Hur ensamstående föräldrar behandlas i Sverige är under all kritik. Både hur de behandlas av Försäkringskassan och kommuner och hur de bemöts av folk generellt. Jag är socionom och på min högskola jobbade en man som hette Bengt Börjesson. Han är lite av en legend inom socialt arbete i Sverige. Under en föreläsning sa han att den grupp som har det svårast i samhället är ensamstående mammor. Jag blev lite förvånad när han sa det för på utbildningen pratade vi mest om äldrevård, missbruksproblematik, psykisk ohälsa, våld och integration. Men det här handlade ju om mig som då var nybliven ensamstående mamma med en liten på ett år.
För två veckor sedan ringde jag till Stockholm stads familjerådgivning för att jag vill ha i stöd i mitt föräldraskap och hur jag ska förhålla mig till det faktum att mitt barns pappa inte tar sitt föräldraansvar. De sa att jag inte kunde komma till dem för att jag inte hade någon partner att komma dit med. Ensamstående föräldrar är inte en del av deras målgrupp vilken fastställs i uppdrag från politiker. Det verkar ologiskt eftersom ensamstående föräldrar kanske är de som är i störst behov av att få stöd i och dela upplevelsen av sitt föräldraskap med någon. Jag frågade vart jag skulle vända mig och hon funderade lite och sa till sist kyrkan. Kommunen erbjuder alltså inget samtalsstöd eller familjerådgivning för ensamstående föräldrar som än en gång hänvisas till sig själva. Anses man inte vara en familj om man är ensamstående med barn, undrade jag efteråt.
Jag tycker att allmänheten har en väldigt begränsad förståelse för vad det innebär att vara ensamstående förälder. Och då menar jag på heltid. Inget varannan vecka, inget varannan helg, inget varannan något. Helt ensamstående. Alltid.
Det är dels den praktiska biten. När jag varit med mitt barn på träning måste jag sedan gå och handla med barnet i släptåg, gå hem och laga maten, ta disken efteråt och sen natta barnet. Det finns ingen mat färdig när vi kommer hem från träningen. Ingen som kan ta nästa skift, ta över stafettpinnen en stund. När mitt barn sover betyder det att jag inte kan gå ut. Inte kan gå ut med soporna, inte kan gå och köpa mjölk så att det finns till frukosten. Jag kan inte röra mig längre än till tvättstugan som ligger en trappa ner i källaren. Det gör att jag blir isolerad och sällan kan träffa vänner eller göra saker utanför hemmet.
Eftersom det är jag endast som har ansvaret för allt som ska göras med hemmet och mitt barn blev det ganska snabbt övermäktigt att jobba heltid. Nu jobbar jag 30 procent för att ha tid att återhämta mig, och tid att göra allt som ska göras utan att livet blir ett gatlopp. Det betyder att vi har mindre pengar. Mindre pengar än mitt barns vänner som har två arbetande föräldrar och som hen ser har bilar, åker på semester, får nya egna mobiltelefoner etcetera.
Något annat som händer när en är ensamstående förälder är att man måste inneha alla de roller ens barn har ett behov av. Det vill säga kunna vara mjuk, varm, förstående, kunna sätta gränser och vara rak och tydlig. Man är den som måste svara upp till de här behoven och vara allt detta nonstop. Man får aldrig en paus för att få vara sig själv bara. Jag är den enda mitt barn kan spegla sig i. Om vi bråkar och blir arga på varandra så är det ändå mig som hen måste få tröst och stöd av. Hen behöver också syskon som inte finns, därför måste man också kunna hoppa in i rollen som syskon, leka, retas, busa, bråka. Det krävs väldigt mycket av en emotionellt samtidigt har man ofta känslan av att inte räcka till. Man är ens barns enda anknytningsperson vilket kan kännas överväldigande. Tänk om jag blir sjuk? Tänk om jag dör? Det ger känslan av att allt hänger på en själv.
En till sak som jag upplever som ensamstående är att jag ofta känner att jag måste bevisa att jag uppfostrar mitt barn bra. Som att jag måste motbevisa de fördomar som jag tror att folk har om mig för att jag är ensam och för att jag fick barn vid 23 års ålder. Fördomar som att jag skulle vara ansvarslös, slarvig och inte klara av det helt enkelt. Det blir en ytterligare press som man får försöka skaka av sig mentalt samtidigt som man någonstans vet att man ibland faktiskt känner att man inte klarar av det, att man inte orkar. På det följer en ofrånkomlig känsla av skuld mot mitt barn. Hen är värd bättre.
Idag utlöstes impulsen att skriva den här texten för att jag fick ett brev från Försäkringskassan om att jag och mitt barns pappa numer ska komma överens själva om underhållsbidraget. Han ska betala in det direkt till mig och inte via Försäkringskassan. Jag har ensam vårdnad, min son har aldrig bott hos sin pappa. De träffas ibland och i långa perioder om flera månader träffas de inte alls. Jag vill bara lägga all min energi på mitt barn och mig själv och inte behöva oroa mig för att pappan inte ska sköta inbetalningarna och för att det ska skapa konflikt. Jag vet att många sliter och har det tungt på olika sätt och jag hoppas att den här texten kan ge dig som läsare en känsla av hur det är att gå i den ensamstående förälderns skor.
Elin Westerberg