hur svenska banker kastade sig hals över huvud in i den baltiska marknaden, hetsade fattiga familjer att ta lån långt över sina tillgångar, investerade i amerikanska finansbanker istället för i statspapper – allt för att maximera avkastningen till aktieägarna. Risktagande tycktes riskfritt och bankerna växte så det knakade. Sett utifrån ser beteendet helt vansinnigt ut, men det var – och är fortfarande idag – helt rationellt. Alla vi skattebetalare fanns ju där som säkerhet när det kom till kritan. Vi kommer förmodligen göra det nästa gång också. Genom de ständigt ökade priserna på bostadsmarknaden är avgörande delar av befolkningen direkt beroende av att allt fortsätter växa.
Vi har idag banker, vars sammanlagda tillgångar är större än fyra gånger BNP. Dessa är väl medvetna om att deras förluster bärs upp av staten, samtidigt som vinsterna går till privata fickor. Dessutom har vi svängdörrar mellan bankernas styrelserum och de högsta politiska korridorerna. Det är politiska beslut som satt oss i den här situationen och det krävs politiska beslut för att ta oss ur den, men vilken toppolitiker är idag villig att ta i med hårdhandskarna mot morgondagens arbetsgivare?
Per Björklund skriver effektivt, sakligt och med syrlighet, vilket gör att sidorna flyger fram. Du behöver inte skriva någon på näsan när ämnet är hur Riksgälden medvetet bröt mot lagen för att rädda privata banker som satsat på sig själva och tagit svensk ekonomi till ruinens brant – medan man inför media och allmänhet målade upp bilden av Sverige som ett under av stabilitet och sunda finanser. Man dumpade Östeuropa och pekade moraliserande fingrar åt USA, spottade på grekerna och slog sig för bröstet – och folket köpte det. Helt logiskt – det kändes ju skönt, men det var lögner. Rakt igenom.
Som i nästan alla drivna debattböcker blir det en svår balans mellan problem- och lösningsformulering. Spenderar du hundra sidor med att visa på alla systemfel är det svårt att spara de politiska lösningarna till de sista tjugo. Detta gör att när du väl kommer till slutet så blir upplösningen mindre rafflande än intrigen, men det är å andra sidan ett gott betyg åt en bok som rör sig kring ämnen som lätt blir riktigt tråkiga.
Ibland är svängarna i Kasinolandet lite svåra att hänga med i, det hade inte skadat med lite grafer och kurvor, men den är å andra sidan aldrig tråkig. Istället finner jag mig vid flera tillfällen så agiterad att jag skakar. Inte minst bankernas agerande är så arrogant och vådligt att det räcker med att beskriva sakförhållanden för att framkalla den effekten hos läsaren.
Lösningarna Björklund föreslår är inte jätteradikala. Begränsningar i bankernas storlek, så att de inte drar med sig hela ekonomin om de går omkull, förbättrat skydd för låntagare och system för att låta bankerna bära sina egna kostnader. Det är egentligen politik som borde vara självklar, men det är å andra sidan det som gör boken så relevant – även en marknadsliberal med förankring i verklighetens förhållanden borde skriva under på lösningarna.
När det gäller bostadspolitiken blir Björklunds resonemang mer tankeväckande. Det gäller att bryta ägarsamhället som norm, menar han. Det kanske låter flummigt, men kräver målinriktad politik. Hyresrättsformen skapar i sig kollektiva strukturer. Hyresgäster kan organisera sig efter gemensamma intressen, ställa krav och agera kollektivt. Bostadsrättsinnehavare som är belånade upp över öronen är lätta att låsa fast i individuella lösningar. Jakt på värdemaximering av den egna bostaden och famlandet efter nästa trappsteg i bostadskarriären skapar egoistiska medborgare – detta är viktiga och ideologiskt medvetna led i byggandet av högerprojektet Sverige.
För att lyckas med ett skifte krävs lösningar som är lockande även för dem som idag låst in sig i bostadskarriärens obönhörliga logik. Därför menar Björklund också att det politiskt måste tas ett mycket bredare grepp än bara byggandet av fler hyresrätter.
Det räcker inte att, som vänstern ofta gör, ställa hyresrätt mot bostadsrätt. Istället behövs beslut som bryter ordningen där bostaden betraktas som en investeringsform, menar Björklund och lyfter fram en rad politiska förslag som skulle driva utvecklingen i den riktningen. Kort sagt krävs ett skifte från bytesvärdesmarknad till bruksvärdesmarknad. Det är inga jätteradikala krav som ställs, men de skulle förändra marknadsrelationerna på ett kvalitativt plan, och det är just detta som gör dem så intressanta.
Att fortsätta satsa alla kort på att ekonomin bara skall växa och växa, utan någon som helst reservplan, skapar inte bara en grogrund för högerextremism, det är också ett vansinnigt slöseri med resurser i en värld som behöver satsa enormt för att möta annalkande (och pågående) miljökriser. Dagens kasinoekonomi skapar känslor av permanent otrygghet och vanmakt.
Det är inte långsökt att fundera över hur känslan av otrygghet i samhället och rädslan för nyanlända hänger ihop med framväxandet av en ekonomisk ordning bortom kontroll.
En stor del av befolkningen har investerat sin framtid och pengar de aldrig kommer kunna betala tillbaka i en ekonomisk utveckling som alla vet är ohållbar och instabil. Det skapar en gnagande oro. Men så länge de enda politiska lösningarna som står till buds är fortsatta förhoppningar om värdeökning och fortsatt skuldsättning så finns det inget utlopp för oron. Istället vänder vi oss i frustration mot vår nästa. Och i styrelserummen rullar bonusmiljonerna – politikerna anger den ekonomiska riktningen, blundar och drömmar om sin framtida bankkarriär.
Denna systemrationalitet måste vänstern bryta. Vi kan inte lämna ekonomin åt ekonomerna.
Johannes Jensen
BOKEN
Kasinolandet
av Per Björklund
Verbal förlag 2017
